Musikens epoker

Mitt första musikminne är Ulf Lundells "Öppna landskap". Den spelades hela tiden på radion och den enda som lyssnade på radio var min farmor. Jag kommer inte ihåg den för att den är så fantastiskt bra utan för att den nöttes in i huvudet på en. Brorsan var ju hårdrockare och då ville man själv vara lika tuff. Jag var riktigt avundsjuk på honom och ett par kompisar när de skulle iväg på en Kisskonsert. Sminkade gick de genom byn och jag följde efter en bit bakom på min BMX. Sen av nån anledning kom Pink Floyd in i mitt liv och inget var därefter som det tidigare varit.
Jag satt och lyssnade på Johans A nice pair i hans rum om och om igen. Fascinerande är väl ordet. Att som 10-åring älska en så "fossil" grupp visade sig vara väldigt svårt när det som verkligen gällde var Style, Herreys och Lili & Susie. Jag ville ju förmedla storheten i det jag hörde. En morgon i skolbussen bad jag chauffören att spela Ummagumma som jag kvällen innan spelat in på kassettband och mottagandet blev rätt ljumt. En annan dag valde jag Jimi Hendrix Axis: Bold as love men då tog samma chaufför ut bandet ur spelaren och sa -Det här är ju inte musik! Så här med facit i hand känns Pink Floyd väldigt rätt som utgångspunkt. Rätt som det var snubblade jag in på psykedelia, lika delar amerikansk som engelsk. Att vara så orädd i musik var något som tilltalade mig. Att prova nåt helgalet bara för att komma dit ingen annan gått förut. Bonniers rocklexikon var min bibel, den gjorde mig musikaliskt rik. Alla intressanta band skulle kollas upp och vilken tur att jag då lärt känna Lindström som med sina 10000 skivor visade vägen. Mitt i all "perfekt" rockmusik kom brytpunkten med lo-fin. Småhafsiga låtar med minimal produktion där det egentligen räckte att var tredje låt var bra. Mellanlåtarna spelade ändå en oerhörd roll i hur skivan var uppbyggd. Pavement, Guided By Voices, Sebadoh, The Flaming Lips m.fl tog rocken tillbaka till själva märgen. Idag är jag otroligt bred men samtidigt mer kräsen. I och med vår butik får jag höra så mycket ny musik att jag nästan kapitulerar för all kreativitet som omger oss. Jag avslutar som The Nice: Ars longa vita brevis. Livet är kort, konsten är stor.