Det finns saker man önskar att man kunde få göra om, uppleva igen eller som i detta fallet fått uppleva överhuvudtaget. En av de sakerna hade för egen del varit att få vara en tvättäkta deadhead från 1966 och framåt. Som tur är fanns Dick Latvala i kretsen kring Grateful Dead och spelade in konserter mellan 1968 och 1991. Från dessa tusentals timmar inristade på sin rullbandspelare valdes sedermera 36 volymer ut och döptes till Dick´s picks vol. 1-36. Var och en av dessa inspelningar bjuder på kvalitativ livemusik från olika skeden i gruppens karriär. Jag, liksom Dick, har en förkärlek till the Godchaux years, då merparten av hans utvalda favoritkonserter ägde rum mellan 1971 och 1978. I bakvattnet från psykedelian och deras lyckade folk-countryskivor blev bandet mer och mer jazziga i sina eskapader på scengolven runt om i USA. Mycket tack vare Keith Godchauxs lyhördhet och förmåga att läsa av hur långt man kunde dra ut på en låt och ändå få den intressant. Det märks tydligt hur säker Jerry Garcia kände sig i hans närvaro. På Dick´s picks vol. 1 är gruppen samspelt som aldrig förr och de visar upp både en tajt och jammig sida av sig själva som bidrar till den självsäkerhet som verkligen krävs för att ro t.ex en tjugominuters version av ”Playing in the band” i hamn. Det kan låta som en floskel för den oinvigde men de känns verkligen som en enhet istället för fem musiker på en scen i Tampa, Florida, 1973. Egentligen var de sex i bandet men Donna Jean Godchaux låg med ryggmärgsbedövning och födde parets första barn. Ännu en eloge till Keith som är helt uppslukad av musiken de skapar ihop. Bandets senaste studioalbum, Wake of the flood, hade släppts ett par månader tidigare, så det är ganska logiskt att fyra av spåren är hämtade därifrån. Inledande ”Here comes sunshine” växer två tredjedelar i längd och landar som en respektabel fjortonminutersversion. De visar full tillit till varandra när de tänjer och böjer låten i sin egen jazzinriktning. Ska jag invända mot något är det stämsången som förmodligen fått CSN&Y att gå skilda vägar. Men det spelar liksom ingen roll när de levererar som de ändå gör här. Skivan är ett urval låtar från konserten den 19:e december men som nummer två ligger här Johnny Cashs ”Big river”. De låter som ett högoktanigt outlawcountryband med Bill Kreutzmans distinkta trumkomp som vägrar ge efter om så taket i lokalen skulle ge vika. Som så många gånger förr och senare är det Keith och Jerry som duellerar som om det gällde livet. ”Mississippi half-step uptown toodeloo”, från senaste skivan, kommer härnäst. Den har verkligen allt utom fiolen från studioversionen. Sexton minuter långa Bob Weir-skapelsen ”Weather report suite” har inte hunnit byta om till livekostym riktigt än. Därmed inte sagt att den inte är bra. Men låtens alla teman tillåter inte för långa utsvävningar. Noah Lewis ”Big railroad blues” får sig en rejäl genomkörare. Keith dundrar fram över pianotangenterna och resten av bandet hakar på. ”Playing in the band” på Bob Weirs soloskiva Ace är drygt fyra minuter lång. Det som händer här är att låten delas upp i tre segment. Inledning och avslutning i samma anda som originalversionen med ett improvisationsjam i mitten som pågår i drygt en kvart. Inte en sekund är bortkastad tid vill jag påstå. Jag skulle kunna orera i timtal och ändå inte få fram essensen av vad jag tycker är så fantastiskt, så jag lämnar det därhän. Försiktiga ”He´s gone” inleder disc två. Efter ett par genomlyssningar ter den sig i det närmaste meditativ. Refrängen får representera stunden av absolut klarhet om vi håller oss till ämnet meditation. Lika otippat som självklart dyker de in i livefavoriten ”Truckin´” och ruskar om alla konsertbesökare. Cirka två minuter innan låtens slut börjar de känna på nästa men är inte riktigt redo att släppa taget om det de har. Bluesklassikern ”Nobody´s fault but mine”, i original av Blind Willie Johnson låter inledningsvis som en alternativ version av ”Spoonful” i händerna på Cream. Garcias patenterade klagoröst gör låten rättvisa och efterhand tjocknar kompet till en solid skapelse som beger sig ut på okänd mark i logiskt betitlade ”Jam”. Som kompgitarrist till Jerry Garcia är det nog lätt att känna sig som lillebror i gänget men Bob Weir har sitt melodiska sinne att förlita sig på och slänger iväg den ena figuren efter den andra. Storebror känner sig trygg och svävar omkring i ett jamlandskap i åtta minuter. ”That´s it for the other one” bryter in i knappt två minuter innan de ger sig ut på nya improvisationsäventyr. ”Jam” är igång igen. Den här gången betydligt mer psykedeliskt än förut. En kakafoni av mer eller mindre otrevliga ljud övergår i ”Stella blue” som leder publiken som förut var vid helvetets portar till paradiset. Det märks tydligt hur mycket Garcia gillade den här låten. Avslutningsvis tolkar de Chuck Berrys ”Around and around” som efterhand iklär sig sin rock´n´rollmundering. Alla där lär ha stått i ett glädjerus. Ett bra förstaval Dick Latvala!
