So far

Få grupper är väl så kompromisslösa som Faust. Gruppen som med en enda låt namngav en hel genre: ”Krautrock” från Faust IV som släpptes 1973. Men det började två år tidigare när de byggde om en gammal skola till studio och spelade in den numera legendariska debuten. Den med en knuten näve sett genom röntgen. Uppföljaren som jag tänkte rosa släpptes året därpå och döptes till So far. Likt föregångaren följer man en avantgardisk röd tråd plattan igenom. Smått fantastiskt döpta inledningslåten ”It´s a rainy day, sunshine girl” har samma monotona trummande som för tankarna till Maureen Tucker i Velvet Underground. Finessen med denna repetativa låt som pågår i dryga sju minuter är att man under resans gång får ta del av små, små förändringar och man tar tacksamt emot munspelet och den underbara saxofonen som avslutar. ”On the way to Abamäe” därefter passar inte alls in med sin klassiska akustiska stil men malplaceringen gör den älskvärd. Den tio minuter långa ”No harm” är bland det mest schizofrena jag någonsin hört och min favorit på skivan. Det börjar pampigt med blås och bestämda anslag på pukorna men avbryts abrupt av fiskmåsskri som övergår i tjutande sirener. Temat fortskrider fast med en delikat plockande gitarr ovanpå. Sen bryter fuzzhelvetet lös! Det är funkigt och punkigt och de spelar som om det gällde livet. Textraden -Daddy, take a banana. Tomorrow is Sunday upprepas om och om igen. Ohämningslöst är ett mycket bra ord för att beskriva hur det låter. Med minuten kvar lugnar de sig och en överstyrd bas lägger en vilande slinga men ett sista -YEEEEEAAAAAAHHHHHH!!!!! klämmer de in. Titelspåret börjar med gitarrer som låter som en surrande bisvärm. Sen toksvänger det i stil med ett jammande Can på funkhumör. Ingen sång behövs. ”Mamie is blue” är egentligen en rätt enkel låt men de vrider på rattar och trycker på knappar så slutresultatet blir aningen dissonant och faktiskt ganska fientligt. Gitarrsolot skulle kunna vara spelat av en förbannad Jorma Kaukonen!
”I´ve got my car and my TV # 1 & 2” tar bort alla orosmoln som tornat sig förut. De är barnsligt positiva och i del två bjuds man på ett saxofonsolo som tar andan ur en. Halvminuten långa ”Picknick on a frozen river” saknar melodi. ”Me lack space” är lika kort och faktiskt ännu jobbigare. Avslutande ”...In the spirit” är som en trevlig kabaré och precis så oväntad man kan tänka sig. Lite som ”Goodnight ladies” på Lou Reeds Transformer. I och med detta skivsläpp blev de signade av Virgin Records och året därpå sålde de 50000 ex av Faust tapes. Där snackar vi svårsmält musik.

Grails

Efter att ha sålt fem-sex exemplar av Burning off impurities med den amerikanska instrumentalgruppen Grails tog jag mig i kragen och beställde till mig själv.
Det tog inte lång tid innan jag var invaggad i atmosfären och det slog mig att ljudbilden känns varm. Även om det finns vissa tendenser till postrock är det psychedelian som är övervägande. Tempot är lågt och de österländska toner som dyker upp här och var försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Låtarna går inte efter en mall eller formel utan de känns helt enkelt som de gör för att slutresultatet var tvunget att bli sådant. Inledningslåten ”Soft temple” har en fast grund som de bygger på och runt med en detaljrikedom som inte skådas alltför ofta. Det byggs upp och rivs ner och ett instrument tar över ett annat som det mest naturliga i världen. Trummorna på ”More extinction” är fantastiska och ödesmättade där de ligger ovanpå en enkel klaviaturslinga och pigga stränginstrument. ”Silk rd” med sina stadiga åtta minuter går från en stillsam inledning till ett frenetiskt tempo men däremellan har de plockat ner den i molekyler och satt ihop den igen. Basisten är i sitt esse i de lite ruffigare partierna. Låtarna som följer är lika snillrika.
Burning off impurities är ett fantastiskt hantverk som lär tilltala dig som gillar den svävande krauten och samtidigt vill ha lite tyngd bakom.