Fem riktigt bra nyinförskaffade skivor

Vinter och kallt brukar innebära en massa mer tid till att beta av sina nyinköpta plattor.
Så även i år.
Jag har faktiskt ett rejält i-landsproblem med för många ospelade i skivbackarna.
Jag vill även passa på att ge ett varningens finger till dig som går och trånar efter ex-Alice Coopergitarristen Michael Bruces solosläpp. Det var en så tråkig upplevelse att behöva lyssna igenom hela plattan i jakt på en enda höjdpunkt, en höjdpunkt som aldrig kom.
Nu tänkte jag lägga fokus på fem riktigt bra plattor.

Mono-Gone (Min skepsis mot singelsläpp och diverse projekt som inte är ämnade för LP-format slogs helt i spillror redan i första spåret. Mono är ett gäng japaner som spelar stillsamt hypnotiserande musik för att någon gång brisera och dränka oss i tunga gitarrmattor. Det är monotont och låtarna är i regel långa. I like! Vad som skiljer Gone från deras övriga repertoar vill jag ha osagt eftersom alla skivor de släppt är uppbyggda på liknande sätt. Kanske är det för att min oro angående materialets härkomst var helt obefogad.

Fruupp-Future legends (En gång i tiden stod Fruupps första i vårt CD-ställ och förblev osåld. Det tackar jag för! Dessa nordirländare skapar här en folkproggig liten pärla i stil med tidiga Genesis, Gentle Giant och Fairport Convention kryddad med en vass elgitarr här och var. Inledande låten är en klassiskt upplagd låt med en mängd stråkar. De åtta spår som följer har alla de element som gör en proggplatta komplett. Beställde deras tre efterföljande skivor per automatik.

The Feelies-Crazy rhythms (Av någon märklig anledning har jag köpt på mig The Feelies tre album i bakvänd ordning. The good life är mycket bra, The good Earth strået vassare men Crazy rhythms är så mycket mer. Nördrock när den är som allra bäst. Tänk dig REM i tätt samarbete med Talking Heads och du är på god väg att förstå hur det låter. Deras version av The Beatles ”Everybody´s got something to hide except me and my monkey” är något förenklad men fullmatad med spelglädje. Omslaget ser ut som en Weezerplatta.

Ibliss-Supernova (Kraftwerks egna lilla embryo är en grupp med mycket percussion i ljudbilden och med låtar som sakta ändrar form och fullkomligt knockade mig redan på första lyssningen. Fyra låtar som gör det omöjligt att fokusera på något annat. Hade jag varit en örn så hade Ibliss varit vinden under vingarna.

Iron & Wine-The creek drank the cradle (Lågmält så det förslår och precis så gripande att man knappt vågar andas. Samuel Beam lyckas med små medel förmedla en känsla av både hopp och förtvivlan. Yin och yang... När det blir tvåstämmigt ryser jag av välbehag och hoppas att skivan aldrig ska ta slut. ”Upward over the mountain” är faktiskt en perfekt akustisk skapelse. Gitarrkompet är här så enkelt att det blir svårt att förklara storheten i det.