Långa låtar...
Visst är det något speciellt när man lägger nålen på sin vinyl och efter nitton minuter och en enda spelad låt går mot skivspelaren och lyfter upp tonarmen igen.
Låtar som har fått det utrymme de krävt med sina långa övergångar och utdragna solon.
Låtar som i singelformat känns urholkade och innehållslösa. "In-a-gadda-da-vida, Light my fire, Dark star" etc. Att slopa Robbie Kriegers fantastiska gitarrsolo på "Light my fire" är snudd på oetiskt med tanke på att han var pappa till listettan.
Pink Floyd - "Interstellar overdrive" (Pink Floyd färgade hela London i technicolor när de drog igång sin halvimmes sejour med sprakande gitarr, tjutande Farfisa, uppbyggnad/söndermalande, djungeltrummor och manisk bas. Introt kom till när Peter Jenner, deras ena manager, skulle nynna fram en låt han hört med Love. Deras "My little red book". Syd Barrett härmade det han hörde och spelade upp resultatet. Peter Jenner insåg sitt misstag. London blev aldrig mer sig likt.
Roxy Music - "The bogus man" (Första gången jag hörde den här låg jag i ett nedsläckt vardagsrum med hörlurarna på. Jag blev nästintill skräckslagen av allt som pågick under dessa minuter. Lager på lager med små eleganta gitarrlicks, Brian Enos högst anmärkningsvärda elektroniska små ljud, Bryan Ferrys minst sagt annorlunda röstanvändning (De som sett Gudarna måste vara tokiga och hört låten vet vad jag menar), blåsinstrumenten som kommer in och stökar till det. Långa toner när man väntar sig en kort och tvärtom. Ett sant ljudcollagemästerverk i mina öron.
Can - "Yoo doo right" (Hela Monster movie är fantastisk så det var praktiskt att det gällde de långa styckena. B-sidan är vigd åt denna repetativa, sakta stigande och ytterst innovativa skapelse. Textmässigt blir det inte sagt mer ju längre låten fortskrider men känslan förstärks när det hela tiden upprepas och småändras efterhand. Malcolm Mooney följer hela tiden musikens stegringar och dämpningar. Eller är det bandet som rättar sig efter sångaren? Can bestod av fem medlemmar som redan på sin första platta var en enhet. Hur ofta inträffar nåt sånt?
Kebnekajse - "Balladen om björnbär och nätmelon" (Om en låt kan ha "allt" har vi en kandidat! Svensk folkvisa förvandlas, via österländska toner, till en explosion av psychgitarrer. Alltmer intensiva dubbla trumslagare, xylofon och en återhållsam känsla av lugnet före stormen som drabbar den lyckliga lyssnaren. Världsklass helt enkelt.
Urih Heep - "Salisbury" (Hörde denna låt första gången hemma hos Lindström och vid nästa skivmässa bläddrade jag febrilt i U-facken. Stunden senare stod jag stolt och höll min stridsvagnprydda skiva i handen. Visst är den snudd på överdrivet pompös med sitt blås och teatraliska uppbyggnad och det är ju det som gör den så unik.
Dynamiskt sett är det här den ultimata låten. Orgeln ligger och pyr lite i bakgrunden för att senare helt brisera, gitarren som i princip inte visat ett livstecken vräker ur sig ett par solon man sent glömmer. Hela tiden hörs de krigsmarschaktiga trummorna och så det där blåset så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar