Grails

Efter att ha sålt fem-sex exemplar av Burning off impurities med den amerikanska instrumentalgruppen Grails tog jag mig i kragen och beställde till mig själv.
Det tog inte lång tid innan jag var invaggad i atmosfären och det slog mig att ljudbilden känns varm. Även om det finns vissa tendenser till postrock är det psychedelian som är övervägande. Tempot är lågt och de österländska toner som dyker upp här och var försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Låtarna går inte efter en mall eller formel utan de känns helt enkelt som de gör för att slutresultatet var tvunget att bli sådant. Inledningslåten ”Soft temple” har en fast grund som de bygger på och runt med en detaljrikedom som inte skådas alltför ofta. Det byggs upp och rivs ner och ett instrument tar över ett annat som det mest naturliga i världen. Trummorna på ”More extinction” är fantastiska och ödesmättade där de ligger ovanpå en enkel klaviaturslinga och pigga stränginstrument. ”Silk rd” med sina stadiga åtta minuter går från en stillsam inledning till ett frenetiskt tempo men däremellan har de plockat ner den i molekyler och satt ihop den igen. Basisten är i sitt esse i de lite ruffigare partierna. Låtarna som följer är lika snillrika.
Burning off impurities är ett fantastiskt hantverk som lär tilltala dig som gillar den svävande krauten och samtidigt vill ha lite tyngd bakom.

Fifty Foot Hose

Det här med psykedelia är inte alltid så lätt att definiera. Fifty Foot Hose bör nog ändå höra till de mest utflippade banden. Trots att det finns låtar med vers-refräng instoppade här och var. Nancy Blossoms röst är högst älskvärd för sin egensinnighet och totalt orädda framförande. Med tanke på att kvinnliga sångerskor var så pass få i genren tar hon för sig minst lika mycket som exempelvis Grace Slick. I grund och botten lirar bandet blues och jazz men med hjälp av synthar känns det som lyssnare att man är ute i den outforskade rymden i en behagligt tempererad rymdfarkost. Cauldron släpptes redan 1968 då synthen knappt ens var påtänkt. Första låten är faktiskt helt onödig; ett ljud som stegras i två minuter och tio sekunder kan man både ha och mista. ”If not this time” däremot, är helt oantastlig. Den är psykedelian personifierad med en touch av österländska toner och bakgrundsljud som kan försätta vem som helst på en syratripp dit de helst inte vill.
Efter en helt okej sunshine-pop-låt och en halv minut med ännu fler ljudcollage bär det av till psychhimlen återigen med ”Red the sign post”. Den är intensiv på gränsen till direkt hälsovådlig. En nedstämd fuzzgitarr tar över helt och hållet och resten av bandet är inte sena att haka på. Den hör till bland det bästa min skivspelare får uppleva. Trettio sekunders mellanspel och sen kommer ”Rose”, en staccatoblues där Nancy är helt otrolig låten igenom. Stegringen är makalös. 10-minuterslåten ”Fantasy” inleder b-sidan med en basgång som för tankarna till C A Quintet. Oroskänslan infinner sig med det samma... Det bjuds på klassisk psychgitarr och ett lugnare parti som fastnar i samma ödesdigra basgång där ljudeffekterna är långt ifrån angenäma. Till sist tar låten en helt ny skepnad och slutar abrupt. ”God bless the child” bör kategoriseras som psychlounge. Titelspåret däremot är ultrapsych. Dubbla sångpålägg och baklängesloopar i ett mystiskt ljudlandskap med spoken word som främsta ledord. San Fransisco har aldrig känts så kallt och samtidigt spännande.

Här har vi en skiva som hade allt. Utom hitpotential, visade det sig.
1971 släpptes Hampton Grease Bands Music to eat och blev Columbias näst sämst säljande album. Endast slagen av en yogaplatta! Är den så dålig då? Svaret är enkelt. Nej!
Är den svårsmält då? Oh ja! Bruce Hamptons röst är originell minst sagt. Vildsint och humoristisk på samma gång. Jämförbar med David Thomas från Pere Ubu. Texterna handlar egentligen inte om någonting. Exempelvis är texten till ”Halifax” tagen direkt från en turistbroschyr och i ”Hendon” läser han vad som står på en sprayflaska. Gitarristerna Harold Kelling och Glenn Phillips är otroligt skickliga och behärskar allt från rock ´n roll till sfärisk jazz. De spelar i figurer man inte trodde var möjliga. Trummisen, Jerry Fields, har ingen lätt uppgift med alla taktbyten. Låtarna är långa. Producenten byttes ut när skivbolagshöjdarna fick höra inspelningarna och in kom en ny, som var ett fan. Hans uppgift att göra de mer radiovänliga gick därmed om intet. Han fick sparken kort därpå. Det blev dock en dubbel-LP. Men hur låter då skivan? I mina öron är den en mix av tidiga Frank Zappa, ett jammande Grateful Dead, en taggad Jimi Hendrix och Miles Davis när han är som mest förbannad. Minus trumpeten.

Trout Mask Replica

En skiva i samlingen som verkligen sticker ut är Captain Beefheart & His Magic Bands Trout mask replica. Av årets trehundrasextiofem dagar är det på sin höjd tre av dem som lämpar sig för en koncentrerad lyssning. Idag var en sådan dag detta dubbelalbum inte kändes migränframkallande eller direkt frånstötande. Den hårfina gränsen mellan det galna och det geniala har aldrig tidigare varit mer provocerande tunn. Detta, jag väljer ordet mästerverk, kräver hela ens uppmärksamhet i närmare åttio minuter för att inte avfärdas som totalt oljud. Visst låter det ibland som en astmaattack i saxofonen men det är helt berättigat när trummisen ändå löper amok i takter inte ens Moondog hade rett ut. Don van Vliets omisskännliga röst spelar en avgörande roll i slutresultatet. Hör desperationen i ”Moonlight on Vermont” eller den nasala a capellan ”The dust blows forward ´n the dust blows back”. Materialet tog cirka ett år att skriva och öva in och förmodligen ville Don att sången skulle leva sitt eget liv då han steg in i sångbåset utan hörlurar och helt förlitade sig på de ljud medlemmarna i bandet skapade precis utanför. Frank Zappa förärades en producentroll och lär ha fått fria händer. Detta är en djärv platta och otroligt berikande de tre dagar på året man har ork att ge sig hän. Avantgarde betyder inte skit på franska som John Lennon en gång sa om det ter sig så här.

Nypremiären avklarad!

Då var det full fart på Pågarna igen, förra lördagen såg ett rejält uppbåd av vinylsugna kunder. Nu på lördag fortsätter vi i decimerad styrka då Tobias passar barn. Hoppas ni klarar er med Sivan och mig. Nypressatbackarna bågnar efter vårt senaste inköp, kom in och njut av allt från kraut till jazz.

Skånska Mord i HBG

I fredags var det så äntligen dags för releasefest. Skånska Mords The Last Supper har blivit tokhyllad i pressen världen över.
Dörrarna på the Tivoli i Helsingborg slogs upp klockan åtta och en och en halv timme senare stod så bandet på scen.
Öppningslåten "Things are quiet out there" måste ha fått ölförsäljningen i baren att upphöra, det märktes att de var hetare än någonsin.
Patrik Berglins gitarrsolo i "Two in the mourning" var så magnifikt att jag fick gåshud i ansiktet. Thomas Jönssons resoluta bankande på trumskinnen drev hela tiden gruppen mot nya stordåd och vår favoritbasist, Patric Carlsson, såg ut att ha en fantastisk kväll. Inte så konstigt kanske med ett dussin skrikande tonårstjejer framför sig. Och så äntligen. Janne Bengtsson plockade fram gitarren i mäktiga avslutningen på titelspåret och såg så där rock´n rollcool ut som bara han kan. Skånska Mord var en sextett med Martin Ekelund på keyboard som stod i ljuset av en otroligt mäktig oljeprojektor och fyllde ut ljudbilden.
Två covers avslutade konserten. De tolkade Free och Jethro Tull. Not your average bar band...
På bara fyra konserter har de blivit ett otroligt samspelt gäng och alla som var där längtar nog redan efter nästa skivsläpp.

Fem riktigt bra nyinförskaffade skivor

Vinter och kallt brukar innebära en massa mer tid till att beta av sina nyinköpta plattor.
Så även i år.
Jag har faktiskt ett rejält i-landsproblem med för många ospelade i skivbackarna.
Jag vill även passa på att ge ett varningens finger till dig som går och trånar efter ex-Alice Coopergitarristen Michael Bruces solosläpp. Det var en så tråkig upplevelse att behöva lyssna igenom hela plattan i jakt på en enda höjdpunkt, en höjdpunkt som aldrig kom.
Nu tänkte jag lägga fokus på fem riktigt bra plattor.

Mono-Gone (Min skepsis mot singelsläpp och diverse projekt som inte är ämnade för LP-format slogs helt i spillror redan i första spåret. Mono är ett gäng japaner som spelar stillsamt hypnotiserande musik för att någon gång brisera och dränka oss i tunga gitarrmattor. Det är monotont och låtarna är i regel långa. I like! Vad som skiljer Gone från deras övriga repertoar vill jag ha osagt eftersom alla skivor de släppt är uppbyggda på liknande sätt. Kanske är det för att min oro angående materialets härkomst var helt obefogad.

Fruupp-Future legends (En gång i tiden stod Fruupps första i vårt CD-ställ och förblev osåld. Det tackar jag för! Dessa nordirländare skapar här en folkproggig liten pärla i stil med tidiga Genesis, Gentle Giant och Fairport Convention kryddad med en vass elgitarr här och var. Inledande låten är en klassiskt upplagd låt med en mängd stråkar. De åtta spår som följer har alla de element som gör en proggplatta komplett. Beställde deras tre efterföljande skivor per automatik.

The Feelies-Crazy rhythms (Av någon märklig anledning har jag köpt på mig The Feelies tre album i bakvänd ordning. The good life är mycket bra, The good Earth strået vassare men Crazy rhythms är så mycket mer. Nördrock när den är som allra bäst. Tänk dig REM i tätt samarbete med Talking Heads och du är på god väg att förstå hur det låter. Deras version av The Beatles ”Everybody´s got something to hide except me and my monkey” är något förenklad men fullmatad med spelglädje. Omslaget ser ut som en Weezerplatta.

Ibliss-Supernova (Kraftwerks egna lilla embryo är en grupp med mycket percussion i ljudbilden och med låtar som sakta ändrar form och fullkomligt knockade mig redan på första lyssningen. Fyra låtar som gör det omöjligt att fokusera på något annat. Hade jag varit en örn så hade Ibliss varit vinden under vingarna.

Iron & Wine-The creek drank the cradle (Lågmält så det förslår och precis så gripande att man knappt vågar andas. Samuel Beam lyckas med små medel förmedla en känsla av både hopp och förtvivlan. Yin och yang... När det blir tvåstämmigt ryser jag av välbehag och hoppas att skivan aldrig ska ta slut. ”Upward over the mountain” är faktiskt en perfekt akustisk skapelse. Gitarrkompet är här så enkelt att det blir svårt att förklara storheten i det.