Fem riktigt bra liveskivor enligt Tobias

Satt och bläddrade igenom samlingen och fastnade för liveskivorna.
Vissa försök att ta med sig materialet ut på scen havererar (Cul De Sac live i direktsänd radio är katastrofalt idélös trots alla udda infall). Vissa blir pretentiösa så det skriker (Soft Machine beslöt sig för att skippa sången. Ett osmart val med tanke på Robert Wyatts röstkapacitet. Nä, istället brölar en orgel oavbrutet!)
Tänkte lägga fokus på de bra nu.

Grateful Dead: Live/Dead ("Dark star" byggs upp och rivs ner. "St Stephen" är en personlig favorit även i studioform men här flyter den in i "The eleven" och sen är första skivan avklarad. Ron "Pigpen" McKernan är i högform under "Turn on your lovelight" och levererar improviserade textrader här och var. En sorgsen blueslåt därefter och sen brakar alla förstärkare loss i märkligt hänförande "Feedback".
Allt avslutas med en nattvisa.

Cream: Live Cream (Tydligen spelade Baker, Bruce & Clapton som allra bäst efter ett ordentligt gräl och här verkar de ha slagits med påkar och kättingar. -Jaså, du vill stajla din jävel? Försök hänga med i den här basgången! Allra tydligast i "Sweet wine".

Deep Purple: Made in Japan (Förmodligen världens tajtaste band vid tidpunkten. Inte en ointressant sekund. Spelar så det ryker, bokstavligen! Förstärkaren tar fyr i "Child in time" och Ian Gillan lugnar japanerna med orden - It´s only smoke(!) och fortsätter stegringen. Tvivlar starkt på att en enda i publiken satt ner.

Lou Reed: Rock n roll animal (Mest för att han så obehindrat ändrar om sina låtar. Aningen pretentiöst intro med tvillinggitarrer tycker säkert en del men när väl Lou äntrar scen till tonerna av en upphottad "Sweet Jane" lär alla skeptiker ha ändrat uppfattning. "Heroin" med sina dryga tretton minuter är i princip en nyskapelse från Velvet Undergroundtiden. "White light/White heat" likaså.

Pink Floyd: Live at Pompeii (DVD, jo jag vet! Precis innan det riktigt stora genombrottet ställer sig en grupp mitt inne på en antik scen och spelar för sina roddare och lite kameror. Resultatet är magiskt. "Echoes" inleder och avslutar. Gilmour står med bar överkropp och känner groovet från Waters ytterst effektiva basgång. Musiken stegrar och frenesin i hans gitarrspel ser inga gränser. I "Careful with that axe Eugene" skriker Waters intensivt och länge till bilder av flytande lava. "A saucerful of secrets" känns egentligen bara igen på titeln! Less is more gäller inte här. Här slår sig Waters svettig på gong gongar, Masons trumloop har en BPM långt över gränsvärdet, Wright använder handflatorna på klaviaturen och Gilmour ger ifrån sig effekter på sin Stratocaster som hade fått blodet på Lucio Fulci att frysa till is. På "One of these days" är Nick Mason i bild i princip hela tiden. "Mademoiselle Nobbs" inkluderar en ylande hund och Gilmour på munspel. Sen kom ju "Echoes" igen.