Obs! Påsköppet!

I år infaller påskafton den 7:e april. Vår lördag...
Så vi har bestämt att hålla öppet på långfredagen den 6:e istället.
Klockan 11.00-15.00 alltjämt.

Road Trips Vol. 4 No. 1

There’s nothing like a Grateful Dead concert! Så brukade deras hängivna fans säga och med en hel trave liveskivor i hyllorna kan jag inget annat än hålla med. Låtar förvandlas till helt unika skapelser under årens lopp. De växer i längd, krymper ibland, paras ihop med andra och vissa arrangeras om helt och hållet. I stora drag kan man dela in dem i tre uppsättningar: 1965-1972 med Pigpen, 1971-1978 med paret Godchaux och 1979-1990 med Brent Mydland. Efter Mydlands död turnerade de tillsammans med Bruce Hornsby och Vince Welnick, från The Tubes, fram till 1995 men om sanningen ska fram var de ett ganska lamt gäng då. Jag har alltid haft lite svårt för Brentperioden men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att verkligen lyssna på skivorna då han satt vid sin orgel. Även om de medvetet eller ej formade sig efter nutiden, det gudsförgätna åttiotalet, fann jag till min förvåning att de (här och var) var ett fortsatt hungrigt konsertband. Skivan som jag tänkte sätta i fokus nu spelades in 1969 i ett indianreservat nere i Florida. En tredagars festival där förutom The Dead på scen även Johnny Winter, Muddy Waters, Joe South, Youngbloods och Sweetwater uppträdde. I och med att festivalområdet låg i ett indianreservat hade polisen inte tillträde så det florerade en hel del tvivelaktiga substanser. Pigpen som uteslutande höll sig till alkohol tog ett glas apelsinjuice från den stora behållaren bakom scenen som i klassisk Pranksteranda blivit preparerad med LSD. Behållaren ”råkade” hamna ute bland fansen och hundratals såg i timmar framöver allt i en klarare färgskala. The Big Rock Pow Wow blev Grateful Deads stora genombrott i Florida och när man lyssnat igenom de tre CD-skivorna är det inte särskilt svårt att förstå. Tre låtar återkommer och det är mycket spännande att höra hur de skiljer sig från gårdagens spelning. Det brakar loss direkt med en vildsint version av ”Hard to handle”. Det Pigpen går bet på i skönsjungande tar han igen med sin hängivelse. Tom Constantens orgel fullkomligen skälver av psykedeliska toner och Garcia är så inne i musiken att inget annat existerar. Sen kommer fyra låtar som på Live/Dead också ligger efter varandra. ”Dark star” är en sån låt som när jag hör den i en ny tappning ofta kröner den till den definitiva tagningen. Ett sådant påstående är helt felaktigt och utan sans och reson. Låten, även kallad ”It” av fansen, hittar nämligen alltid nya, outforskade musikaliska marker. Jag är ändå benägen att gå i samma fälla när jag hör detta. Sjutton minuter senare smyger sig ”St Stephen” in med sin underbara inledningsgitarr. En låt som personifierar genren acid rock. Det är så bra att det nästan blir löjligt. ”The eleven” som så naturligt tar vid är faktiskt än mer elektrisk än versionen på Live/Dead. Hur många glas juice drack de egentligen? Pigpens show-offnummer ”Turn on your lovelight” varar i hela trettioen minuter. En pigg låt med mycket trummor och slagverk till hans sång och det bjuds briseringar i mängder. Vid 10.15 står varenda hårstrå på min kropp! Call and response mellan sångarna i slutet som man aldrig vill ska ta slut. Disc 2 inleds med samma låt fast då i en något blygsammare tjugosjuminutersversion. Något senare, 12.50, står håren rakt ut igen. Det här är en betydligt ruffigare version. ”Doin´ that rag” har aldrig varit en livefavorit, den lyfter sällan. Studioversionen går däremot hem. Det här är enda skivan i min samling där ”He was a friend of mine (just a hand to hold)” finns med. Det är en lågmäld folklåt där Constantens
orgel sprider ett lugn över festivalområdet. Garcias solo måste ses som en kärleksförklaring till elgitarren. Mot slutet höjs temperaturen något och helt logiskt står de och spelar ”China cat sunflower”. De är ohyggligt taggade i detta lilla mästerverk som leder vidare till den andra versionen av ”The eleven”. Här är Garcia så frenetisk det bara är möjligt utan att bli det minsta påfrestande. Båda trummisarna är i sitt esse. Skivan avslutas med bluesnumret ”Death don´t have no mercy”, en dynamisk sensation även om man hört den på Live/Dead otaliga gånger förut. Man känner smärtan i bröstet oavsett om man är beredd på det eller ej. På sista skivan är ”Morning dew” först ut. En relativt kort version. Ett komprimerat kraftpaket helt enkelt. Garcias gitarrton är riktigt smutsig. Sen blir det countryrock i och med ”Me and my uncle”. Bob Weirs röst kommer alltid fram så bra i den. ”Alligator” därefter är alltid underhållande och leder till drygt sju minuters trummor och slagverk. En nerbantad ”St Stephen” med betydligt tuffare attityd bryter fram och ur den väller ”Feedback” fram. En kakafoni av rundgångar och missljud som inte bör stå den djärve bi. Avslutar gör ”We bid you goodnight”. A cappellan som alltid får en på gott humör.
Det här är ett fantastiskt exempel på hur Grateful Dead lät 1969. Precis i slutet på den psykedeliska perioden och strax före de två storsäljande folk-countryplattorna Workingman´s Dead och American Beauty.

Årets vinteruppehåll

Precis som alla andra år tar vi en paus från butiken. I år fram till 25 februari.
Under tiden beställer vi skivor från våra leverantörer, två stora sändningar är redan på väg.
Vi passar även på att inventera så det stämmer från skivback till dator. Detta för en smidigare service.
Ni är varmt välkomna tillbaka sista lördagen i februari!

For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan! Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida.
När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat.
Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.

http://www.youtube.com/watch?v=R150fk5oJL8

Roxy Music

Egentligen vet jag inte om jag vågar vara så här ärlig men det fanns en tid då jag ansåg mig klara mig fint utan Roxy Music. Detta grundade jag på ett foto jag sett på Brian Eno. Hur såg karln ut? Att jag i princip endast kände till singlarna ”Avalon” och ”More than this” från 1982 spelade mindre roll. Då var Eno ute ur bilden sen nio år. Mina argument börjar tryta redan här märker jag. Så en dag hemma hos en vän jag lärde känna på skivmässan i stan kom ämnet upp. Oförstående och nära på smått upprörd låter han mig höra att Roxy Musics två första album minsann hör hemma i finrummet av brittisk musik. Jaja, talk to the hand, liksom. Jag låg inte sömnlös om nätterna precis men nog lät han övertygande. På Bokman på Väla, när de ännu sålde CD-skivor, la jag vantarna på Avalon för en billig peng. Lite väl mycket pop för min smak men säreget nog för att kanske fördjupa mig i gruppen. 1973 års For your pleasure kom på tur. Här slogs alla farhågor i kras. Ett år in i Vinylpågarna låg så Kari-Ann Möller och såg förförisk ut och jag valde att ta hem plattan för hemmabruk. Antingen är jag lite trög eller bara allmänt svårstartad för det lossnade inte förrän nu. Roxy Musics debut är säregen, djärv och precis så galen att det krävs mer av lyssnaren än jag någonsin trodde var nödvändigt. För ett debutalbum är det i en högre division helt enkelt. Bryan Ferry står för alla kompositioner. När jag väl förstått storheten med For your pleasure köpte jag biografin Re-make/re-model. Den enda bok jag valt att avsluta innan den var slut. Det jag hann lära mig var vilken sorts litteratur Ferrys lärare på konsthögskolan läste -47 och vilken typ av skjortkrage som gällde i slutet på 60-talet. Boooring! Stereon fick bli min lärare. ”Bogus man” var och är en favorit och deras uppföljare fick räcka tyckte jag. Men skam den som ger sig. En kväll häromveckan spelade jag spratt med mig själv och fann mig själv i ett konfunderat glädjerus som fortsatt till detta nu. Nio spår som fortfarande förbryllar och ger mersmak. ”Re-make/re-model” brakar loss efter en ljudupptagning från ett mingelparty i en tvåtakt där alla medlemmar slåss om uppmärksamheten. Andrew Mackay och hans saxofon vinner förmodligen den ronden. 3.20 börjar avrundningen där den ena medlemmen tar över efter den andre med ett stick eller två. 5.14 är allt över. ”Ladytron” börjar försiktigt med Mackay på oboe och Enos synth. Bryan Ferry låter, förlåt om jag säger det, aningen efterbliven med sitt patenterade vibrato. Trumkompet och Phil Manzaneras energiska gitarr tar låten i en helt annan riktning tills Eno dämpar med klaviaturen. Snart är tempot uppe i 190 igen. Redan här börjar man ana att skivan platsar i schizofacket! ”If there is something” har blivit en favorit för sin originalitet. Det som börjar lite klämkäckt byggs upp till en desperat situation. Texten handlar, om jag satt mig in den ordentligt, om förlorad kärlek. Innan själva utbrottet hörs trummor, ensliga och ivrigt väntande. Saxofonen ljuder som en vacker klagosång. Just som man lika gärna kan tro det handlar om ett långt outro bryter Bryan Ferry in med sin röst som spricker gång på gång. Efter en orkestral avslutning har de övertygat mig tillräckligt. A-sidans sista spår heter ”2HB” och har progressivt lekfulla trummor och en orgel med inbyggd mysfaktor. Ett perfekt avslut där inget sticker ut. På andra sidan vinylen börjar ett nytt äventyr och först ut ligger ”The Bob (medley)”. Den kopplar en halvnelson direkt med sin intensitet, både med sin sång och instrumenthanteringen. Helt oväntat hörs sedan oboen i ett gycklartema. Den tas över av en sorgsen fiol och ljudet av kanoner och bombflygplan. Som om man inte blivit nog överraskad bryter ensemblen ut i en boogie utan minsta likhet med Status Quo. Tillbaks till samma tema som i inledningen och snart börjar ”Chance meeting”. En pianostödd melodi som övergår i Phil Manzaneras oroväckande toner. All feedback ger en känsla av att fienden ligger på nära håll. Som en skänk från ovan tar så ”Would you believe?” över. En vacker ballad lite i samma anda som Bryan Ferrys soloskivor. Men icke att det får vara så länge. Snart skruvas tempot upp rejält och man vill inget hellre än dansa. Med minuten kvar drar de i nödbromsen. Sju minuter långa ”Sea breezes” tar vid och efter lite vågskvalp smyger en sorgsen melodi fram. Halvvägs in startar ett trumkomp som effektivt bereder väg för Manzaneras avantgardiska gitarr. När låten sen börjar på ny kula tycker jag mig höra små ekon av ”For your pleasure”.
Sist på skivan ligger ”Bitters end” som inte tilltalar mig det minsta. En smått överklassig ton i 20-talsanda. Plommonstop, silverklädd käpp, lillfingret rakt ut, en hord adelsmän och deras älskarinnor. Kanske hade jag uppskattat den om jag nått slutet i biografin men vad gör en liten plump i det stora hela?

Alrune rod

Psykedelisk progressiv dansk rock. Inte genren med flest träffar i min samling precis. Däremot var jag nällad i flera år att lägga vantarna på Alrune Rods debut från -69 efter en skönmålning från min äldste vän. Väl på plats i Köpenhamn, nere i källaren på Accord, slog hjärtat ett par dubbelslag när den så stod där med aningen ringwear efter alla år. Sen bankade det lite hårdare i bröstkorgen när prislappen i högra hörnet var mer än det dubbla än mitt barnbidrag. Ja, det här utspelade sig för länge sen! Köpte två senare skivor med Caravan istället som jag inte ägnat mycket tid åt. I samma stad, kanske tio år senare, hittade jag istället dubbel-CDn Sonet årene 1969-72. Deras tre första skivor i samma förpackning. Risken med att köpa en skiva med högt uppskruvade förväntningar är att det inte alls låter lika bra som man hoppas. Men inte ens sången på danska drog ner betyget. Alrune Rod lät nästan som jag fantiserat genom åren. Där Blue Cheer döpte sig efter den starkaste syran på marknaden tog de namnet efter häxkonstens kanske allra mest mytomspunna ört. Man ges en fingervisning vad som händer vid inmundigandet av alrunans rot redan i första spåret. Ingen partydrog här inte. ”Alrune rod” är en dynamisk låt på tio minuter med mäktig orgel och elektrisk och akustisk gitarr omvartannat. Händelseförloppet i ruset återspeglas nästan likt en teaterpjäs. När sångaren får lust att gå lös med sin finska dolk sitter man som förstenad i soffan. I slutet svamlar han oavbrutet om att den måste älska honom och gitarristen vräker ur sig ett aggressivt psychsolo som slutar med en kyrkorgel. Ödesmättat är en underdrift. På ”Natskyggevej” vaggas man in i en falsk trygghet. Basgången får mig att tänka på Fläsket Brinner i högform, kvällen till ära med Bo Hansson vid orgeln. Försiktigt plockande gitarrer. Det briserar i sann Vanilla Fudgeanda för att sedan åter bli kavlugnt. Svagt/starkt med kirurgisk precision. -Vi flyver over Natskyggevej, sen ett härligt psykedeliskt gitarrsolo. ”Hvor skal jeg se solen stå op” låter som Träd Gräs & Stenar med sina tablas och lägereldsgitarr. Rätt blek jämfört med tidigare låtars mått. Inget ont om TGS. ”Bjergsangen” är uppdelad i tre faser. Orgeln ligger tät som en skogsdimma och snart är de framme vid ledmotivet i låten. Som Edvard Grieg i kosmos! Sångaren tar i så blodkärlen spricker och det kan nog få många att lyfta på ögonbrynen. I fas två plockas tablasen fram igen och fåglarna sjunger som på beställning. Sista fasen är i princip ett enda långt gitarrsolo och en återigen övertaggad sångare. ”Rejsen hjem” är skivans längsta spår med sina tretton minuter. De två första bjuder på en tempohöjning för att sedan stå på ruta ett igen. Som taget från Bo Hanssons Sagan om ringen fortskrider musiken i en alltmer pompös skapelse där grunden hålls uppe av ett välbalanserat piano. Danskt flum följer och teman dyker upp och försvinner som det mest naturliga här på jorden. Vid tiominuterslinjen är det psykedeliskt som Pink Floyd vid A saucerful of secrets. En sista urladdning och sedan hade man ändå inte klarat mer. Här fortsätter min skiva men då är det från Hej du året efter.

Bare trees

Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. Jeremy Spencer hade redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. Skivan börjar med hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. Instrumentala ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. Jag kan riktigt känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. Nåväl, trots de två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i höst.