Tanz der lemminge

Amon Düül II´s tredje fullängdare är en skiva i samlingen som aldrig slutar fascinera. Dess låtar med alla betitlade partier tar en till musikaliska platser inte många vågar beträda. Den är något mer akustisk än föregångaren Yeti och kanske lite snällare. Däremot är den komplex och oerhört dynamisk. Kommer man på kant med den är Tanz der lemminge ett monster att ta sig igenom men har man tiden att verkligen sätta sig ner och lyssna hör den till det bästa man kan uppleva. Renate Knaup är inte lika framträdande med sin teatraliska röst och en och annan medlem har kommit och gått sedan Yeti spelades in. Första spåret, ”In the glassgarden” låter som ett intro Pink Floyd kunnat spela in om inte bara Syd Barrett varit den som tog LSD. En och en halv minut senare börjar ”Pull down your mask” som är lika spretig som logisk. En kort instrumental låt med två akustiska gitarrer och högenergiska slagverk leder till ”Telephonecomplex”. Här slåss musikaliska teman om uppmärksamheten i cirka två minuter innan sångversen tar över. Lothar Meids bas låter som när Phil Lesh får feeling. Man går runt med basslingan i huvudet resten av kvällen. De låter som Jefferson Airplane runt Volunteers förstärkt med en barpianist från helvetet. Låten slutar i ett stilla kaos. Första sidan är avklarad. Sviten på b-sidan döptes till ”Restless skylight-Transistor child och inleds med två korta låtar. ”A short stop at the transylvanian brain surgery” därefter är komplett med sitar och en släpande melodi. Basisten tar över mikrofonen, synthmattor dränker sista halvan av låten. Precis som en tysk raga anno 1971 måste låta! Gitarren på ”Little tornadoes” måste upplevas. Har man inga problem med sångrösten och tyskengelskan utan ser till närvaro och känsla är detta ett fantastiskt tillfälle att njuta till fullo. ”Overheated tiara” som följer har en liknande gitarrslinga men den psykedeliska fiolen och det repetativa pianot vilseleder. Heavy metalriffet i ”The flyweighted five” går inte av för hackor och bandet svänger i all sin enkelhet. Avslutas med ett ensamt piano. ”Riding on a cloud” är aningen anonym och avslutas även den med ett ensamt piano. ”Paralyzed paradise” låter som holländska Group 1850 med talsång och ett grumligt bakgrundsoväsen som helt genialiskt flyter in i ”H.G Well´s take off”. Även här är ljudbilden skitig och gitarren brutal. Låtarnas korta speltid får mig att utnämna detta stycke till krautrockens Abbey roadmedley. Absolut inte lika sockersött men ack så briljant. Skiva nummer två börjar med ett arton minuter långt improviserat jam. Liknelser dras återigen till Pink Floyd innan de blev ett världsnamn. Spacerock när den är som allra bäst helt enkelt. D-sidan med sina frenetiska gitarrer, friformsjazziga utspel, blytunga riff och samspelet mellan bas och trummor är bland det mest kompletta jag förmodligen kommer att få höra. Vilken avslutning!

Octopus

Första gången jag hörde ”The advent of Panurge” visste jag inte att den hette så men Lindström sa åt mig att lyssna. Detta var arton år sen och i det rummet kom den och sju låtar till och jag satt där med den röda bläckfisken i händerna och blev serverad fantastisk engelsk progg från tidigt sjuttiotal, Gentle Giant. Musiken går från medeltida till rocksväng i vida jeans. Under resans gång bjuds dämpade orglar, trumpetstötar och de sötaste violiner. Även om jag blev imponerad då är det ingenting av det jag blivit sedan dess med mitt ex av plattan. Nu senast jag spelade den hittade jag ännu en liten lurighet här och var. ”Knots” är fortfarande en motsträvig liten jävel, den är tvärtemot från första stund. Körsången är magnifik. Den predikande gitarren delikat. De tar kommandot direkt. Jag kommer ihåg att jag skrattade till någon gång precis i början av xylofonsolot och det var inte långt ifrån idag heller. Sen skrattar de och snurrar ett mynt, ”The boys in the band” är i full gång. Det låter som om Frank Zappa kom från Luton och bjudit hem Samla Mammas Manna för en kopp te och jammande i studion. Det är albumets enda instrumentala låt. ”Dog´s life” låter som en gycklargrupp på 1600-talet. Engelskt pretentiöst och mycket mycket bra. Den pianostödda balladen ”Think of me with kindness” är otroligt öppenhjärtig och intim med en sångare som når ända in i bröstet. Avslutande ”River” med sina maskulina fioler låter som om Hawkwind spelat på 20-talet. En sångslinga som kan reta gallfeber på de flesta en dålig dag drar igång och ändrar låtkaraktären i en udda takt. Efter att ett trumsolo nästan brutit ut bränner gitarristen av ett bluessolo som knockar mig varje gång. Ett par stöttande pianoackord en bit in ger ytterligare kraft och sedan fortsätter det med att de lägger till ännu en gitarr. Det är i samma klass som Free i deras bästa stunder. Fiolerna och sången tar över igen. Skivan är slut. Jag skrev Gentle Giant - Octopus på min måste-ha-lista där i lägenheten och han berättade om när han såg dem i Lund -76. Där skulle man ha varit.

Think pink

Twink, född John Alder, var under sent 60-tal och tidigt 70-tal kanske inte en nyckelfigur men en trummis som såg till att hålla sig nära de spännande brittiska rockgrupperna och medverka på en platta eller två. Tomorrow, med en ung Steve Howe på gitarr, spelade ofta på John Hopkins och Joe Boyds undergroundklubb UFO nere på Tottenham Court Road i the Swinging London. Deras självbetitlade LP släpptes inte förrän 1968 när the summer of love för länge sedan var ett minne blott och gruppen självdog i princip. Twink sörjde inte allt för länge utan tog plats bakom trumsetet inför The Pretty Things mästerverk SF Sorrow. All råbarkad R’n B är som bortblåst och istället hörs fantastisk konceptpsykedelia där man får följa SF Sorrow från födsel till död. En skiva att äga rätt och slätt. Efter albumsläppet spelades soloskivan Think pink in med folk från The Pretty Things, The Deviants och Steve Peregrin Took från Tyrannosaurus Rex. Musiken känns lite murken och total anarki råder i vissa låtar. Det är suggestivt och ödesmättat likt omslagsfotot. Ett Hipgnosisjobb för övrigt. Redan i inledande ”The coming of the other one” bjuds det på mässande till tonerna av instrument i moll och dissonanta små ljud. Folks högljudda skrik på hjälp förstärker känslan av oro inför framtiden. ”Ten thousand words in a cardboard box” dämpar ångesten något men är långt ifrån en låt man väljer på första dejten. Instrumentala ”Dawn of magic” låter lite som en drone medan ”Tiptoe on the highest hill” är klassisk engelsk psych. Tooks gitarrsolo mitt i låten eskalerar och Twink slår runt på pukorna likt en berusad bröllopsbatterist som bara måste göra sig hörd. Två instrumentala låtar i rad följer sedan. ”Fluid” med sitt repetativa piano och en ojande kvinna är bra mycket mer spännande än det låter på pappret. ”Mexican grass war” låter lite som Pärson Sound med sina marschtrummor, sporadiska körsånger och gnisslande gitarrer ”Rock and roll the joint” med - Ah, nice! som enda text är egentligen rätt lam med tanke på hur mycket bättre minst tvåhundra andra band skulle kunna framföra något liknande. Men har man kommit så här långt in på plattan tar man den till sig och gungar med i det amatörmässiga groovet. Den tidstypiska ”Suicide” med akustisk gitarr och drivande trummor samt den Pink Floydianska refrängen är flum på mycket hög nivå.
”Three little piggies” var säkerligen hur kul som helst i studion men så här en fyrtio år senare framstår den mest som ett skämt. Avslutar gör ”The sparrow is a sign” och jag kan nästan se Twink i sångbåset med ådror i panna och hals när han sjunger det gällaste han kan. En för mig helt obegriplig text. Halvvägs in tar den ordentlig fart och de låter som Hawkwind i cirka en minut. Detta är en platta som efter ett par genomlyssningar visade sig ha de ingredienser jag verkligen behövde. Kort därefter bildades The Pink Fairies och Never never land låg på skivdiskarna -71. Det är också en sån man bör ha om man gillar lite skitigare psykedelia.

So far

Få grupper är väl så kompromisslösa som Faust. Gruppen som med en enda låt namngav en hel genre: ”Krautrock” från Faust IV som släpptes 1973. Men det började två år tidigare när de byggde om en gammal skola till studio och spelade in den numera legendariska debuten. Den med en knuten näve sett genom röntgen. Uppföljaren som jag tänkte rosa släpptes året därpå och döptes till So far. Likt föregångaren följer man en avantgardisk röd tråd plattan igenom. Smått fantastiskt döpta inledningslåten ”It´s a rainy day, sunshine girl” har samma monotona trummande som för tankarna till Maureen Tucker i Velvet Underground. Finessen med denna repetativa låt som pågår i dryga sju minuter är att man under resans gång får ta del av små, små förändringar och man tar tacksamt emot munspelet och den underbara saxofonen som avslutar. ”On the way to Abamäe” därefter passar inte alls in med sin klassiska akustiska stil men malplaceringen gör den älskvärd. Den tio minuter långa ”No harm” är bland det mest schizofrena jag någonsin hört och min favorit på skivan. Det börjar pampigt med blås och bestämda anslag på pukorna men avbryts abrupt av fiskmåsskri som övergår i tjutande sirener. Temat fortskrider fast med en delikat plockande gitarr ovanpå. Sen bryter fuzzhelvetet lös! Det är funkigt och punkigt och de spelar som om det gällde livet. Textraden -Daddy, take a banana. Tomorrow is Sunday upprepas om och om igen. Ohämningslöst är ett mycket bra ord för att beskriva hur det låter. Med minuten kvar lugnar de sig och en överstyrd bas lägger en vilande slinga men ett sista -YEEEEEAAAAAAHHHHHH!!!!! klämmer de in. Titelspåret börjar med gitarrer som låter som en surrande bisvärm. Sen toksvänger det i stil med ett jammande Can på funkhumör. Ingen sång behövs. ”Mamie is blue” är egentligen en rätt enkel låt men de vrider på rattar och trycker på knappar så slutresultatet blir aningen dissonant och faktiskt ganska fientligt. Gitarrsolot skulle kunna vara spelat av en förbannad Jorma Kaukonen!
”I´ve got my car and my TV # 1 & 2” tar bort alla orosmoln som tornat sig förut. De är barnsligt positiva och i del två bjuds man på ett saxofonsolo som tar andan ur en. Halvminuten långa ”Picknick on a frozen river” saknar melodi. ”Me lack space” är lika kort och faktiskt ännu jobbigare. Avslutande ”...In the spirit” är som en trevlig kabaré och precis så oväntad man kan tänka sig. Lite som ”Goodnight ladies” på Lou Reeds Transformer. I och med detta skivsläpp blev de signade av Virgin Records och året därpå sålde de 50000 ex av Faust tapes. Där snackar vi svårsmält musik.

Grails

Efter att ha sålt fem-sex exemplar av Burning off impurities med den amerikanska instrumentalgruppen Grails tog jag mig i kragen och beställde till mig själv.
Det tog inte lång tid innan jag var invaggad i atmosfären och det slog mig att ljudbilden känns varm. Även om det finns vissa tendenser till postrock är det psychedelian som är övervägande. Tempot är lågt och de österländska toner som dyker upp här och var försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Låtarna går inte efter en mall eller formel utan de känns helt enkelt som de gör för att slutresultatet var tvunget att bli sådant. Inledningslåten ”Soft temple” har en fast grund som de bygger på och runt med en detaljrikedom som inte skådas alltför ofta. Det byggs upp och rivs ner och ett instrument tar över ett annat som det mest naturliga i världen. Trummorna på ”More extinction” är fantastiska och ödesmättade där de ligger ovanpå en enkel klaviaturslinga och pigga stränginstrument. ”Silk rd” med sina stadiga åtta minuter går från en stillsam inledning till ett frenetiskt tempo men däremellan har de plockat ner den i molekyler och satt ihop den igen. Basisten är i sitt esse i de lite ruffigare partierna. Låtarna som följer är lika snillrika.
Burning off impurities är ett fantastiskt hantverk som lär tilltala dig som gillar den svävande krauten och samtidigt vill ha lite tyngd bakom.

Fifty Foot Hose

Det här med psykedelia är inte alltid så lätt att definiera. Fifty Foot Hose bör nog ändå höra till de mest utflippade banden. Trots att det finns låtar med vers-refräng instoppade här och var. Nancy Blossoms röst är högst älskvärd för sin egensinnighet och totalt orädda framförande. Med tanke på att kvinnliga sångerskor var så pass få i genren tar hon för sig minst lika mycket som exempelvis Grace Slick. I grund och botten lirar bandet blues och jazz men med hjälp av synthar känns det som lyssnare att man är ute i den outforskade rymden i en behagligt tempererad rymdfarkost. Cauldron släpptes redan 1968 då synthen knappt ens var påtänkt. Första låten är faktiskt helt onödig; ett ljud som stegras i två minuter och tio sekunder kan man både ha och mista. ”If not this time” däremot, är helt oantastlig. Den är psykedelian personifierad med en touch av österländska toner och bakgrundsljud som kan försätta vem som helst på en syratripp dit de helst inte vill.
Efter en helt okej sunshine-pop-låt och en halv minut med ännu fler ljudcollage bär det av till psychhimlen återigen med ”Red the sign post”. Den är intensiv på gränsen till direkt hälsovådlig. En nedstämd fuzzgitarr tar över helt och hållet och resten av bandet är inte sena att haka på. Den hör till bland det bästa min skivspelare får uppleva. Trettio sekunders mellanspel och sen kommer ”Rose”, en staccatoblues där Nancy är helt otrolig låten igenom. Stegringen är makalös. 10-minuterslåten ”Fantasy” inleder b-sidan med en basgång som för tankarna till C A Quintet. Oroskänslan infinner sig med det samma... Det bjuds på klassisk psychgitarr och ett lugnare parti som fastnar i samma ödesdigra basgång där ljudeffekterna är långt ifrån angenäma. Till sist tar låten en helt ny skepnad och slutar abrupt. ”God bless the child” bör kategoriseras som psychlounge. Titelspåret däremot är ultrapsych. Dubbla sångpålägg och baklängesloopar i ett mystiskt ljudlandskap med spoken word som främsta ledord. San Fransisco har aldrig känts så kallt och samtidigt spännande.

Här har vi en skiva som hade allt. Utom hitpotential, visade det sig.
1971 släpptes Hampton Grease Bands Music to eat och blev Columbias näst sämst säljande album. Endast slagen av en yogaplatta! Är den så dålig då? Svaret är enkelt. Nej!
Är den svårsmält då? Oh ja! Bruce Hamptons röst är originell minst sagt. Vildsint och humoristisk på samma gång. Jämförbar med David Thomas från Pere Ubu. Texterna handlar egentligen inte om någonting. Exempelvis är texten till ”Halifax” tagen direkt från en turistbroschyr och i ”Hendon” läser han vad som står på en sprayflaska. Gitarristerna Harold Kelling och Glenn Phillips är otroligt skickliga och behärskar allt från rock ´n roll till sfärisk jazz. De spelar i figurer man inte trodde var möjliga. Trummisen, Jerry Fields, har ingen lätt uppgift med alla taktbyten. Låtarna är långa. Producenten byttes ut när skivbolagshöjdarna fick höra inspelningarna och in kom en ny, som var ett fan. Hans uppgift att göra de mer radiovänliga gick därmed om intet. Han fick sparken kort därpå. Det blev dock en dubbel-LP. Men hur låter då skivan? I mina öron är den en mix av tidiga Frank Zappa, ett jammande Grateful Dead, en taggad Jimi Hendrix och Miles Davis när han är som mest förbannad. Minus trumpeten.