En del och andra

Jag har velat skriva ett inlägg om Peps ett bra tag nu men inte riktigt vetat vilken av alla hans skivor jag i så fall skulle välja. När jag brände en skiva till en vän härförleden blev det inte ”Oh boy” eller ”Hög standard” utan tungviktaren ”En del och andra” från skivan med samma namn. Jag levde med skivan i bilen en hel vecka. 1984 var proggrörelsen död och begraven och alla politiska slagord hade bytts ut mot fjäderlätt pop och turkosa tennisshorts. Vad gör då Peps? Släpper sin proggigaste skiva så klart! Sam Charters är fortfarande med i bilden. Country Joe & the Fishs producent. Bosse Skoglund, Lester Jackman och Rolf Alm likaså. Han är förtvivlat trött på hur samhället fogat sig efter normer han inte velat se och det är läge att ryta till. Hans textmässigt största bedrift är ett faktum. Kalla det haschlyrik om ni vill men nog fasen känns orden ända in i märgen på lyssnaren. Baktakten och spelglädjen gör väl att det inte känns så hopplöst ändå. En strimma hopp gör det lättare... ”Ge mig din hand” är inget knytnävsslag i ansiktet men väl en örfil på oss godtrogna svenskar som måste vakna upp och se sanningen i vitögat. Hur länge har vi blivit förda bakom ljuset egentligen? -Svårt för den ene, värst för den andre och vem som är vem är det ingen som vet. Hur skyldig man än känner sig är det svårt att ta det till sig men att man inte vill vara någon av dessa är uppenbart. I ”Våld” hörs en av de piggaste gitarrer till en makaber text om hur våld föder våld. Munspelet är magnifikt och bluesigt, Bosse Skoglunds hi-hatföring klanderfritt. -Våld, det växer fritt när alla ord har vissnat. Jag kan inte annat än hålla med. ”Varför e Sverige så kallt?” är ingen klimatfråga utan en reflektion från en nysvensk som ser flotta fasader i spikraka rader. Man sitter och diggar med i en smittsamt positiv melodi samtidigt som man blir uppläxad! En rejäl tempoväxling behövs och ”Rockin´ chair” får ner pulsen med besked. Efter en lång inledning med barpiano, svepande trombon och taktfast virvelkagge kommer skivans enda engelska text. Mitt i all oro kan det vara skönt att få sitta i sin gungstol och bara finnas. Även om trummaskinen som dunkar på i ”Dig it” känns som en dålig påminnelse från 80-talet, passar den bra ihop med den fruktade framtidsbild som målas upp. Så här med facit i hand känns det rätt skönt att han hade lite fel. 1984 satt jag själv och skruvade på tonhuvudet på min Commodore 64 för att få in ett spel i alla fall på tredje försöket, så just då var alla frågetecken och hotbilder mer berättigade. Sättet han sjunger på måste ses som en föregångare till rapen. Så kommer då titelspåret där Bosses patenterade trumföring tillsammans med en bubblande karibisk basgång lägger grunden till kanske Sveriges mest kompletta reggaelåt. Lester Jackmans försiktiga orgel dyker upp här och var, så mjukt att man först kanske inte ens lägger märke till den. Det korta gitarrsolot är perfekt avvägt. - En del vill ha ett starkt parti, ett mäktigt statsmaskineri, som ordnar kön i rätta spår så att min häl står på dina tår. Inte ett enda nödrim i låten. ”Enighet” är en cover som jag aldrig hört i original där man går igenom alla kroppens ben. Kanske ett sätt att säga att vi är skapta lika. Avslutande ”Håll ut” börjar bra men efter fem minuter sjunger jag hellre -Håll trut! Efter alla radängor man fått från tidigare spår kommer den som en välbehövlig kram men någonstans på vägen tappar den fart med alla sina refränger. Att han ändå tror på mänskligheten är en värmande tanke. Att Peps har en alldeles speciell plats i skivhyllorna är inte så konstigt egentligen känns det som. Lika del förädlare som förnyare som känns äkta i det han gör.

Vol. 1

En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. ”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...

12-04-21

Vi tänkte hålla öppet den 21:e april för att vara med på Record Store Day 2012.
30% på många nypressade. Vi får även hem mycket nytt från Holland.
Varmt välkommen mellan elva och tre!
Kaffet lär vara på.

Obs! Påsköppet!

I år infaller påskafton den 7:e april. Vår lördag...
Så vi har bestämt att hålla öppet på långfredagen den 6:e istället.
Klockan 11.00-15.00 alltjämt.

Road Trips Vol. 4 No. 1

There’s nothing like a Grateful Dead concert! Så brukade deras hängivna fans säga och med en hel trave liveskivor i hyllorna kan jag inget annat än hålla med. Låtar förvandlas till helt unika skapelser under årens lopp. De växer i längd, krymper ibland, paras ihop med andra och vissa arrangeras om helt och hållet. I stora drag kan man dela in dem i tre uppsättningar: 1965-1972 med Pigpen, 1971-1978 med paret Godchaux och 1979-1990 med Brent Mydland. Efter Mydlands död turnerade de tillsammans med Bruce Hornsby och Vince Welnick, från The Tubes, fram till 1995 men om sanningen ska fram var de ett ganska lamt gäng då. Jag har alltid haft lite svårt för Brentperioden men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att verkligen lyssna på skivorna då han satt vid sin orgel. Även om de medvetet eller ej formade sig efter nutiden, det gudsförgätna åttiotalet, fann jag till min förvåning att de (här och var) var ett fortsatt hungrigt konsertband. Skivan som jag tänkte sätta i fokus nu spelades in 1969 i ett indianreservat nere i Florida. En tredagars festival där förutom The Dead på scen även Johnny Winter, Muddy Waters, Joe South, Youngbloods och Sweetwater uppträdde. I och med att festivalområdet låg i ett indianreservat hade polisen inte tillträde så det florerade en hel del tvivelaktiga substanser. Pigpen som uteslutande höll sig till alkohol tog ett glas apelsinjuice från den stora behållaren bakom scenen som i klassisk Pranksteranda blivit preparerad med LSD. Behållaren ”råkade” hamna ute bland fansen och hundratals såg i timmar framöver allt i en klarare färgskala. The Big Rock Pow Wow blev Grateful Deads stora genombrott i Florida och när man lyssnat igenom de tre CD-skivorna är det inte särskilt svårt att förstå. Tre låtar återkommer och det är mycket spännande att höra hur de skiljer sig från gårdagens spelning. Det brakar loss direkt med en vildsint version av ”Hard to handle”. Det Pigpen går bet på i skönsjungande tar han igen med sin hängivelse. Tom Constantens orgel fullkomligen skälver av psykedeliska toner och Garcia är så inne i musiken att inget annat existerar. Sen kommer fyra låtar som på Live/Dead också ligger efter varandra. ”Dark star” är en sån låt som när jag hör den i en ny tappning ofta kröner den till den definitiva tagningen. Ett sådant påstående är helt felaktigt och utan sans och reson. Låten, även kallad ”It” av fansen, hittar nämligen alltid nya, outforskade musikaliska marker. Jag är ändå benägen att gå i samma fälla när jag hör detta. Sjutton minuter senare smyger sig ”St Stephen” in med sin underbara inledningsgitarr. En låt som personifierar genren acid rock. Det är så bra att det nästan blir löjligt. ”The eleven” som så naturligt tar vid är faktiskt än mer elektrisk än versionen på Live/Dead. Hur många glas juice drack de egentligen? Pigpens show-offnummer ”Turn on your lovelight” varar i hela trettioen minuter. En pigg låt med mycket trummor och slagverk till hans sång och det bjuds briseringar i mängder. Vid 10.15 står varenda hårstrå på min kropp! Call and response mellan sångarna i slutet som man aldrig vill ska ta slut. Disc 2 inleds med samma låt fast då i en något blygsammare tjugosjuminutersversion. Något senare, 12.50, står håren rakt ut igen. Det här är en betydligt ruffigare version. ”Doin´ that rag” har aldrig varit en livefavorit, den lyfter sällan. Studioversionen går däremot hem. Det här är enda skivan i min samling där ”He was a friend of mine (just a hand to hold)” finns med. Det är en lågmäld folklåt där Constantens
orgel sprider ett lugn över festivalområdet. Garcias solo måste ses som en kärleksförklaring till elgitarren. Mot slutet höjs temperaturen något och helt logiskt står de och spelar ”China cat sunflower”. De är ohyggligt taggade i detta lilla mästerverk som leder vidare till den andra versionen av ”The eleven”. Här är Garcia så frenetisk det bara är möjligt utan att bli det minsta påfrestande. Båda trummisarna är i sitt esse. Skivan avslutas med bluesnumret ”Death don´t have no mercy”, en dynamisk sensation även om man hört den på Live/Dead otaliga gånger förut. Man känner smärtan i bröstet oavsett om man är beredd på det eller ej. På sista skivan är ”Morning dew” först ut. En relativt kort version. Ett komprimerat kraftpaket helt enkelt. Garcias gitarrton är riktigt smutsig. Sen blir det countryrock i och med ”Me and my uncle”. Bob Weirs röst kommer alltid fram så bra i den. ”Alligator” därefter är alltid underhållande och leder till drygt sju minuters trummor och slagverk. En nerbantad ”St Stephen” med betydligt tuffare attityd bryter fram och ur den väller ”Feedback” fram. En kakafoni av rundgångar och missljud som inte bör stå den djärve bi. Avslutar gör ”We bid you goodnight”. A cappellan som alltid får en på gott humör.
Det här är ett fantastiskt exempel på hur Grateful Dead lät 1969. Precis i slutet på den psykedeliska perioden och strax före de två storsäljande folk-countryplattorna Workingman´s Dead och American Beauty.

Årets vinteruppehåll

Precis som alla andra år tar vi en paus från butiken. I år fram till 25 februari.
Under tiden beställer vi skivor från våra leverantörer, två stora sändningar är redan på väg.
Vi passar även på att inventera så det stämmer från skivback till dator. Detta för en smidigare service.
Ni är varmt välkomna tillbaka sista lördagen i februari!

For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan! Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida.
När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat.
Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.

http://www.youtube.com/watch?v=R150fk5oJL8