fredag 3 december 2010

We´re only in it for the money


Jag har aldrig liksom fastnat i Zappafacket och tagit till mig hans mer svårtillgängliga plattor utan fastnat för en liten del av produktionen som är erkänt ”viktiga”. Apostrophé, Overnite sensation och några till. Den som står sig bäst, anser jag, är We´re only in it for the money med sitt Sgt Pepperparodiska omslag och hejdlösa humor. Att skriva satiriska texter om alla Haight-Asburyvallfärdande blomsterbarn och ändå bli hyllad av just dessa är en stor bedrift! Hippiedrömmens utopi var en outtömlig källa. Att spela utflippad psykedelia och inte ta så mycket som ett munbloss på en konformad cigarett ger även det stilpoäng. 1968 var the summer of love ännu i färskt minne och San Fransisco fortfarande centret för den nya musiken. Frank satt hemma i L.A och såg med nyktra ögon på situationen. Utifrån det skapades musikhistoria. Nitton låtar varav nio inte kommer upp i två minuters speltid. Jag har säkert hört skivan hundra gånger och ju fler musikbiografier jag läser om alla dessa fantastiska grupper från den amerikanska västkusten faller bitarna på plats i textmaterialet. Polisbrutaliteten, ungdomsrevolten, den sexuella frigörelsen, de psykedeliska drogerna mm.
Många har säkert svårt för de nasala, barnsliga rösterna som dyker upp här och där men inte jag. Skivan kom kanske in i min samling när jag ännu inte var tvungen att ha något ”moget” som låg och snurrade på skivtallriken. Musiken är oerhört komplex och ingen låt är den andra lik. Alla små ljudfragment insprängda i mixen ger skivan en större dimension än om sättningen enbart bestått av gitarr, bas, trummor. Och dessa missljud är det gott om! Avslutande ”The chrome plated megaphone of destiny” är frisinnigheten personifierad. ”Flower punks” STP-rus likaså. I ”Nasal retentive calliope music” dyker en hawaiigitarr upp till ett fantastiskt surfbeat efter ett krångligt parti och just som det verkar hetta till låter det som en tolv år gammal pick-up dras över vinylen och en ny låt startar. Mycket finurligt. Och finurligt är nog det ord som sammanfattar skivan bäst.