Hur man inte skriver en skivrecension, del 1

Vår gästbloggare kände sig tvungen att skriva under pseudonym och belyser problematiken som kan uppstå kring en recension. En högst underhållande historia väntar bara några tomma rader nedanför. Ordet är ditt Asta Hård!

Vinylpågen frågade mig om jag ville skriva en skivrecension i egenskap av gästrecensent. Jag tackade naturligtvis ja på stående fot, därefter började hjärnan arbeta för högtryck. Vilken skiva skulle jag välja att recensera? Efter en vecka hade jag nästan hundra olika förslag; Tempest, Phoenix, There Goes The Neighborhood och Funtimes låg högt upp, men jag bestämde mig till slut för att recensera en skiva som jag aldrig någonsin läst en recension av: ( ). Jag var nöjd med mitt val. Jag skulle bli den först som recenserade detta bootleg med X från Sverigeturnén 1983. Bootlegget var endast tryckt i runt 500 exemplar och ansågs som en av kronjuvelerna i X:s skivskatt och inte någonstans på nätet går det att finna en recension av plattan. Så långt allt väl. Nu när jag hade bestämt mig för vilken skiva jag skulle recensera, var det dags att leta upp lite bakgrundsfakta. Ni vet, hur turnén var, vad musikerna mindes från konserten, sånt där supernördigt. Det gav mig dessutom en anledning till att lokalisera den franske kompgitarristen, som fortfarande var i livet. X och trummisen var döda sen länge och bassisten mådde inte så bra av vad jag hört. Nåväl, jag fick tag på ett telefonnummer som jag ringde. En fransk kvinnlig telefonröst svarade. Det enda jag förstod var: bonjour. Så här höll det på i tre dagar innan en faktisk människa svarade. Det var kompgitarristen. Varken han eller jag hade pratat engelska på länge och det blev ett grammatiskt högst inkorrekt samtal, men han var trevlig och svarade på alla fina frågor. Han nämnde i förbifarten att X redan då, 1983, visste att han hade en obotlig form av cancer. Det var kanske därför han ”självmedicinerade” så mycket och egentligen inte ville bli fri från sitt drogmissbruk? Hade jag ett scoop på gång? Wanna-be journalisten i mig hade fått upp ett spår. Samtalet med kompgitarristen drog iväg i tid och jag började känna mig stressad, telefonräkningen skulle visa att bara detta samtal landade på 320 spänn. Kompgitarristen var pratglad och ignorerade alla mina försök till att avsluta samtalet. ”Ask me anything!” sa han med fransk brytning, ”I have a razorsharp memory, you know, I never ever did crack heroine…well, maybe once or twice.” Öh, tänkte jag. ”Ok”, sa jag. När samtalet till slut var över började jag skriva på en ingress till skivrecensionen där jag i detalj gick igenom X:s karriär. Jag var redan uppe i två A4 sidor. Jag var fan på väg att skriva skivrecensionhistoria. Pulitzerpriset, here I come. För att agera en riktigt bra murvel ville jag dubbelkolla det här med cancern, så jag tog kontakt med en annan musiker som lirade med X i början av 90-talet. Han blev lite tvär av min fråga och han tyckte inte att jag skulle nämna något om X:s sjukdom i en skivrecension. Och det lovade jag honom att jag inte skulle göra. Så jag skrotade allt jag skrivit. Det var nog lika bra ändå. Till och med jag själv började inse att det jag höll på med var väl introvert. Skriva en skivrecension av en skiva som typ inget har hört och som ingen kan få tag på, om man inte vill hosta upp alldeles för mycket pengar. Dumheter. Och med handen på hjärtat, när jag till slut faktiskt lyssnade igenom skivan för första gången på 3 år insåg jag att den inte var så jävla fantastisk.

Diamond dogs

Lika lite som det finns en ärlig president här i världen har David Bowie släppt ett fulländat album. Men om nu Barack Obama fick Nobels fredspris kan jag lika gärna skriva ett gott ord om Diamond dogs från -74 En gång i min ungdoms glada dagar fick jag se videon till ”Heroes” och bestämde mig där och då för att köpa på mig hans plattor. Den var ju suverän! Jag åkte in till Jörgen Säll på Söder-CD i Helsingborg och lyckades få ihop lite drygt halva diskografin och på skivmässan lite senare fick jag tag i resten. Jag var en fullfjädrad komplettist på den tiden och om sanningen ska fram kan det ha varit Bowie som gjorde att jag vaknade upp för att försöka satsa på bra skivor i fortsättningen. Vissa var så uddlösa att jag nästan glömde att jag satt på en skiva överhuvudtaget Å andra sidan är jag ingen Top 40-människa så att välja en best of hade nog inte heller gynnat mig. Så nu sitter jag här en massa år efteråt och väljer att skriva om en artist som har lika många dalar som toppar och det känns faktiskt helt rätt. Av någon outgrundlig anledning lade jag Diamond dogs på skivspelaren härförleden och hörde nästan hur polletten föll ner. En revival var i antågande! Sedan dess har jag betat av merparten av hans verk. Vissa skivor har jag skänkt till tippen medan andra fått stå och mogna. Jag har aldrig haft tid eller ork att sätta mig in i alla hans alias under åren och kanske är det därför det aldrig riktigt har lossnat för mig. ”Future legend” låter, hrrm, futuristisk med sin oroligt gnälliga inledning på synthesizern och Bowies talade text som minuten senare övergår i titelspåret. Han använder sig av två trummisar på plattan så om det är Aynsley Dunbar eller Tony Newman vill jag ha osagt men pukslagen låten igenom driver på ordentligt. Lägg sedan till Bowies auktoritära röst och blåssektionen som pumpar på vad de kan. Outrot är bland det coolaste jag hört. Det var här jag bestämde mig för att helhjärtat lyssna på honom igen trots att ”Sweet thing” följer därefter. Vad som börjar så bra övergår i en överteatralisk sångare som lägger för mycket energi på orden han vill få fram. Musikaliskt sett är det inget fel men det blir bara för mycket rockopera. ”Candidate” tar vid och sakta men säkert intensifieras stämningen. Kavalleritrummor och en härligt glammig gitarr ser till att det händer saker. Ju fler ord han sjunger desto mer ökar trovärdigheten verkar det som. Mot slutet är trummisen uppe i en tvåtakt och inte förrän Bowie blåser i sin saxofon i ”Sweet thing (reprise)” kan man pusta ut. Halvvägs in tuggar musikerna fram en suggestiv melodi som Velvet Underground, om de fortfarande varit aktiva som grupp, förmodligen varit mäkta stolta över. Sist ut på sida 1 ligger ”Rebel rebel” som blev den stora singelframgången från skivan. En smittande gitarrslinga som platsat lika bra på valfritt Stonesalbum mellan -65 och -72. En härligt punkig attityd med andra ord. ”Rock ´n´ roll with me” har väl viss likhet med ”God gave rock and roll to you” som han skrev till Mott the Hoople. En riktig arenaanthem i typisk bowieanda. Vilket register han har som sångare! Istället för gamle vapendragaren Mick Ronson, hanterar han själv gitarren plattan igenom och här tvingar han fram kantstötta toner med precis oskärpa. Med ”We are the dead” tappar jag fokus trots ett varmt keyboardsound. Det låter oftare att han håller en monolog istället för att sjunga ut. På ”1984” verkar han helt uppslukad av att få till en discohit a la Baccara. Stråkorkestern jobbar febrilt och helt i onödan. Jag hoppas han höll igen på scendansen till denna. ”Big brother” förstod jag mig inte på de tre-fyra första lyssningarna. Kanske beror det på den missledande inledningen. Vägen fram till den stöddiga refrängen tar sig omvägar. Trumpetfanfarer och psykedelisk kör till ruggig sax för att sedan plockas ner bara av en akustisk gitarr. Jodå, refrängen kommer. Två gånger och David går i taket i sångbåset med ett ooooh. ”Chant of the ever circling skeletal family” är riktigt jobbig fastän han menar väl. Man hör inte sånt Amon D üül II-bröl var dag och de skulle minuterna tidigare ha kunnat rämna scenen där de som husband på Ibizas största dansklubb och för kvällen tillsammans med ett smått galet The Soft Machine, skickat ungdomarna i trans. Baserad på George Orwells bok om övervakning och kontroll förklarar den desperata ton som genomsyrar plattan och den avslutas också i panik med en 25 sekunders upprepning av ett ofullständigt ord. Som helhet spretar skivan rejält rent genremässigt och det är inte alltid till dess fördel. Men här håller han huvudet över ytan fler gånger än han letar efter pärlor på botten. Skippa sedan Young americans utan gå direkt till Station to station och följ honom fram till livlösa Tonight. Det kan göra dig gott.

Tonight´s the night

En av de mest träffsäkra biografier jag läst är Shakey. Jimmy McDonoughs verk varken hyllar eller bortser från Neil Youngs bidrag till musikvärlden utan låter läsaren, utan omsvep, ta del av hur denna ikon banat väg till sin egen framgång men även gjort sig omöjlig i många andra sammanhang. Det är ju trots allt väldigt sällan en artist blir stämd av sitt eget skivbolag för att släppa alldeles för okommersiell musik. En annan anekdot värd att nämna är hans framträdande i The Bands The last waltz. Precis innan han stegar upp på scen har han doppat hela ansiktet i en skål fylld med kokain. Martin Scorsese var tvungen att retuschera varenda bildruta eftersom Neil hade minst två gram osnortat colombianskt pulver på överläppen. Underkäken som vägrar vara still kunde han inte göra något åt. 1972 drog Crazy Horsegitarristen Danny Whitten sitt sista andetag efter en överdos heroin. Året efter är det roadien Bruce Berry, bror till ena halvan av surfduon Jan & Dean, som går samma öde tillmötes. Dessa dödsfall tog hårt på Neil och Tonight´s the night är som ett avskedsbrev till de båda. Av någon anledning valde han det absolut minsta rummet som fanns att tillgå där han och bandet i tequila- och marijuanarus spelade in vad som kom att bli hans mest hjärtskärande skiva. Hans röst har väl aldrig varit så skör som här och det säger faktiskt inte så lite. Till och med omslaget var bräckligt utan laminering och mängder av svart bläck som med tiden sakta nöttes bort. Inspelad 1973 men inte släppt förrän 1975. Kan det vara så att Reprise hade svårt att smälta produkten eller ville de att On the beach, släppt 1974, skulle komma först? Turnén blev en flopp och ställdes sedermera in. En sorgsen, excentrisk frontfigur, hopplöst berusad som tyckte att de verkligen rockade när tolv personer stod kvar, räckte inte. Första låten, ”Tonight´s the night” är så avskalad och rak att man inte behöver ha känt Bruce Berry. Ändå känner man en klump i magen. ”Speakin´ out” med Jack Nietzsche på piano och annars så tråkiga Nils Lofgren på gitarr, är en långsam countryballad som till en början kan kännas som en dussinlåt men som efter ett par genomlyssningar fångar essensen av allt Neil någonsin stått för. Nils solo är kort och okonventionellt. På ”World on a string” låter Youngs gitarr precis så skitig och opolerad man är van vid. Det låter orepeterat och precis så slarvigt som man vill ha det. Till och med när de körar låter det lite falskt. Det är ju glasklart att det var han som fick Crosby Stills & Nash att lyfta när man hör låten. ”Borrowed tune” har viss släktskap med ”Birds” från After the goldrush. Neil ensam i studion vid sitt piano och munspelet runt halsen. Ibland är det allt som krävs. ”Come on baby let´s go downtown”, inspelad 1970 på Fillmore East är en upptempolåt signerad Danny Whitten. Hela bandet röjer, Neils gitarr tjuter och Ralph Molina ligger an på riden låten igenom. ”Mellow my mind” är bland det naknaste jag har i skivsamlingen. Hör bara hur hans röst inte räcker till utan spricker gång på gång. Det är inte falskt i mina öron utan mer en trovärdighet som kryper sig på. Meriterade Ben Keith på steel guitar får låten att lyfta ännu ett par snäpp. Tre minuter magi rätt och slätt. Ännu en countryballad öppnar sida två och ”Roll another number (for the road)” känns loj som Willie Nelson en söndagsmorgon. Vacker pedal steel och en text om att blicka framåt och inte hänga kvar vid gårdagens triumfer. Tempot sänks ytterligare något i ”Albuquerque”. Alla verkar spela lika mycket och ändå är det inget som tar överhand. David Crosbys LP, If I could only remember my name, är nog en bra referens. Plattans kortaste spår är ”New mama” som med sin inledande stämsång skapar en nästintill sakral stämning. Finstämt akustiskt som bara Neil Young kan. Med ”Lookout Joe” känns han igen som den sanne gitarrgnidaren han är men trots hur mycket han än vill bryta loss från melankonin som genomsyrar plattan är det återhållsamheten som ändå vinner. Sättet han pratar fram texten i ”Tired eyes” fram till -Please take my advice och svarar med sin vibrerande falsettröst är oerhört effektivt. Texten är allt annat än glamorös, lägg sedan till det ensamma munspelet och det råder inga tvivel på hur han mådde vid tillfället. Sist ut ligger ”Tonight´s the night - Part II” som är uppbyggd på samma sätt som del ett fast nu med en råare ton. En briljant avslutning på ett djärvt album.

Ramblin´ gamblin´ man

Vissa artister lyckas man nästan missa helt. Andra håller man lite väl kära alldeles för länge. Efter att ha hört Mongrel i butiken blev jag nyfiken på Bob Seger. Hans senare platinasäljande skivor är kanske lite väl bredbent arenarock för mina öron men hans tidiga verkade intressanta. Som så många gånger förr har jag lyckats förköpa mig på en och samma artist och till sist knappt ens lyssnat på plattorna. Bowie är ett exempel. Häromdagen spelade jag Diamond dogs för första gången på säkert femton år och som han knockade mig redan på titelspåret. Hur som helst fick jag hem en trave skivor med Bob Seger alldeles nyligen och fick samma oroväckande känsla när jag slet av plasten. Det märkliga var bara att jag kände precis tvärtom nu. Jag skulle kunna beställa obskyra sjuor på eBay bara för att höra mer av honom! The Bob Seger System släppte Ramblin´ gamblin´ man 1968. Och jag som i min enfald trodde att han var en produkt från mitten av sjuttiotalet ämnad för FM radio. Bara omslaget gör att man blir nyfiken. Det står på skivan att arbetsnamnet var Tales of Lucy Blue fram till någon dag innan den var färdig och hon står ju där så from och änglalik bortsett från händernas placering, barfota på ett isflak och pockar på ens uppmärksamhet. Efter första genomlyssningen var jag helt såld och betade av skivorna i kronologisk ordning. Visst finns det låtar som inte håller samma höga kvalitet men så behövs det ju även lite dalar för att topparna ska bli desto högre. De börjar med att riva av titelspåret där orgeln tillsammans med trummorna utgör en solid grund som gjord för att inte sitta still. Lika mycket soul som rock och en gospelrefräng insprängd däri. Lite som The Animals när de var som allra vassast. ”Tales of Lucy Blue” är en smått suggestiv garagelåt. Mot slutet sjunger han farligt likt Roky Erickson. Nästa låt, ”Ivory” låter som Butterfield Blues Band runt East-West, kryddad med aningen mer psykedeliska ingredienser. Ett högst personligt gitarrsolo gör att den känns typiskt -68. Enda låten på skivan som inte har Bob som upphovsman är ”Gone”. Basisten Dan Honaker drar ner takten och de låter som en reflekterande hippieensemble på väg ner från Owsleys special brew. Akustisk, sparsmakad och väldigt enkel att ta till sig. Annat är det med ”Down home” som tar ett stadigt grepp om kulorna. Psychblues det verkligen osar testosteron om, komplett med munspel och tunga trummor. Pianostödda ”Train man” känns som en hint till hans senare sound. Ingen favorit men fylld med så mycket smådetaljer att den inte kan gå obemärkt förbi. Ett lite otippat slut höjer låten ett snäpp. På ”White wall” låter de till en början som mitt i ett rep men tar form sekunderna efter. Jag kan riktigt se halspulsådern på Bob när han tar i! Ska jag nämna någon referens får det bli Love när de struntar i det finstämda och bara kör på, murkigt och kompromisslöst. Plattans längsta spår är ”Black eyed girl”. Även de coolaste banden från Detroitscenen måste ha känt sig hotade när de vräker ur sig denna sega, fast alltjämt blytunga blues. Ett dynamiskt verk med en cymbalälskande trummis. Roky Erickson nämndes tidigare och på ”2+2=?” är de minst lika heta som 13th Floor Elevators. En helt fantastisk garageklassiker med en simpel gitarrfigur som bas. Texten är högst kritisk mot det pågående Vietnamkriget. Han förstår helt enkelt inte hur den trevlige killen han kände i high school nu kan vara täckt i lera i fiendeland. När låten börjar igen står alla hår på kroppen. ”Last song (love needs to be loved)” med sina distinkta pukslag och direkta text avslutar skivan alldeles rätt. Förmodligen tänkt som en allsångslåt på en stor scen någonstans men det stora genombrottet låg ett par år fram i tiden. Med en fot i rock´n rollen och den andra i psykedelian är denna debut ett absolut måste. Det är faktiskt bara så. Sen blir det lätt att man köper på sig skivorna fram till 1973.

Lillebror

Ett meddelande till alla konsertsugna människor omkring oss! Ängelholms vassaste gitarrbaserade band med ny skiva inom kort spelar på scen inte allt för långt bort. Stekheta Lillebror känner av sommarkvällen bäst tillsammans med några extra i publiken! Lillebror har två spelningar lördagen 14/7, fler lär tillkomma! Guerilla festivalen 16.00 Västersjöns Visfestival i Ljungabolet kl 21.30

Vinylkväll 14/7

VINYLKVÄLL! Lördagen den 14 juli gästspelar Vinylpågarna hos oss på Restaurang Carl Fredrik. Repertoaren kommer att genomsyras av de gyllene åren 1967-1973. Kom och njut av god mat och härlig musik! Pågarna spisar plattor från klockan 20:00. Välkomna! Restaurang Carl Fredrik & Vinylpågarna Boka bord på 0431-25444

En del och andra

Jag har velat skriva ett inlägg om Peps ett bra tag nu men inte riktigt vetat vilken av alla hans skivor jag i så fall skulle välja. När jag brände en skiva till en vän härförleden blev det inte ”Oh boy” eller ”Hög standard” utan tungviktaren ”En del och andra” från skivan med samma namn. Jag levde med skivan i bilen en hel vecka. 1984 var proggrörelsen död och begraven och alla politiska slagord hade bytts ut mot fjäderlätt pop och turkosa tennisshorts. Vad gör då Peps? Släpper sin proggigaste skiva så klart! Sam Charters är fortfarande med i bilden. Country Joe & the Fishs producent. Bosse Skoglund, Lester Jackman och Rolf Alm likaså. Han är förtvivlat trött på hur samhället fogat sig efter normer han inte velat se och det är läge att ryta till. Hans textmässigt största bedrift är ett faktum. Kalla det haschlyrik om ni vill men nog fasen känns orden ända in i märgen på lyssnaren. Baktakten och spelglädjen gör väl att det inte känns så hopplöst ändå. En strimma hopp gör det lättare... ”Ge mig din hand” är inget knytnävsslag i ansiktet men väl en örfil på oss godtrogna svenskar som måste vakna upp och se sanningen i vitögat. Hur länge har vi blivit förda bakom ljuset egentligen? -Svårt för den ene, värst för den andre och vem som är vem är det ingen som vet. Hur skyldig man än känner sig är det svårt att ta det till sig men att man inte vill vara någon av dessa är uppenbart. I ”Våld” hörs en av de piggaste gitarrer till en makaber text om hur våld föder våld. Munspelet är magnifikt och bluesigt, Bosse Skoglunds hi-hatföring klanderfritt. -Våld, det växer fritt när alla ord har vissnat. Jag kan inte annat än hålla med. ”Varför e Sverige så kallt?” är ingen klimatfråga utan en reflektion från en nysvensk som ser flotta fasader i spikraka rader. Man sitter och diggar med i en smittsamt positiv melodi samtidigt som man blir uppläxad! En rejäl tempoväxling behövs och ”Rockin´ chair” får ner pulsen med besked. Efter en lång inledning med barpiano, svepande trombon och taktfast virvelkagge kommer skivans enda engelska text. Mitt i all oro kan det vara skönt att få sitta i sin gungstol och bara finnas. Även om trummaskinen som dunkar på i ”Dig it” känns som en dålig påminnelse från 80-talet, passar den bra ihop med den fruktade framtidsbild som målas upp. Så här med facit i hand känns det rätt skönt att han hade lite fel. 1984 satt jag själv och skruvade på tonhuvudet på min Commodore 64 för att få in ett spel i alla fall på tredje försöket, så just då var alla frågetecken och hotbilder mer berättigade. Sättet han sjunger på måste ses som en föregångare till rapen. Så kommer då titelspåret där Bosses patenterade trumföring tillsammans med en bubblande karibisk basgång lägger grunden till kanske Sveriges mest kompletta reggaelåt. Lester Jackmans försiktiga orgel dyker upp här och var, så mjukt att man först kanske inte ens lägger märke till den. Det korta gitarrsolot är perfekt avvägt. - En del vill ha ett starkt parti, ett mäktigt statsmaskineri, som ordnar kön i rätta spår så att min häl står på dina tår. Inte ett enda nödrim i låten. ”Enighet” är en cover som jag aldrig hört i original där man går igenom alla kroppens ben. Kanske ett sätt att säga att vi är skapta lika. Avslutande ”Håll ut” börjar bra men efter fem minuter sjunger jag hellre -Håll trut! Efter alla radängor man fått från tidigare spår kommer den som en välbehövlig kram men någonstans på vägen tappar den fart med alla sina refränger. Att han ändå tror på mänskligheten är en värmande tanke. Att Peps har en alldeles speciell plats i skivhyllorna är inte så konstigt egentligen känns det som. Lika del förädlare som förnyare som känns äkta i det han gör.

Vol. 1

En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. ”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...

12-04-21

Vi tänkte hålla öppet den 21:e april för att vara med på Record Store Day 2012.
30% på många nypressade. Vi får även hem mycket nytt från Holland.
Varmt välkommen mellan elva och tre!
Kaffet lär vara på.

Obs! Påsköppet!

I år infaller påskafton den 7:e april. Vår lördag...
Så vi har bestämt att hålla öppet på långfredagen den 6:e istället.
Klockan 11.00-15.00 alltjämt.

Road Trips Vol. 4 No. 1

There’s nothing like a Grateful Dead concert! Så brukade deras hängivna fans säga och med en hel trave liveskivor i hyllorna kan jag inget annat än hålla med. Låtar förvandlas till helt unika skapelser under årens lopp. De växer i längd, krymper ibland, paras ihop med andra och vissa arrangeras om helt och hållet. I stora drag kan man dela in dem i tre uppsättningar: 1965-1972 med Pigpen, 1971-1978 med paret Godchaux och 1979-1990 med Brent Mydland. Efter Mydlands död turnerade de tillsammans med Bruce Hornsby och Vince Welnick, från The Tubes, fram till 1995 men om sanningen ska fram var de ett ganska lamt gäng då. Jag har alltid haft lite svårt för Brentperioden men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att verkligen lyssna på skivorna då han satt vid sin orgel. Även om de medvetet eller ej formade sig efter nutiden, det gudsförgätna åttiotalet, fann jag till min förvåning att de (här och var) var ett fortsatt hungrigt konsertband. Skivan som jag tänkte sätta i fokus nu spelades in 1969 i ett indianreservat nere i Florida. En tredagars festival där förutom The Dead på scen även Johnny Winter, Muddy Waters, Joe South, Youngbloods och Sweetwater uppträdde. I och med att festivalområdet låg i ett indianreservat hade polisen inte tillträde så det florerade en hel del tvivelaktiga substanser. Pigpen som uteslutande höll sig till alkohol tog ett glas apelsinjuice från den stora behållaren bakom scenen som i klassisk Pranksteranda blivit preparerad med LSD. Behållaren ”råkade” hamna ute bland fansen och hundratals såg i timmar framöver allt i en klarare färgskala. The Big Rock Pow Wow blev Grateful Deads stora genombrott i Florida och när man lyssnat igenom de tre CD-skivorna är det inte särskilt svårt att förstå. Tre låtar återkommer och det är mycket spännande att höra hur de skiljer sig från gårdagens spelning. Det brakar loss direkt med en vildsint version av ”Hard to handle”. Det Pigpen går bet på i skönsjungande tar han igen med sin hängivelse. Tom Constantens orgel fullkomligen skälver av psykedeliska toner och Garcia är så inne i musiken att inget annat existerar. Sen kommer fyra låtar som på Live/Dead också ligger efter varandra. ”Dark star” är en sån låt som när jag hör den i en ny tappning ofta kröner den till den definitiva tagningen. Ett sådant påstående är helt felaktigt och utan sans och reson. Låten, även kallad ”It” av fansen, hittar nämligen alltid nya, outforskade musikaliska marker. Jag är ändå benägen att gå i samma fälla när jag hör detta. Sjutton minuter senare smyger sig ”St Stephen” in med sin underbara inledningsgitarr. En låt som personifierar genren acid rock. Det är så bra att det nästan blir löjligt. ”The eleven” som så naturligt tar vid är faktiskt än mer elektrisk än versionen på Live/Dead. Hur många glas juice drack de egentligen? Pigpens show-offnummer ”Turn on your lovelight” varar i hela trettioen minuter. En pigg låt med mycket trummor och slagverk till hans sång och det bjuds briseringar i mängder. Vid 10.15 står varenda hårstrå på min kropp! Call and response mellan sångarna i slutet som man aldrig vill ska ta slut. Disc 2 inleds med samma låt fast då i en något blygsammare tjugosjuminutersversion. Något senare, 12.50, står håren rakt ut igen. Det här är en betydligt ruffigare version. ”Doin´ that rag” har aldrig varit en livefavorit, den lyfter sällan. Studioversionen går däremot hem. Det här är enda skivan i min samling där ”He was a friend of mine (just a hand to hold)” finns med. Det är en lågmäld folklåt där Constantens
orgel sprider ett lugn över festivalområdet. Garcias solo måste ses som en kärleksförklaring till elgitarren. Mot slutet höjs temperaturen något och helt logiskt står de och spelar ”China cat sunflower”. De är ohyggligt taggade i detta lilla mästerverk som leder vidare till den andra versionen av ”The eleven”. Här är Garcia så frenetisk det bara är möjligt utan att bli det minsta påfrestande. Båda trummisarna är i sitt esse. Skivan avslutas med bluesnumret ”Death don´t have no mercy”, en dynamisk sensation även om man hört den på Live/Dead otaliga gånger förut. Man känner smärtan i bröstet oavsett om man är beredd på det eller ej. På sista skivan är ”Morning dew” först ut. En relativt kort version. Ett komprimerat kraftpaket helt enkelt. Garcias gitarrton är riktigt smutsig. Sen blir det countryrock i och med ”Me and my uncle”. Bob Weirs röst kommer alltid fram så bra i den. ”Alligator” därefter är alltid underhållande och leder till drygt sju minuters trummor och slagverk. En nerbantad ”St Stephen” med betydligt tuffare attityd bryter fram och ur den väller ”Feedback” fram. En kakafoni av rundgångar och missljud som inte bör stå den djärve bi. Avslutar gör ”We bid you goodnight”. A cappellan som alltid får en på gott humör.
Det här är ett fantastiskt exempel på hur Grateful Dead lät 1969. Precis i slutet på den psykedeliska perioden och strax före de två storsäljande folk-countryplattorna Workingman´s Dead och American Beauty.

Årets vinteruppehåll

Precis som alla andra år tar vi en paus från butiken. I år fram till 25 februari.
Under tiden beställer vi skivor från våra leverantörer, två stora sändningar är redan på väg.
Vi passar även på att inventera så det stämmer från skivback till dator. Detta för en smidigare service.
Ni är varmt välkomna tillbaka sista lördagen i februari!

For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan! Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida.
När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat.
Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.

http://www.youtube.com/watch?v=R150fk5oJL8

Roxy Music

Egentligen vet jag inte om jag vågar vara så här ärlig men det fanns en tid då jag ansåg mig klara mig fint utan Roxy Music. Detta grundade jag på ett foto jag sett på Brian Eno. Hur såg karln ut? Att jag i princip endast kände till singlarna ”Avalon” och ”More than this” från 1982 spelade mindre roll. Då var Eno ute ur bilden sen nio år. Mina argument börjar tryta redan här märker jag. Så en dag hemma hos en vän jag lärde känna på skivmässan i stan kom ämnet upp. Oförstående och nära på smått upprörd låter han mig höra att Roxy Musics två första album minsann hör hemma i finrummet av brittisk musik. Jaja, talk to the hand, liksom. Jag låg inte sömnlös om nätterna precis men nog lät han övertygande. På Bokman på Väla, när de ännu sålde CD-skivor, la jag vantarna på Avalon för en billig peng. Lite väl mycket pop för min smak men säreget nog för att kanske fördjupa mig i gruppen. 1973 års For your pleasure kom på tur. Här slogs alla farhågor i kras. Ett år in i Vinylpågarna låg så Kari-Ann Möller och såg förförisk ut och jag valde att ta hem plattan för hemmabruk. Antingen är jag lite trög eller bara allmänt svårstartad för det lossnade inte förrän nu. Roxy Musics debut är säregen, djärv och precis så galen att det krävs mer av lyssnaren än jag någonsin trodde var nödvändigt. För ett debutalbum är det i en högre division helt enkelt. Bryan Ferry står för alla kompositioner. När jag väl förstått storheten med For your pleasure köpte jag biografin Re-make/re-model. Den enda bok jag valt att avsluta innan den var slut. Det jag hann lära mig var vilken sorts litteratur Ferrys lärare på konsthögskolan läste -47 och vilken typ av skjortkrage som gällde i slutet på 60-talet. Boooring! Stereon fick bli min lärare. ”Bogus man” var och är en favorit och deras uppföljare fick räcka tyckte jag. Men skam den som ger sig. En kväll häromveckan spelade jag spratt med mig själv och fann mig själv i ett konfunderat glädjerus som fortsatt till detta nu. Nio spår som fortfarande förbryllar och ger mersmak. ”Re-make/re-model” brakar loss efter en ljudupptagning från ett mingelparty i en tvåtakt där alla medlemmar slåss om uppmärksamheten. Andrew Mackay och hans saxofon vinner förmodligen den ronden. 3.20 börjar avrundningen där den ena medlemmen tar över efter den andre med ett stick eller två. 5.14 är allt över. ”Ladytron” börjar försiktigt med Mackay på oboe och Enos synth. Bryan Ferry låter, förlåt om jag säger det, aningen efterbliven med sitt patenterade vibrato. Trumkompet och Phil Manzaneras energiska gitarr tar låten i en helt annan riktning tills Eno dämpar med klaviaturen. Snart är tempot uppe i 190 igen. Redan här börjar man ana att skivan platsar i schizofacket! ”If there is something” har blivit en favorit för sin originalitet. Det som börjar lite klämkäckt byggs upp till en desperat situation. Texten handlar, om jag satt mig in den ordentligt, om förlorad kärlek. Innan själva utbrottet hörs trummor, ensliga och ivrigt väntande. Saxofonen ljuder som en vacker klagosång. Just som man lika gärna kan tro det handlar om ett långt outro bryter Bryan Ferry in med sin röst som spricker gång på gång. Efter en orkestral avslutning har de övertygat mig tillräckligt. A-sidans sista spår heter ”2HB” och har progressivt lekfulla trummor och en orgel med inbyggd mysfaktor. Ett perfekt avslut där inget sticker ut. På andra sidan vinylen börjar ett nytt äventyr och först ut ligger ”The Bob (medley)”. Den kopplar en halvnelson direkt med sin intensitet, både med sin sång och instrumenthanteringen. Helt oväntat hörs sedan oboen i ett gycklartema. Den tas över av en sorgsen fiol och ljudet av kanoner och bombflygplan. Som om man inte blivit nog överraskad bryter ensemblen ut i en boogie utan minsta likhet med Status Quo. Tillbaks till samma tema som i inledningen och snart börjar ”Chance meeting”. En pianostödd melodi som övergår i Phil Manzaneras oroväckande toner. All feedback ger en känsla av att fienden ligger på nära håll. Som en skänk från ovan tar så ”Would you believe?” över. En vacker ballad lite i samma anda som Bryan Ferrys soloskivor. Men icke att det får vara så länge. Snart skruvas tempot upp rejält och man vill inget hellre än dansa. Med minuten kvar drar de i nödbromsen. Sju minuter långa ”Sea breezes” tar vid och efter lite vågskvalp smyger en sorgsen melodi fram. Halvvägs in startar ett trumkomp som effektivt bereder väg för Manzaneras avantgardiska gitarr. När låten sen börjar på ny kula tycker jag mig höra små ekon av ”For your pleasure”.
Sist på skivan ligger ”Bitters end” som inte tilltalar mig det minsta. En smått överklassig ton i 20-talsanda. Plommonstop, silverklädd käpp, lillfingret rakt ut, en hord adelsmän och deras älskarinnor. Kanske hade jag uppskattat den om jag nått slutet i biografin men vad gör en liten plump i det stora hela?

Alrune rod

Psykedelisk progressiv dansk rock. Inte genren med flest träffar i min samling precis. Däremot var jag nällad i flera år att lägga vantarna på Alrune Rods debut från -69 efter en skönmålning från min äldste vän. Väl på plats i Köpenhamn, nere i källaren på Accord, slog hjärtat ett par dubbelslag när den så stod där med aningen ringwear efter alla år. Sen bankade det lite hårdare i bröstkorgen när prislappen i högra hörnet var mer än det dubbla än mitt barnbidrag. Ja, det här utspelade sig för länge sen! Köpte två senare skivor med Caravan istället som jag inte ägnat mycket tid åt. I samma stad, kanske tio år senare, hittade jag istället dubbel-CDn Sonet årene 1969-72. Deras tre första skivor i samma förpackning. Risken med att köpa en skiva med högt uppskruvade förväntningar är att det inte alls låter lika bra som man hoppas. Men inte ens sången på danska drog ner betyget. Alrune Rod lät nästan som jag fantiserat genom åren. Där Blue Cheer döpte sig efter den starkaste syran på marknaden tog de namnet efter häxkonstens kanske allra mest mytomspunna ört. Man ges en fingervisning vad som händer vid inmundigandet av alrunans rot redan i första spåret. Ingen partydrog här inte. ”Alrune rod” är en dynamisk låt på tio minuter med mäktig orgel och elektrisk och akustisk gitarr omvartannat. Händelseförloppet i ruset återspeglas nästan likt en teaterpjäs. När sångaren får lust att gå lös med sin finska dolk sitter man som förstenad i soffan. I slutet svamlar han oavbrutet om att den måste älska honom och gitarristen vräker ur sig ett aggressivt psychsolo som slutar med en kyrkorgel. Ödesmättat är en underdrift. På ”Natskyggevej” vaggas man in i en falsk trygghet. Basgången får mig att tänka på Fläsket Brinner i högform, kvällen till ära med Bo Hansson vid orgeln. Försiktigt plockande gitarrer. Det briserar i sann Vanilla Fudgeanda för att sedan åter bli kavlugnt. Svagt/starkt med kirurgisk precision. -Vi flyver over Natskyggevej, sen ett härligt psykedeliskt gitarrsolo. ”Hvor skal jeg se solen stå op” låter som Träd Gräs & Stenar med sina tablas och lägereldsgitarr. Rätt blek jämfört med tidigare låtars mått. Inget ont om TGS. ”Bjergsangen” är uppdelad i tre faser. Orgeln ligger tät som en skogsdimma och snart är de framme vid ledmotivet i låten. Som Edvard Grieg i kosmos! Sångaren tar i så blodkärlen spricker och det kan nog få många att lyfta på ögonbrynen. I fas två plockas tablasen fram igen och fåglarna sjunger som på beställning. Sista fasen är i princip ett enda långt gitarrsolo och en återigen övertaggad sångare. ”Rejsen hjem” är skivans längsta spår med sina tretton minuter. De två första bjuder på en tempohöjning för att sedan stå på ruta ett igen. Som taget från Bo Hanssons Sagan om ringen fortskrider musiken i en alltmer pompös skapelse där grunden hålls uppe av ett välbalanserat piano. Danskt flum följer och teman dyker upp och försvinner som det mest naturliga här på jorden. Vid tiominuterslinjen är det psykedeliskt som Pink Floyd vid A saucerful of secrets. En sista urladdning och sedan hade man ändå inte klarat mer. Här fortsätter min skiva men då är det från Hej du året efter.

Bare trees

Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. Jeremy Spencer hade redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. Skivan börjar med hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. Instrumentala ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. Jag kan riktigt känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. Nåväl, trots de två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i höst.

Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt. Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Sagan om den lilla dinosauren av Jimmy Davidsson

Det var en gång en pojke, vars största intresse i mitten av 90-talet, var att bläddra i en viss postorderkatalog och beställa cd-skivor från ett visst postorderföretag, vars namn jag nog inte behöver nämna för alla er som är födda närmare 70-talet än 90-talet. Vi brukade samlas hemma hos en kompis och göra beställningar tillsammans. När sedan det där stora magiska paketet kom och alla hade slitit åt sig sina skivor brukade vi lyssna igenom våra införskaffade skatter tillsammans. Denna kompis storebror hade på denna tid en skivsamling som för oss lite yngre, var ungefär lika stor som universum. D.v.s. oändlig!
Vid ett av dessa skivbeställningstillfällen kom samme storebror ut ur sitt rum med en speciell skiva. Han kallade den; ’det skränigaste han hört’ och satte igång första låten. Jag minns min reaktion än idag. Det var bland det bästa jag någonsin hört. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag hörde men jag älskade det från första stund. Skivan jag talar om är ’Green mind’ med Dinosaur jr. ’Green mind’ är övergångsskivan mellan deras mer hårda och råa sound som de hade på 80-talet och det karakteristiska Dinosaur jr soundet som de hade under hela 90-talet. Det är också här som Dinosaur jr gick ifrån att vara ett band till att bli mer som J Mascis soloprojekt.
Skivan öppnar upp med ’The Wagon’ och den är lika självklar som långa köer på systembolaget dagen innan midsommar. Denna låt är den enda på skivan där J Mascis är uppbackad av ett kompband. Detta bestod av Don Fleming och Jay Spiegel från Velvet Monkeys samt Murph som även intog trumpallen på de tre föregående albumen. Utöver ’The Wagon’ spelade Murph, på denna skiva, även trummor på ’Water’ och ’Thumb’. Utöver detta är albumet ett enmansprojekt framfört enbart av J Mascis. ’The Wagon’ är i all sin enkelhet en sådan där självklar Dinosaur jr hit i stil med Freak scene, Little fury animals och Feel the pain.
Skivan fortsätter med en folk-rock dänga utan dess like betitlad ’Puke and cry’. Just folkrockkänslan som jag upplever genomgående på hela skivan är nog anledningen till att den från första sekund varit och ännu är en sådan stor influens för mig. Det är riktigt bra låtar, här förgyllda med skräniga elgitarrer och smattrande trummor, men som hade gjort sig lika bra med bara en akustisk gitarr. Vilket Mascis faktiskt bevisat med sina helakustiska konserter med material från bland annat Green mind. Redan vid ’Puke and cry’ vet man att man är på väg mot något riktigt bra. Och precis då släpper fördämningen i form av den helt otroliga’ Blowing it’. ’Blowing it’ är en sådan låt som helt enkelt inte kan beskrivas utan att göra den orättvisa. Bara lyssna så förstår du!
Slutackordet i ’Blowing it’ mynnar ut i en riktig dänga med Mascis karakteristiska gitarrsolande betitlad ’I live for that look’. En grym skrammeldänga som låter som om den kommer direkt från garaget. Lite mer i stil med deras tre första skivor.
Här efter kommer den genialiska ’Flying cloud’ som med sina svävande dubbade akustiska gitarrer, sköna falsksång och monumentala pukor, verkligen försätter en i en alldeles speciell sinnesstämning. Och lyssna noggrant på tamburinen i slutet. Mycket bättre musikalisk tajming är svårt att hitta.
Detta magiska stycke följs upp av ytterligare en riktig dänga, ’How’d you pin that one on me’ med Mascis underbara gitarrspel, ena halvan svängig kompgitarr och andra halvan solon direkt från hjärtat.
Men det är efter denna urladdning som skivans, enligt min mening, absoluta höjdpunkt kommer. Det fullkomliga mästerverket ’Water’, som ännu denna dag står som en av mina absoluta favoritlåtar. Varenda detalj i detta stycke är verkligen fulländat. Kombinationen av akustisk gitarr och elgitarr har varit en stor influens i mitt eget låtskrivande och förevigande av musik. Refrängen rinner som honung i öronen tätt följt av melodiskt gitarrspel, så underbart att det kan få en dammråtta att i ett rus av eufori, självmant börja städa.
’Muck’ är den låt som tog längst tid för mig att verkligen uppskatta. Men efter en tid växer den som en mans täcke på morgonen. Lyssna på kombinationen av vanlig sång och falsettsång på sångslingan ’hold back’ och du lär smälta.
’Thumb’ är en sådan där låt som reser armhåren och kittlar tårkanalen. Med ett av de absolut bästa gitarrsolo jag någonsin hört, så melodiskt och följsamt att till och med Hendrix troligtvis hade sneglat på Mascis med avundsjuka om han hört det! Och jag är en person som vanligtvis inte uppskattar gitarrsolo!! En låt så otroligt vacker och monumental att man knappast kan förvänta sig något mer. Men här levererar Mascis le grande finale! Titelspåret ’Green Mind’ som bara plockar upp en och sedan vägrar släppa. Refrängen är något helt fantastiskt som jag vågar påstå att många låtskrivare önskar att han eller hon skrivit. Jag gör det i alla fall!
Genast efter att pojken hört ’Green mind’ där någonstans på mitten av det avlägsna 90–talet, beställde han ett eget exemplar och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
The end.

Dick´s picks vol. 1

Det finns saker man önskar att man kunde få göra om, uppleva igen eller som i detta fallet fått uppleva överhuvudtaget. En av de sakerna hade för egen del varit att få vara en tvättäkta deadhead från 1966 och framåt. Som tur är fanns Dick Latvala i kretsen kring Grateful Dead och spelade in konserter mellan 1968 och 1991. Från dessa tusentals timmar inristade på sin rullbandspelare valdes sedermera 36 volymer ut och döptes till Dick´s picks vol. 1-36. Var och en av dessa inspelningar bjuder på kvalitativ livemusik från olika skeden i gruppens karriär. Jag, liksom Dick, har en förkärlek till the Godchaux years, då merparten av hans utvalda favoritkonserter ägde rum mellan 1971 och 1978. I bakvattnet från psykedelian och deras lyckade folk-countryskivor blev bandet mer och mer jazziga i sina eskapader på scengolven runt om i USA. Mycket tack vare Keith Godchauxs lyhördhet och förmåga att läsa av hur långt man kunde dra ut på en låt och ändå få den intressant. Det märks tydligt hur säker Jerry Garcia kände sig i hans närvaro. På Dick´s picks vol. 1 är gruppen samspelt som aldrig förr och de visar upp både en tajt och jammig sida av sig själva som bidrar till den självsäkerhet som verkligen krävs för att ro t.ex en tjugominuters version av ”Playing in the band” i hamn. Det kan låta som en floskel för den oinvigde men de känns verkligen som en enhet istället för fem musiker på en scen i Tampa, Florida, 1973. Egentligen var de sex i bandet men Donna Jean Godchaux låg med ryggmärgsbedövning och födde parets första barn. Ännu en eloge till Keith som är helt uppslukad av musiken de skapar ihop. Bandets senaste studioalbum, Wake of the flood, hade släppts ett par månader tidigare, så det är ganska logiskt att fyra av spåren är hämtade därifrån. Inledande ”Here comes sunshine” växer två tredjedelar i längd och landar som en respektabel fjortonminutersversion. De visar full tillit till varandra när de tänjer och böjer låten i sin egen jazzinriktning. Ska jag invända mot något är det stämsången som förmodligen fått CSN&Y att gå skilda vägar. Men det spelar liksom ingen roll när de levererar som de ändå gör här. Skivan är ett urval låtar från konserten den 19:e december men som nummer två ligger här Johnny Cashs ”Big river”. De låter som ett högoktanigt outlawcountryband med Bill Kreutzmans distinkta trumkomp som vägrar ge efter om så taket i lokalen skulle ge vika. Som så många gånger förr och senare är det Keith och Jerry som duellerar som om det gällde livet. ”Mississippi half-step uptown toodeloo”, från senaste skivan, kommer härnäst. Den har verkligen allt utom fiolen från studioversionen. Sexton minuter långa Bob Weir-skapelsen ”Weather report suite” har inte hunnit byta om till livekostym riktigt än. Därmed inte sagt att den inte är bra. Men låtens alla teman tillåter inte för långa utsvävningar. Noah Lewis ”Big railroad blues” får sig en rejäl genomkörare. Keith dundrar fram över pianotangenterna och resten av bandet hakar på. ”Playing in the band” på Bob Weirs soloskiva Ace är drygt fyra minuter lång. Det som händer här är att låten delas upp i tre segment. Inledning och avslutning i samma anda som originalversionen med ett improvisationsjam i mitten som pågår i drygt en kvart. Inte en sekund är bortkastad tid vill jag påstå. Jag skulle kunna orera i timtal och ändå inte få fram essensen av vad jag tycker är så fantastiskt, så jag lämnar det därhän. Försiktiga ”He´s gone” inleder disc två. Efter ett par genomlyssningar ter den sig i det närmaste meditativ. Refrängen får representera stunden av absolut klarhet om vi håller oss till ämnet meditation. Lika otippat som självklart dyker de in i livefavoriten ”Truckin´” och ruskar om alla konsertbesökare. Cirka två minuter innan låtens slut börjar de känna på nästa men är inte riktigt redo att släppa taget om det de har. Bluesklassikern ”Nobody´s fault but mine”, i original av Blind Willie Johnson låter inledningsvis som en alternativ version av ”Spoonful” i händerna på Cream. Garcias patenterade klagoröst gör låten rättvisa och efterhand tjocknar kompet till en solid skapelse som beger sig ut på okänd mark i logiskt betitlade ”Jam”. Som kompgitarrist till Jerry Garcia är det nog lätt att känna sig som lillebror i gänget men Bob Weir har sitt melodiska sinne att förlita sig på och slänger iväg den ena figuren efter den andra. Storebror känner sig trygg och svävar omkring i ett jamlandskap i åtta minuter. ”That´s it for the other one” bryter in i knappt två minuter innan de ger sig ut på nya improvisationsäventyr. ”Jam” är igång igen. Den här gången betydligt mer psykedeliskt än förut. En kakafoni av mer eller mindre otrevliga ljud övergår i ”Stella blue” som leder publiken som förut var vid helvetets portar till paradiset. Det märks tydligt hur mycket Garcia gillade den här låten. Avslutningsvis tolkar de Chuck Berrys ”Around and around” som efterhand iklär sig sin rock´n´rollmundering. Alla där lär ha stått i ett glädjerus. Ett bra förstaval Dick Latvala!

IV

Myten om strikta tyskar slås lätt omkull när man talar om Faust. 1973 var det dags för IV, deras andra Virginsläpp och här finns, förutom smått fantastiska popmelodier, den experimentlusta som blivit deras signum. Jag gillar verkligen att trummorna, i synnerhet hi-haten och cymbalerna, ligger så långt fram i ljudbilden. Inget går före rytmen och precis som med Can är det en av faktorerna till att det svänger som det gör. Blandningen med akustiska och elektriska instrument är väl avvägt och ger, enligt mig i alla fall, en fylligare ljudbild. Till skillnad från andra samtida tyska grupper såsom Harmonia, Cluster, Kraftwerk och Neu! som mer eller mindre uteslutande använde sig av de nya spännande ljuden som synthesizern kunde frambringa, valde de att smyga in fragment istället för att bli beroende av de heltäckningsmattor man kunde skapa med det nya instrumentet.
Första spåret namngav hela den tyska rockscenen. ”Krautrock” är en massiv skapelse som pågår i knappt tolv minuter. Denna instrumentala inledning där det mesta känns repetativt i grund och botten, lever, vid närmare lyssning, sitt eget liv. Ljuden kommer och försvinner oavbrutet. Basslingan som efter ett tag blir stöttepelaren är både loj och intensiv, hur nu det är möjligt. Sju minuter in höjs temperaturen ett par snäpp med trummisens hjälp. Efter ett tag är det som vanligt igen. Slår man upp dynamik på Wikipedia borde Faust stå omnämnda. Hur följer de sedan upp? Enkelt. De stoppar in ”The sad skinhead” som låt nummer två, en reggae som är så glädjespridande att man inte kan sluta le. Det är den simpla trumtakten och den naiva rösten som gör hela låten. ”Jennifer” därefter är mer proggig än föregångarna. Den bubblande basen försätter en i trans från start. Tempot är lågt och när drygt halva låten har gått får helt otippat ett Vilda Västernpiano ta över och avsluta. ”Just a second (starts like that)” är en kort instrumental psychlåt med fuzzgitarr som tar ett stadigt grepp om halsen på lyssnaren. Den övergår i ett mer avantgardiskt landskap i form av ”Picnic on a frozen river, deuieme tableux” som verkligen kan bråka med hjärnan. Det är låtar som denna som gör Faust till en institution. Jag kan inte påstå att den är bra utan mer att den helt enkelt behövs. ”Giggy smile” börjar intensivt med en smittande sångslinga. Två minuter senare drar de ner tempot något och sekunderna senare hörs ett saxofonsolo som intensifieras allteftersom, mycket tack vare en gudabenådad rytmgitarrist. Ytterligare två minuter senare tar låten en annan väg och om sångslingan var klämkäck är det inte något jämfört med detta. Det är som om synthen sjunger! Och under tiden som den sjunger händer det spännande grejer i resten av bandet. ”Laüft...Heisst das es laüft oder es kommt bald... laüft” har drag av Cans ”Dizzy dizzy” tack vare fiolen. Sången framförs på franska och det märkliga är att det känns helt naturligt. Akustisk gitarr ackompanjerar. En bit in i låten låter det som om ett helt hus fullt med äggklockor satts igång och därefter blir det lågmäld orgel som bereder väg till sista låten, ”It´s a bit of a pain”. Här låter de som en brittisk folkensemble tills ett öronbedövande elektriskt (o)ljud dyker upp och förvirrar. Från ingenstans kommer en svensk kvinna in och börjar prata behåring på den mänskliga rasen. Gitarrsolot som följer låter som inget annat solo jag någonsin hört och här tar skivan slut.