Canterburyscenen var en alldeles speciell plats i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. I begynnelsen fanns ett band vid namn the Wilde Flowers som efter splittringen sedermera delade sig i två läger. Det ena blev the Soft Machine och Caravan såg även dagens ljus. 1968 släpps deras debut och de visar upp ett brett musikaliskt brätte med en fot kvar i psykedelian och den andra i den relativt nyutforskade progressiva genren. Tiden går och skivorna If I could do it all over again I´d do it all over you, In the land of grey and pink och Waterloo Lily har nått skivdiskarna. 1973 äntrar de studion återigen med starkt material och resultatet blir For girls who grow plump in the night. Balansakten mellan det nästintill för proffsiga och det lekfulla spelar spratt med en ibland. Nio minuter långa inledningslåten "Memory Lain, Hugh/Headloss" börjar med en pigg och varm gitarrslinga. Flöjtpartiet avlöper i ett fiolparti som sedan slås undan helt av en hungrig organist. Kompet stegras allteftersom och slutligen tar flöjten över igen i en öm ton. Halvvägs in börjar del två, även här med en pigg gitarr som styr upp tempot. Trummisen bränner på vad han kan och det duelleras mellan gitarr och fiol. i "Hoedown" låter det som om Quicksilver Messenger Service varit uppväxta på en hed någonstans i södra England. Varenda gång jag hör fiolsolot undrar jag hur han lyckas få det så rivigt. Nästa låt är "Surprise, surprise" som inledningsvis är en ganska tam skapelse. Givetvis händer det grejer och snart är det finesser i varenda hörn. Pampig körsång, blås och ett fiolsolo som här är lika mycket jazz som det är folk. "C'thlu thlu" börjar så spöklikt att man tror att låftamannen ligger på vinden och tittar ner genom en spricka. Refrängen lättar upp stämningen när de slänger in ett funkigt groove men återtar snart samma form som i inledningen. Efter andra refrängen blir det brittiskt tunggung med blytunga gitarrer och mystisk orgel som har visst släktskap med the Soft Machine. Snuskigheter bjuds det på i "The dog, the dog, he´s at it again" som med sin sockersöta melodi lurade mig de första genomlyssningarna. Pye Hastings röst låter som en riktig gentlemans. Brittisk humor! "Be alright/Chance of a lifetime" väver samman idéer som om Gentle Giant och Camel bott i kollektiv och lyckats få med alla ingredienser i lagom dos. Handtrummor i den andra lugnare delen. Tio minuter långa avslutningslåten är uppdelad i fem akter och det går från franskt vemod till en åskknall vidare till rockigare domäner idogt uppvaktat av en fenomenal fiolspelare. I detta proggepos med sin militära taktprecision stegras spänningen obarmhärtigt. Därefter blir det symfoniskt så det förslår och hur avslutar man bäst om inte med kraftigt blås och en sista åsknall. En lysande skiva i samlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar