Idag satt jag i bilen på väg till jobbet och lyssnade på One from the vault med Grateful Dead. The Great American Music Hall hade nämligen finbesök den 13:e augusti 1975. Andra låten på disc 2 är Johnny Cashs "Big river" och det var här jag närapå körde av vägen. Jerry Garcias gitarr glöder av spelglädje och Keith Godchaux häller bensin på elden med ett par enkla klaviaturnoter som tillvaratas på allra bästa tänkbara sätt av gitarristen. Solot lyfter två snäpp till och gåshuden på min arm ville aldrig lägga sig. Arbetsdagen flöt på riktigt fint efter ett sånt uppvaknande och tanken om ett inlägg föddes. Att nämna allt som är bra med Grateful Dead är en inte helt enkel uppgift. Det får bli fem punkter.
Jerry Garcia på Blues for Allah (Inne i Bob Weirs studio spelades denna vackra skapelse in där bränslet hette kokain. De lämnade i princip inte stället under hela processen utan jammade fram nya melodier och lät bandspelaren gå. De hade skrämt slag på Warner Bros och alltid fått sin vilja igenom men när de nu med eget skivbolag skulle betala banden blev det lite dyrt. Från början till slut är Garcia i bättre form än på länge och innan dess var det inte särskilt dåligt. Fingrarna dansar över strängarna sådär sparsmakat som bara han kan. Har du inte skivan så köp den och låt dig trollbindas.
Keith Godchaux (I och med Ron "Pigpen" McKernans sviktande lever rekryterades paret Godchaux till gruppens Europaturné. Redan där tar Keith för sig. Grateful Dead var ett liveband och ibland gav de sig ut på musikaliska strapatser där ingen visste varthän det skulle gå. I dessa stunder var han rätt man på rätt plats. Tre skeva toner i följd eller ett endaste klink där det som mest behövdes. Bland gruppens rockigare repertoar dundrar han fram över tangenterna och verkligen förstärker kraften i musiken. Men mest av allt ser jag honom som den loja i gänget, småfet och rödlätt, rökande vid sitt piano, i väntan på att få spela som en gud inför skaran av alla deadheads.
American beauty (I tron om att ha köpt en psykskiva går jag glad i hågen från Skivfabriken i Klippan. Jag är fjorton år och helt besatt av retromusik. Grateful Dead var ju acidkungarna så det kom något som en chock att få höra denna trallvänliga skiva istället för bakvända fuzzgitarrer, kryptiska texter och märkligt mixad sång. Omslaget doftade ju -67 med den psykedeliska rosen i mitten. American beauty kan med lite fantasi bli American reality. Mitt inköp den dagen räknar jag som en milstolpe i samlingen. Hur opsykedeliskt det nu än råkade vara. Från "Box of rain" till "Truckin´" är det idel starka låtar. Stämsång ljuv som en morgonsol, två gitarrister som verkar som en enhet, fantastiska texter av Robert Hunter, banjo och mandolin. En skiva att återkomma till med jämna mellanrum.
Dick`s picks (Dick Latvala var mannen som hade hand om alla liveinspelningar och vad vore mer naturligt än att låta honom välja sina personliga favoritkonsertögonblick? Trettiosex volymer blev det!
En oändlig samling i och med att man inte har råd att köpa alla på ett bräde. Materialet är hämtat mellan åren 1968-1991. En omöjlig uppgift i mina öron. Köper du en så lär du fortsätta.
Studio vs live ("Friend of the devil" i studioform är 3:24 minuter lång. På The closing of Winterland är den 10:44 minuter. "Uncle John`s band" växer från sina 4:42 till ett något stadigare 10:14 på Dick`s picks vol. 5. Listan kan göras hur lång som helst. Vad är det som händer när en låt blir mer än dubbelt så lång? Jag blir fortfarande lika fascinerad och hänförd.
