Åttiotalet var äntligen över och rocken gled sakta in i en ny era. Retrotänk, lo-fi, mindre saxofon och små ivriga skivbolag gav musikvärlden en välbehövd injektion.
Nirvanas Nevermind bör väl vara toppen. Skivorna som kommer nedan är i kronologisk ordning och alla utom en stoppas nog lätt i indiefacket.
Neil Young & Crazy Horse - Ragged glory (I händerna på någon annan hade detta material havererat. Neil och gänget är i tokbra form, gitarren glöder av alla solon och soundet är sådär lagom skitigt. Här finns "Mansion on the hill" och "Country home". Det ni!
Pavement - Crooked rain, crooked rain (Pavements omslag har alltid fascinerat mig. De är alla fulsnygga och musiken hade nog inte varit lika bra om de sett annorlunda ut. Detta är en av deras mer lättlyssnade album även om steget till FM-rock är lååångt.
Här finns "Cut your hair" och "Range life". Tror att de blev rätt stora indiehits.
Yo La Tengo - Electr-O-Pura (Aldrig lätt att välja en YLT-platta före en annan. Det bjuds på de skevaste gitarrerna, skramligaste trummorna och vackraste balladen. Varje låt har en beskrivning och en av dessa lyder -Play it soft and easy, play it hard-the beat still comes through. Det är precis så Electr-O-Pura låter!
Beck - Odelay (Hur kan en skiva innehållandes alla genrer i världen ändå kännas helhjuten? Jag vet det inte i alla fall, jag blir lika glatt överraskad idag, tretton år senare. Det händer nåt nytt hela tiden. Hans senaste, Modern guilt är en riktig stänkare också, inspelad tillsammans med Danger Mouse.
Built To Spill - Keep it like a secret (Perfekt popmaterial till ett gäng rocksnubbar. Melodierna är där och medlemmarna har ett samförstånd sinsemellan som måste beskrivas som unikt. Det är välspelat och välproducerat och jag väljer att låta oansenliga "Else" bli nämnd. Bara för att den är så bra!
