Think pink

Twink, född John Alder, var under sent 60-tal och tidigt 70-tal kanske inte en nyckelfigur men en trummis som såg till att hålla sig nära de spännande brittiska rockgrupperna och medverka på en platta eller två. Tomorrow, med en ung Steve Howe på gitarr, spelade ofta på John Hopkins och Joe Boyds undergroundklubb UFO nere på Tottenham Court Road i the Swinging London. Deras självbetitlade LP släpptes inte förrän 1968 när the summer of love för länge sedan var ett minne blott och gruppen självdog i princip. Twink sörjde inte allt för länge utan tog plats bakom trumsetet inför The Pretty Things mästerverk SF Sorrow. All råbarkad R’n B är som bortblåst och istället hörs fantastisk konceptpsykedelia där man får följa SF Sorrow från födsel till död. En skiva att äga rätt och slätt. Efter albumsläppet spelades soloskivan Think pink in med folk från The Pretty Things, The Deviants och Steve Peregrin Took från Tyrannosaurus Rex. Musiken känns lite murken och total anarki råder i vissa låtar. Det är suggestivt och ödesmättat likt omslagsfotot. Ett Hipgnosisjobb för övrigt. Redan i inledande ”The coming of the other one” bjuds det på mässande till tonerna av instrument i moll och dissonanta små ljud. Folks högljudda skrik på hjälp förstärker känslan av oro inför framtiden. ”Ten thousand words in a cardboard box” dämpar ångesten något men är långt ifrån en låt man väljer på första dejten. Instrumentala ”Dawn of magic” låter lite som en drone medan ”Tiptoe on the highest hill” är klassisk engelsk psych. Tooks gitarrsolo mitt i låten eskalerar och Twink slår runt på pukorna likt en berusad bröllopsbatterist som bara måste göra sig hörd. Två instrumentala låtar i rad följer sedan. ”Fluid” med sitt repetativa piano och en ojande kvinna är bra mycket mer spännande än det låter på pappret. ”Mexican grass war” låter lite som Pärson Sound med sina marschtrummor, sporadiska körsånger och gnisslande gitarrer ”Rock and roll the joint” med - Ah, nice! som enda text är egentligen rätt lam med tanke på hur mycket bättre minst tvåhundra andra band skulle kunna framföra något liknande. Men har man kommit så här långt in på plattan tar man den till sig och gungar med i det amatörmässiga groovet. Den tidstypiska ”Suicide” med akustisk gitarr och drivande trummor samt den Pink Floydianska refrängen är flum på mycket hög nivå.
”Three little piggies” var säkerligen hur kul som helst i studion men så här en fyrtio år senare framstår den mest som ett skämt. Avslutar gör ”The sparrow is a sign” och jag kan nästan se Twink i sångbåset med ådror i panna och hals när han sjunger det gällaste han kan. En för mig helt obegriplig text. Halvvägs in tar den ordentlig fart och de låter som Hawkwind i cirka en minut. Detta är en platta som efter ett par genomlyssningar visade sig ha de ingredienser jag verkligen behövde. Kort därefter bildades The Pink Fairies och Never never land låg på skivdiskarna -71. Det är också en sån man bör ha om man gillar lite skitigare psykedelia.