Road Trips Vol. 4 No. 1

There’s nothing like a Grateful Dead concert! Så brukade deras hängivna fans säga och med en hel trave liveskivor i hyllorna kan jag inget annat än hålla med. Låtar förvandlas till helt unika skapelser under årens lopp. De växer i längd, krymper ibland, paras ihop med andra och vissa arrangeras om helt och hållet. I stora drag kan man dela in dem i tre uppsättningar: 1965-1972 med Pigpen, 1971-1978 med paret Godchaux och 1979-1990 med Brent Mydland. Efter Mydlands död turnerade de tillsammans med Bruce Hornsby och Vince Welnick, från The Tubes, fram till 1995 men om sanningen ska fram var de ett ganska lamt gäng då. Jag har alltid haft lite svårt för Brentperioden men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att verkligen lyssna på skivorna då han satt vid sin orgel. Även om de medvetet eller ej formade sig efter nutiden, det gudsförgätna åttiotalet, fann jag till min förvåning att de (här och var) var ett fortsatt hungrigt konsertband. Skivan som jag tänkte sätta i fokus nu spelades in 1969 i ett indianreservat nere i Florida. En tredagars festival där förutom The Dead på scen även Johnny Winter, Muddy Waters, Joe South, Youngbloods och Sweetwater uppträdde. I och med att festivalområdet låg i ett indianreservat hade polisen inte tillträde så det florerade en hel del tvivelaktiga substanser. Pigpen som uteslutande höll sig till alkohol tog ett glas apelsinjuice från den stora behållaren bakom scenen som i klassisk Pranksteranda blivit preparerad med LSD. Behållaren ”råkade” hamna ute bland fansen och hundratals såg i timmar framöver allt i en klarare färgskala. The Big Rock Pow Wow blev Grateful Deads stora genombrott i Florida och när man lyssnat igenom de tre CD-skivorna är det inte särskilt svårt att förstå. Tre låtar återkommer och det är mycket spännande att höra hur de skiljer sig från gårdagens spelning. Det brakar loss direkt med en vildsint version av ”Hard to handle”. Det Pigpen går bet på i skönsjungande tar han igen med sin hängivelse. Tom Constantens orgel fullkomligen skälver av psykedeliska toner och Garcia är så inne i musiken att inget annat existerar. Sen kommer fyra låtar som på Live/Dead också ligger efter varandra. ”Dark star” är en sån låt som när jag hör den i en ny tappning ofta kröner den till den definitiva tagningen. Ett sådant påstående är helt felaktigt och utan sans och reson. Låten, även kallad ”It” av fansen, hittar nämligen alltid nya, outforskade musikaliska marker. Jag är ändå benägen att gå i samma fälla när jag hör detta. Sjutton minuter senare smyger sig ”St Stephen” in med sin underbara inledningsgitarr. En låt som personifierar genren acid rock. Det är så bra att det nästan blir löjligt. ”The eleven” som så naturligt tar vid är faktiskt än mer elektrisk än versionen på Live/Dead. Hur många glas juice drack de egentligen? Pigpens show-offnummer ”Turn on your lovelight” varar i hela trettioen minuter. En pigg låt med mycket trummor och slagverk till hans sång och det bjuds briseringar i mängder. Vid 10.15 står varenda hårstrå på min kropp! Call and response mellan sångarna i slutet som man aldrig vill ska ta slut. Disc 2 inleds med samma låt fast då i en något blygsammare tjugosjuminutersversion. Något senare, 12.50, står håren rakt ut igen. Det här är en betydligt ruffigare version. ”Doin´ that rag” har aldrig varit en livefavorit, den lyfter sällan. Studioversionen går däremot hem. Det här är enda skivan i min samling där ”He was a friend of mine (just a hand to hold)” finns med. Det är en lågmäld folklåt där Constantens
orgel sprider ett lugn över festivalområdet. Garcias solo måste ses som en kärleksförklaring till elgitarren. Mot slutet höjs temperaturen något och helt logiskt står de och spelar ”China cat sunflower”. De är ohyggligt taggade i detta lilla mästerverk som leder vidare till den andra versionen av ”The eleven”. Här är Garcia så frenetisk det bara är möjligt utan att bli det minsta påfrestande. Båda trummisarna är i sitt esse. Skivan avslutas med bluesnumret ”Death don´t have no mercy”, en dynamisk sensation även om man hört den på Live/Dead otaliga gånger förut. Man känner smärtan i bröstet oavsett om man är beredd på det eller ej. På sista skivan är ”Morning dew” först ut. En relativt kort version. Ett komprimerat kraftpaket helt enkelt. Garcias gitarrton är riktigt smutsig. Sen blir det countryrock i och med ”Me and my uncle”. Bob Weirs röst kommer alltid fram så bra i den. ”Alligator” därefter är alltid underhållande och leder till drygt sju minuters trummor och slagverk. En nerbantad ”St Stephen” med betydligt tuffare attityd bryter fram och ur den väller ”Feedback” fram. En kakafoni av rundgångar och missljud som inte bör stå den djärve bi. Avslutar gör ”We bid you goodnight”. A cappellan som alltid får en på gott humör.
Det här är ett fantastiskt exempel på hur Grateful Dead lät 1969. Precis i slutet på den psykedeliska perioden och strax före de två storsäljande folk-countryplattorna Workingman´s Dead och American Beauty.