Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt. Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Sagan om den lilla dinosauren av Jimmy Davidsson

Det var en gång en pojke, vars största intresse i mitten av 90-talet, var att bläddra i en viss postorderkatalog och beställa cd-skivor från ett visst postorderföretag, vars namn jag nog inte behöver nämna för alla er som är födda närmare 70-talet än 90-talet. Vi brukade samlas hemma hos en kompis och göra beställningar tillsammans. När sedan det där stora magiska paketet kom och alla hade slitit åt sig sina skivor brukade vi lyssna igenom våra införskaffade skatter tillsammans. Denna kompis storebror hade på denna tid en skivsamling som för oss lite yngre, var ungefär lika stor som universum. D.v.s. oändlig!
Vid ett av dessa skivbeställningstillfällen kom samme storebror ut ur sitt rum med en speciell skiva. Han kallade den; ’det skränigaste han hört’ och satte igång första låten. Jag minns min reaktion än idag. Det var bland det bästa jag någonsin hört. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag hörde men jag älskade det från första stund. Skivan jag talar om är ’Green mind’ med Dinosaur jr. ’Green mind’ är övergångsskivan mellan deras mer hårda och råa sound som de hade på 80-talet och det karakteristiska Dinosaur jr soundet som de hade under hela 90-talet. Det är också här som Dinosaur jr gick ifrån att vara ett band till att bli mer som J Mascis soloprojekt.
Skivan öppnar upp med ’The Wagon’ och den är lika självklar som långa köer på systembolaget dagen innan midsommar. Denna låt är den enda på skivan där J Mascis är uppbackad av ett kompband. Detta bestod av Don Fleming och Jay Spiegel från Velvet Monkeys samt Murph som även intog trumpallen på de tre föregående albumen. Utöver ’The Wagon’ spelade Murph, på denna skiva, även trummor på ’Water’ och ’Thumb’. Utöver detta är albumet ett enmansprojekt framfört enbart av J Mascis. ’The Wagon’ är i all sin enkelhet en sådan där självklar Dinosaur jr hit i stil med Freak scene, Little fury animals och Feel the pain.
Skivan fortsätter med en folk-rock dänga utan dess like betitlad ’Puke and cry’. Just folkrockkänslan som jag upplever genomgående på hela skivan är nog anledningen till att den från första sekund varit och ännu är en sådan stor influens för mig. Det är riktigt bra låtar, här förgyllda med skräniga elgitarrer och smattrande trummor, men som hade gjort sig lika bra med bara en akustisk gitarr. Vilket Mascis faktiskt bevisat med sina helakustiska konserter med material från bland annat Green mind. Redan vid ’Puke and cry’ vet man att man är på väg mot något riktigt bra. Och precis då släpper fördämningen i form av den helt otroliga’ Blowing it’. ’Blowing it’ är en sådan låt som helt enkelt inte kan beskrivas utan att göra den orättvisa. Bara lyssna så förstår du!
Slutackordet i ’Blowing it’ mynnar ut i en riktig dänga med Mascis karakteristiska gitarrsolande betitlad ’I live for that look’. En grym skrammeldänga som låter som om den kommer direkt från garaget. Lite mer i stil med deras tre första skivor.
Här efter kommer den genialiska ’Flying cloud’ som med sina svävande dubbade akustiska gitarrer, sköna falsksång och monumentala pukor, verkligen försätter en i en alldeles speciell sinnesstämning. Och lyssna noggrant på tamburinen i slutet. Mycket bättre musikalisk tajming är svårt att hitta.
Detta magiska stycke följs upp av ytterligare en riktig dänga, ’How’d you pin that one on me’ med Mascis underbara gitarrspel, ena halvan svängig kompgitarr och andra halvan solon direkt från hjärtat.
Men det är efter denna urladdning som skivans, enligt min mening, absoluta höjdpunkt kommer. Det fullkomliga mästerverket ’Water’, som ännu denna dag står som en av mina absoluta favoritlåtar. Varenda detalj i detta stycke är verkligen fulländat. Kombinationen av akustisk gitarr och elgitarr har varit en stor influens i mitt eget låtskrivande och förevigande av musik. Refrängen rinner som honung i öronen tätt följt av melodiskt gitarrspel, så underbart att det kan få en dammråtta att i ett rus av eufori, självmant börja städa.
’Muck’ är den låt som tog längst tid för mig att verkligen uppskatta. Men efter en tid växer den som en mans täcke på morgonen. Lyssna på kombinationen av vanlig sång och falsettsång på sångslingan ’hold back’ och du lär smälta.
’Thumb’ är en sådan där låt som reser armhåren och kittlar tårkanalen. Med ett av de absolut bästa gitarrsolo jag någonsin hört, så melodiskt och följsamt att till och med Hendrix troligtvis hade sneglat på Mascis med avundsjuka om han hört det! Och jag är en person som vanligtvis inte uppskattar gitarrsolo!! En låt så otroligt vacker och monumental att man knappast kan förvänta sig något mer. Men här levererar Mascis le grande finale! Titelspåret ’Green Mind’ som bara plockar upp en och sedan vägrar släppa. Refrängen är något helt fantastiskt som jag vågar påstå att många låtskrivare önskar att han eller hon skrivit. Jag gör det i alla fall!
Genast efter att pojken hört ’Green mind’ där någonstans på mitten av det avlägsna 90–talet, beställde han ett eget exemplar och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
The end.

Dick´s picks vol. 1

Det finns saker man önskar att man kunde få göra om, uppleva igen eller som i detta fallet fått uppleva överhuvudtaget. En av de sakerna hade för egen del varit att få vara en tvättäkta deadhead från 1966 och framåt. Som tur är fanns Dick Latvala i kretsen kring Grateful Dead och spelade in konserter mellan 1968 och 1991. Från dessa tusentals timmar inristade på sin rullbandspelare valdes sedermera 36 volymer ut och döptes till Dick´s picks vol. 1-36. Var och en av dessa inspelningar bjuder på kvalitativ livemusik från olika skeden i gruppens karriär. Jag, liksom Dick, har en förkärlek till the Godchaux years, då merparten av hans utvalda favoritkonserter ägde rum mellan 1971 och 1978. I bakvattnet från psykedelian och deras lyckade folk-countryskivor blev bandet mer och mer jazziga i sina eskapader på scengolven runt om i USA. Mycket tack vare Keith Godchauxs lyhördhet och förmåga att läsa av hur långt man kunde dra ut på en låt och ändå få den intressant. Det märks tydligt hur säker Jerry Garcia kände sig i hans närvaro. På Dick´s picks vol. 1 är gruppen samspelt som aldrig förr och de visar upp både en tajt och jammig sida av sig själva som bidrar till den självsäkerhet som verkligen krävs för att ro t.ex en tjugominuters version av ”Playing in the band” i hamn. Det kan låta som en floskel för den oinvigde men de känns verkligen som en enhet istället för fem musiker på en scen i Tampa, Florida, 1973. Egentligen var de sex i bandet men Donna Jean Godchaux låg med ryggmärgsbedövning och födde parets första barn. Ännu en eloge till Keith som är helt uppslukad av musiken de skapar ihop. Bandets senaste studioalbum, Wake of the flood, hade släppts ett par månader tidigare, så det är ganska logiskt att fyra av spåren är hämtade därifrån. Inledande ”Here comes sunshine” växer två tredjedelar i längd och landar som en respektabel fjortonminutersversion. De visar full tillit till varandra när de tänjer och böjer låten i sin egen jazzinriktning. Ska jag invända mot något är det stämsången som förmodligen fått CSN&Y att gå skilda vägar. Men det spelar liksom ingen roll när de levererar som de ändå gör här. Skivan är ett urval låtar från konserten den 19:e december men som nummer två ligger här Johnny Cashs ”Big river”. De låter som ett högoktanigt outlawcountryband med Bill Kreutzmans distinkta trumkomp som vägrar ge efter om så taket i lokalen skulle ge vika. Som så många gånger förr och senare är det Keith och Jerry som duellerar som om det gällde livet. ”Mississippi half-step uptown toodeloo”, från senaste skivan, kommer härnäst. Den har verkligen allt utom fiolen från studioversionen. Sexton minuter långa Bob Weir-skapelsen ”Weather report suite” har inte hunnit byta om till livekostym riktigt än. Därmed inte sagt att den inte är bra. Men låtens alla teman tillåter inte för långa utsvävningar. Noah Lewis ”Big railroad blues” får sig en rejäl genomkörare. Keith dundrar fram över pianotangenterna och resten av bandet hakar på. ”Playing in the band” på Bob Weirs soloskiva Ace är drygt fyra minuter lång. Det som händer här är att låten delas upp i tre segment. Inledning och avslutning i samma anda som originalversionen med ett improvisationsjam i mitten som pågår i drygt en kvart. Inte en sekund är bortkastad tid vill jag påstå. Jag skulle kunna orera i timtal och ändå inte få fram essensen av vad jag tycker är så fantastiskt, så jag lämnar det därhän. Försiktiga ”He´s gone” inleder disc två. Efter ett par genomlyssningar ter den sig i det närmaste meditativ. Refrängen får representera stunden av absolut klarhet om vi håller oss till ämnet meditation. Lika otippat som självklart dyker de in i livefavoriten ”Truckin´” och ruskar om alla konsertbesökare. Cirka två minuter innan låtens slut börjar de känna på nästa men är inte riktigt redo att släppa taget om det de har. Bluesklassikern ”Nobody´s fault but mine”, i original av Blind Willie Johnson låter inledningsvis som en alternativ version av ”Spoonful” i händerna på Cream. Garcias patenterade klagoröst gör låten rättvisa och efterhand tjocknar kompet till en solid skapelse som beger sig ut på okänd mark i logiskt betitlade ”Jam”. Som kompgitarrist till Jerry Garcia är det nog lätt att känna sig som lillebror i gänget men Bob Weir har sitt melodiska sinne att förlita sig på och slänger iväg den ena figuren efter den andra. Storebror känner sig trygg och svävar omkring i ett jamlandskap i åtta minuter. ”That´s it for the other one” bryter in i knappt två minuter innan de ger sig ut på nya improvisationsäventyr. ”Jam” är igång igen. Den här gången betydligt mer psykedeliskt än förut. En kakafoni av mer eller mindre otrevliga ljud övergår i ”Stella blue” som leder publiken som förut var vid helvetets portar till paradiset. Det märks tydligt hur mycket Garcia gillade den här låten. Avslutningsvis tolkar de Chuck Berrys ”Around and around” som efterhand iklär sig sin rock´n´rollmundering. Alla där lär ha stått i ett glädjerus. Ett bra förstaval Dick Latvala!

IV

Myten om strikta tyskar slås lätt omkull när man talar om Faust. 1973 var det dags för IV, deras andra Virginsläpp och här finns, förutom smått fantastiska popmelodier, den experimentlusta som blivit deras signum. Jag gillar verkligen att trummorna, i synnerhet hi-haten och cymbalerna, ligger så långt fram i ljudbilden. Inget går före rytmen och precis som med Can är det en av faktorerna till att det svänger som det gör. Blandningen med akustiska och elektriska instrument är väl avvägt och ger, enligt mig i alla fall, en fylligare ljudbild. Till skillnad från andra samtida tyska grupper såsom Harmonia, Cluster, Kraftwerk och Neu! som mer eller mindre uteslutande använde sig av de nya spännande ljuden som synthesizern kunde frambringa, valde de att smyga in fragment istället för att bli beroende av de heltäckningsmattor man kunde skapa med det nya instrumentet.
Första spåret namngav hela den tyska rockscenen. ”Krautrock” är en massiv skapelse som pågår i knappt tolv minuter. Denna instrumentala inledning där det mesta känns repetativt i grund och botten, lever, vid närmare lyssning, sitt eget liv. Ljuden kommer och försvinner oavbrutet. Basslingan som efter ett tag blir stöttepelaren är både loj och intensiv, hur nu det är möjligt. Sju minuter in höjs temperaturen ett par snäpp med trummisens hjälp. Efter ett tag är det som vanligt igen. Slår man upp dynamik på Wikipedia borde Faust stå omnämnda. Hur följer de sedan upp? Enkelt. De stoppar in ”The sad skinhead” som låt nummer två, en reggae som är så glädjespridande att man inte kan sluta le. Det är den simpla trumtakten och den naiva rösten som gör hela låten. ”Jennifer” därefter är mer proggig än föregångarna. Den bubblande basen försätter en i trans från start. Tempot är lågt och när drygt halva låten har gått får helt otippat ett Vilda Västernpiano ta över och avsluta. ”Just a second (starts like that)” är en kort instrumental psychlåt med fuzzgitarr som tar ett stadigt grepp om halsen på lyssnaren. Den övergår i ett mer avantgardiskt landskap i form av ”Picnic on a frozen river, deuieme tableux” som verkligen kan bråka med hjärnan. Det är låtar som denna som gör Faust till en institution. Jag kan inte påstå att den är bra utan mer att den helt enkelt behövs. ”Giggy smile” börjar intensivt med en smittande sångslinga. Två minuter senare drar de ner tempot något och sekunderna senare hörs ett saxofonsolo som intensifieras allteftersom, mycket tack vare en gudabenådad rytmgitarrist. Ytterligare två minuter senare tar låten en annan väg och om sångslingan var klämkäck är det inte något jämfört med detta. Det är som om synthen sjunger! Och under tiden som den sjunger händer det spännande grejer i resten av bandet. ”Laüft...Heisst das es laüft oder es kommt bald... laüft” har drag av Cans ”Dizzy dizzy” tack vare fiolen. Sången framförs på franska och det märkliga är att det känns helt naturligt. Akustisk gitarr ackompanjerar. En bit in i låten låter det som om ett helt hus fullt med äggklockor satts igång och därefter blir det lågmäld orgel som bereder väg till sista låten, ”It´s a bit of a pain”. Här låter de som en brittisk folkensemble tills ett öronbedövande elektriskt (o)ljud dyker upp och förvirrar. Från ingenstans kommer en svensk kvinna in och börjar prata behåring på den mänskliga rasen. Gitarrsolot som följer låter som inget annat solo jag någonsin hört och här tar skivan slut.

For girls who grow plump in the night

Canterburyscenen var en alldeles speciell plats i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. I begynnelsen fanns ett band vid namn the Wilde Flowers som efter splittringen sedermera delade sig i två läger. Det ena blev the Soft Machine och Caravan såg även dagens ljus. 1968 släpps deras debut och de visar upp ett brett musikaliskt brätte med en fot kvar i psykedelian och den andra i den relativt nyutforskade progressiva genren. Tiden går och skivorna If I could do it all over again I´d do it all over you, In the land of grey and pink och Waterloo Lily har nått skivdiskarna. 1973 äntrar de studion återigen med starkt material och resultatet blir For girls who grow plump in the night. Balansakten mellan det nästintill för proffsiga och det lekfulla spelar spratt med en ibland. Nio minuter långa inledningslåten "Memory Lain, Hugh/Headloss" börjar med en pigg och varm gitarrslinga. Flöjtpartiet avlöper i ett fiolparti som sedan slås undan helt av en hungrig organist. Kompet stegras allteftersom och slutligen tar flöjten över igen i en öm ton. Halvvägs in börjar del två, även här med en pigg gitarr som styr upp tempot. Trummisen bränner på vad han kan och det duelleras mellan gitarr och fiol. i "Hoedown" låter det som om Quicksilver Messenger Service varit uppväxta på en hed någonstans i södra England. Varenda gång jag hör fiolsolot undrar jag hur han lyckas få det så rivigt. Nästa låt är "Surprise, surprise" som inledningsvis är en ganska tam skapelse. Givetvis händer det grejer och snart är det finesser i varenda hörn. Pampig körsång, blås och ett fiolsolo som här är lika mycket jazz som det är folk. "C'thlu thlu" börjar så spöklikt att man tror att låftamannen ligger på vinden och tittar ner genom en spricka. Refrängen lättar upp stämningen när de slänger in ett funkigt groove men återtar snart samma form som i inledningen. Efter andra refrängen blir det brittiskt tunggung med blytunga gitarrer och mystisk orgel som har visst släktskap med the Soft Machine. Snuskigheter bjuds det på i "The dog, the dog, he´s at it again" som med sin sockersöta melodi lurade mig de första genomlyssningarna. Pye Hastings röst låter som en riktig gentlemans. Brittisk humor! "Be alright/Chance of a lifetime" väver samman idéer som om Gentle Giant och Camel bott i kollektiv och lyckats få med alla ingredienser i lagom dos. Handtrummor i den andra lugnare delen. Tio minuter långa avslutningslåten är uppdelad i fem akter och det går från franskt vemod till en åskknall vidare till rockigare domäner idogt uppvaktat av en fenomenal fiolspelare. I detta proggepos med sin militära taktprecision stegras spänningen obarmhärtigt. Därefter blir det symfoniskt så det förslår och hur avslutar man bäst om inte med kraftigt blås och en sista åsknall. En lysande skiva i samlingen.

We´re only in it for the money

Jag har aldrig liksom fastnat i Zappafacket och tagit till mig hans mer svårtillgängliga plattor utan fastnat för en liten del av produktionen som är erkänt ”viktiga”. Apostrophé, Overnite sensation och några till. Den som står sig bäst, anser jag, är We´re only in it for the money med sitt Sgt Pepperparodiska omslag och hejdlösa humor. Att skriva satiriska texter om alla Haight-Asburyvallfärdande blomsterbarn och ändå bli hyllad av just dessa är en stor bedrift! Hippiedrömmens utopi var en outtömlig källa. Att spela utflippad psykedelia och inte ta så mycket som ett munbloss på en konformad cigarett ger även det stilpoäng. 1968 var the summer of love ännu i färskt minne och San Fransisco fortfarande centret för den nya musiken. Frank satt hemma i L.A och såg med nyktra ögon på situationen. Utifrån det skapades musikhistoria. Nitton låtar varav nio inte kommer upp i två minuters speltid. Jag har säkert hört skivan hundra gånger och ju fler musikbiografier jag läser om alla dessa fantastiska grupper från den amerikanska västkusten faller bitarna på plats i textmaterialet. Polisbrutaliteten, ungdomsrevolten, den sexuella frigörelsen, de psykedeliska drogerna mm.
Många har säkert svårt för de nasala, barnsliga rösterna som dyker upp här och där men inte jag. Skivan kom kanske in i min samling när jag ännu inte var tvungen att ha något ”moget” som låg och snurrade på skivtallriken. Musiken är oerhört komplex och ingen låt är den andra lik. Alla små ljudfragment insprängda i mixen ger skivan en större dimension än om sättningen enbart bestått av gitarr, bas, trummor. Och dessa missljud är det gott om! Avslutande ”The chrome plated megaphone of destiny” är frisinnigheten personifierad. ”Flower punks” STP-rus likaså. I ”Nasal retentive calliope music” dyker en hawaiigitarr upp till ett fantastiskt surfbeat efter ett krångligt parti och just som det verkar hetta till låter det som en tolv år gammal pick-up dras över vinylen och en ny låt startar. Mycket finurligt. Och finurligt är nog det ord som sammanfattar skivan bäst.

Live Cream

En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiofyraåring jag är. ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!