Kevin Coyne har en speciell plats i min lilla värld. Han sålde inga stora upplagor, såg ut som en plöfsig Nick Borgen och var tidvis alkoholiserad. Trots det ingick Andy Summers i hans grupp i ett antal år. Robert Wyatt, Brian Godding, Dagmar Krause och Zoot Money har också de spelat in med honom.
Han gick från mentalskötare till bluesartist i gruppen Siren vars två plattor är väl värda att kolla upp. Sedermera soloartist med en hel drös plattor som följd. Virgin Records, tack för att ni bortsåg från försäljningssiffrorna!
The old fashioned love song från Bursting Bubbles -80 (Problemet med försäljningen grundades nog i ett totalt ointresse att just sälja stora upplagor. Här blir det 50-talsrock med en touch av hispan. Galna skrik hörs efter en stund och därmed spelades den inte ens på radio.
Shangri-La från Heartburn -76 (En av hans mest lättlyssnade låtar men alltför försiktig för att nå en större publik. Andy Summers verkar ha blivit bättre betald ju mindre han spelar och Gud så vackert han gör det. Blueskompet är bland det långsammaste jag hört. -Do do do doo do!
Lunatic från Dynamite Daze -78 (En alldeles underbar skildring om folks uppfattning om andra. Sparsmakat piano, hi-hat och cymbaler som enda slagverk och en dynamik i rösten som är knivskarp hela tiden. -He´s a luna luna luna luna luna luna lunatic...
Eastbourne ladies från Marjory Razorblade -73 (Välbärgade kvinnor i Sydengland får ta emot lite arbetarklassfunderingar och han slutar aldrig. Ett märkligt driv i låten från början till slut. Aningen otajt och därmed älskvärt.
Having a party från Millionaires & Teddy Bears -78 (-We´re having a party, oh what fun! Ironin är total. Musikaliskt sett händer det inte ett dugg under dessa fyra och en halv minuter och ändå är den medryckande. Än en gång står han utanför societeten. Stadigt på sina arbetarklassben. Inte en dålig låt på denna skiva för övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar