Diamond dogs

Lika lite som det finns en ärlig president här i världen har David Bowie släppt ett fulländat album. Men om nu Barack Obama fick Nobels fredspris kan jag lika gärna skriva ett gott ord om Diamond dogs från -74 En gång i min ungdoms glada dagar fick jag se videon till ”Heroes” och bestämde mig där och då för att köpa på mig hans plattor. Den var ju suverän! Jag åkte in till Jörgen Säll på Söder-CD i Helsingborg och lyckades få ihop lite drygt halva diskografin och på skivmässan lite senare fick jag tag i resten. Jag var en fullfjädrad komplettist på den tiden och om sanningen ska fram kan det ha varit Bowie som gjorde att jag vaknade upp för att försöka satsa på bra skivor i fortsättningen. Vissa var så uddlösa att jag nästan glömde att jag satt på en skiva överhuvudtaget Å andra sidan är jag ingen Top 40-människa så att välja en best of hade nog inte heller gynnat mig. Så nu sitter jag här en massa år efteråt och väljer att skriva om en artist som har lika många dalar som toppar och det känns faktiskt helt rätt. Av någon outgrundlig anledning lade jag Diamond dogs på skivspelaren härförleden och hörde nästan hur polletten föll ner. En revival var i antågande! Sedan dess har jag betat av merparten av hans verk. Vissa skivor har jag skänkt till tippen medan andra fått stå och mogna. Jag har aldrig haft tid eller ork att sätta mig in i alla hans alias under åren och kanske är det därför det aldrig riktigt har lossnat för mig. ”Future legend” låter, hrrm, futuristisk med sin oroligt gnälliga inledning på synthesizern och Bowies talade text som minuten senare övergår i titelspåret. Han använder sig av två trummisar på plattan så om det är Aynsley Dunbar eller Tony Newman vill jag ha osagt men pukslagen låten igenom driver på ordentligt. Lägg sedan till Bowies auktoritära röst och blåssektionen som pumpar på vad de kan. Outrot är bland det coolaste jag hört. Det var här jag bestämde mig för att helhjärtat lyssna på honom igen trots att ”Sweet thing” följer därefter. Vad som börjar så bra övergår i en överteatralisk sångare som lägger för mycket energi på orden han vill få fram. Musikaliskt sett är det inget fel men det blir bara för mycket rockopera. ”Candidate” tar vid och sakta men säkert intensifieras stämningen. Kavalleritrummor och en härligt glammig gitarr ser till att det händer saker. Ju fler ord han sjunger desto mer ökar trovärdigheten verkar det som. Mot slutet är trummisen uppe i en tvåtakt och inte förrän Bowie blåser i sin saxofon i ”Sweet thing (reprise)” kan man pusta ut. Halvvägs in tuggar musikerna fram en suggestiv melodi som Velvet Underground, om de fortfarande varit aktiva som grupp, förmodligen varit mäkta stolta över. Sist ut på sida 1 ligger ”Rebel rebel” som blev den stora singelframgången från skivan. En smittande gitarrslinga som platsat lika bra på valfritt Stonesalbum mellan -65 och -72. En härligt punkig attityd med andra ord. ”Rock ´n´ roll with me” har väl viss likhet med ”God gave rock and roll to you” som han skrev till Mott the Hoople. En riktig arenaanthem i typisk bowieanda. Vilket register han har som sångare! Istället för gamle vapendragaren Mick Ronson, hanterar han själv gitarren plattan igenom och här tvingar han fram kantstötta toner med precis oskärpa. Med ”We are the dead” tappar jag fokus trots ett varmt keyboardsound. Det låter oftare att han håller en monolog istället för att sjunga ut. På ”1984” verkar han helt uppslukad av att få till en discohit a la Baccara. Stråkorkestern jobbar febrilt och helt i onödan. Jag hoppas han höll igen på scendansen till denna. ”Big brother” förstod jag mig inte på de tre-fyra första lyssningarna. Kanske beror det på den missledande inledningen. Vägen fram till den stöddiga refrängen tar sig omvägar. Trumpetfanfarer och psykedelisk kör till ruggig sax för att sedan plockas ner bara av en akustisk gitarr. Jodå, refrängen kommer. Två gånger och David går i taket i sångbåset med ett ooooh. ”Chant of the ever circling skeletal family” är riktigt jobbig fastän han menar väl. Man hör inte sånt Amon D üül II-bröl var dag och de skulle minuterna tidigare ha kunnat rämna scenen där de som husband på Ibizas största dansklubb och för kvällen tillsammans med ett smått galet The Soft Machine, skickat ungdomarna i trans. Baserad på George Orwells bok om övervakning och kontroll förklarar den desperata ton som genomsyrar plattan och den avslutas också i panik med en 25 sekunders upprepning av ett ofullständigt ord. Som helhet spretar skivan rejält rent genremässigt och det är inte alltid till dess fördel. Men här håller han huvudet över ytan fler gånger än han letar efter pärlor på botten. Skippa sedan Young americans utan gå direkt till Station to station och följ honom fram till livlösa Tonight. Det kan göra dig gott.