torsdag 9 augusti 2012

Diamond dogs

Lika lite som det finns en ärlig president här i världen har David Bowie släppt ett fulländat album. Men om nu Barack Obama fick Nobels fredspris kan jag lika gärna skriva ett gott ord om Diamond dogs från -74 En gång i min ungdoms glada dagar fick jag se videon till ”Heroes” och bestämde mig där och då för att köpa på mig hans plattor. Den var ju suverän! Jag åkte in till Jörgen Säll på Söder-CD i Helsingborg och lyckades få ihop lite drygt halva diskografin och på skivmässan lite senare fick jag tag i resten. Jag var en fullfjädrad komplettist på den tiden och om sanningen ska fram kan det ha varit Bowie som gjorde att jag vaknade upp för att försöka satsa på bra skivor i fortsättningen. Vissa var så uddlösa att jag nästan glömde att jag satt på en skiva överhuvudtaget Å andra sidan är jag ingen Top 40-människa så att välja en best of hade nog inte heller gynnat mig. Så nu sitter jag här en massa år efteråt och väljer att skriva om en artist som har lika många dalar som toppar och det känns faktiskt helt rätt. Av någon outgrundlig anledning lade jag Diamond dogs på skivspelaren härförleden och hörde nästan hur polletten föll ner. En revival var i antågande! Sedan dess har jag betat av merparten av hans verk. Vissa skivor har jag skänkt till tippen medan andra fått stå och mogna. Jag har aldrig haft tid eller ork att sätta mig in i alla hans alias under åren och kanske är det därför det aldrig riktigt har lossnat för mig. ”Future legend” låter, hrrm, futuristisk med sin oroligt gnälliga inledning på synthesizern och Bowies talade text som minuten senare övergår i titelspåret. Han använder sig av två trummisar på plattan så om det är Aynsley Dunbar eller Tony Newman vill jag ha osagt men pukslagen låten igenom driver på ordentligt. Lägg sedan till Bowies auktoritära röst och blåssektionen som pumpar på vad de kan. Outrot är bland det coolaste jag hört. Det var här jag bestämde mig för att helhjärtat lyssna på honom igen trots att ”Sweet thing” följer därefter. Vad som börjar så bra övergår i en överteatralisk sångare som lägger för mycket energi på orden han vill få fram. Musikaliskt sett är det inget fel men det blir bara för mycket rockopera. ”Candidate” tar vid och sakta men säkert intensifieras stämningen. Kavalleritrummor och en härligt glammig gitarr ser till att det händer saker. Ju fler ord han sjunger desto mer ökar trovärdigheten verkar det som. Mot slutet är trummisen uppe i en tvåtakt och inte förrän Bowie blåser i sin saxofon i ”Sweet thing (reprise)” kan man pusta ut. Halvvägs in tuggar musikerna fram en suggestiv melodi som Velvet Underground, om de fortfarande varit aktiva som grupp, förmodligen varit mäkta stolta över. Sist ut på sida 1 ligger ”Rebel rebel” som blev den stora singelframgången från skivan. En smittande gitarrslinga som platsat lika bra på valfritt Stonesalbum mellan -65 och -72. En härligt punkig attityd med andra ord. ”Rock ´n´ roll with me” har väl viss likhet med ”God gave rock and roll to you” som han skrev till Mott the Hoople. En riktig arenaanthem i typisk bowieanda. Vilket register han har som sångare! Istället för gamle vapendragaren Mick Ronson, hanterar han själv gitarren plattan igenom och här tvingar han fram kantstötta toner med precis oskärpa. Med ”We are the dead” tappar jag fokus trots ett varmt keyboardsound. Det låter oftare att han håller en monolog istället för att sjunga ut. På ”1984” verkar han helt uppslukad av att få till en discohit a la Baccara. Stråkorkestern jobbar febrilt och helt i onödan. Jag hoppas han höll igen på scendansen till denna. ”Big brother” förstod jag mig inte på de tre-fyra första lyssningarna. Kanske beror det på den missledande inledningen. Vägen fram till den stöddiga refrängen tar sig omvägar. Trumpetfanfarer och psykedelisk kör till ruggig sax för att sedan plockas ner bara av en akustisk gitarr. Jodå, refrängen kommer. Två gånger och David går i taket i sångbåset med ett ooooh. ”Chant of the ever circling skeletal family” är riktigt jobbig fastän han menar väl. Man hör inte sånt Amon D üül II-bröl var dag och de skulle minuterna tidigare ha kunnat rämna scenen där de som husband på Ibizas största dansklubb och för kvällen tillsammans med ett smått galet The Soft Machine, skickat ungdomarna i trans. Baserad på George Orwells bok om övervakning och kontroll förklarar den desperata ton som genomsyrar plattan och den avslutas också i panik med en 25 sekunders upprepning av ett ofullständigt ord. Som helhet spretar skivan rejält rent genremässigt och det är inte alltid till dess fördel. Men här håller han huvudet över ytan fler gånger än han letar efter pärlor på botten. Skippa sedan Young americans utan gå direkt till Station to station och följ honom fram till livlösa Tonight. Det kan göra dig gott.

fredag 3 augusti 2012

Tonight´s the night

En av de mest träffsäkra biografier jag läst är Shakey. Jimmy McDonoughs verk varken hyllar eller bortser från Neil Youngs bidrag till musikvärlden utan låter läsaren, utan omsvep, ta del av hur denna ikon banat väg till sin egen framgång men även gjort sig omöjlig i många andra sammanhang. Det är ju trots allt väldigt sällan en artist blir stämd av sitt eget skivbolag för att släppa alldeles för okommersiell musik. En annan anekdot värd att nämna är hans framträdande i The Bands The last waltz. Precis innan han stegar upp på scen har han doppat hela ansiktet i en skål fylld med kokain. Martin Scorsese var tvungen att retuschera varenda bildruta eftersom Neil hade minst två gram osnortat colombianskt pulver på överläppen. Underkäken som vägrar vara still kunde han inte göra något åt. 1972 drog Crazy Horsegitarristen Danny Whitten sitt sista andetag efter en överdos heroin. Året efter är det roadien Bruce Berry, bror till ena halvan av surfduon Jan & Dean, som går samma öde tillmötes. Dessa dödsfall tog hårt på Neil och Tonight´s the night är som ett avskedsbrev till de båda. Av någon anledning valde han det absolut minsta rummet som fanns att tillgå där han och bandet i tequila- och marijuanarus spelade in vad som kom att bli hans mest hjärtskärande skiva. Hans röst har väl aldrig varit så skör som här och det säger faktiskt inte så lite. Till och med omslaget var bräckligt utan laminering och mängder av svart bläck som med tiden sakta nöttes bort. Inspelad 1973 men inte släppt förrän 1975. Kan det vara så att Reprise hade svårt att smälta produkten eller ville de att On the beach, släppt 1974, skulle komma först? Turnén blev en flopp och ställdes sedermera in. En sorgsen, excentrisk frontfigur, hopplöst berusad som tyckte att de verkligen rockade när tolv personer stod kvar, räckte inte. Första låten, ”Tonight´s the night” är så avskalad och rak att man inte behöver ha känt Bruce Berry. Ändå känner man en klump i magen. ”Speakin´ out” med Jack Nietzsche på piano och annars så tråkiga Nils Lofgren på gitarr, är en långsam countryballad som till en början kan kännas som en dussinlåt men som efter ett par genomlyssningar fångar essensen av allt Neil någonsin stått för. Nils solo är kort och okonventionellt. På ”World on a string” låter Youngs gitarr precis så skitig och opolerad man är van vid. Det låter orepeterat och precis så slarvigt som man vill ha det. Till och med när de körar låter det lite falskt. Det är ju glasklart att det var han som fick Crosby Stills & Nash att lyfta när man hör låten. ”Borrowed tune” har viss släktskap med ”Birds” från After the goldrush. Neil ensam i studion vid sitt piano och munspelet runt halsen. Ibland är det allt som krävs. ”Come on baby let´s go downtown”, inspelad 1970 på Fillmore East är en upptempolåt signerad Danny Whitten. Hela bandet röjer, Neils gitarr tjuter och Ralph Molina ligger an på riden låten igenom. ”Mellow my mind” är bland det naknaste jag har i skivsamlingen. Hör bara hur hans röst inte räcker till utan spricker gång på gång. Det är inte falskt i mina öron utan mer en trovärdighet som kryper sig på. Meriterade Ben Keith på steel guitar får låten att lyfta ännu ett par snäpp. Tre minuter magi rätt och slätt. Ännu en countryballad öppnar sida två och ”Roll another number (for the road)” känns loj som Willie Nelson en söndagsmorgon. Vacker pedal steel och en text om att blicka framåt och inte hänga kvar vid gårdagens triumfer. Tempot sänks ytterligare något i ”Albuquerque”. Alla verkar spela lika mycket och ändå är det inget som tar överhand. David Crosbys LP, If I could only remember my name, är nog en bra referens. Plattans kortaste spår är ”New mama” som med sin inledande stämsång skapar en nästintill sakral stämning. Finstämt akustiskt som bara Neil Young kan. Med ”Lookout Joe” känns han igen som den sanne gitarrgnidaren han är men trots hur mycket han än vill bryta loss från melankonin som genomsyrar plattan är det återhållsamheten som ändå vinner. Sättet han pratar fram texten i ”Tired eyes” fram till -Please take my advice och svarar med sin vibrerande falsettröst är oerhört effektivt. Texten är allt annat än glamorös, lägg sedan till det ensamma munspelet och det råder inga tvivel på hur han mådde vid tillfället. Sist ut ligger ”Tonight´s the night - Part II” som är uppbyggd på samma sätt som del ett fast nu med en råare ton. En briljant avslutning på ett djärvt album.