söndag 20 februari 2011

IV

Myten om strikta tyskar slås lätt omkull när man talar om Faust. 1973 var det dags för IV, deras andra Virginsläpp och här finns, förutom smått fantastiska popmelodier, den experimentlusta som blivit deras signum. Jag gillar verkligen att trummorna, i synnerhet hi-haten och cymbalerna, ligger så långt fram i ljudbilden. Inget går före rytmen och precis som med Can är det en av faktorerna till att det svänger som det gör. Blandningen med akustiska och elektriska instrument är väl avvägt och ger, enligt mig i alla fall, en fylligare ljudbild. Till skillnad från andra samtida tyska grupper såsom Harmonia, Cluster, Kraftwerk och Neu! som mer eller mindre uteslutande använde sig av de nya spännande ljuden som synthesizern kunde frambringa, valde de att smyga in fragment istället för att bli beroende av de heltäckningsmattor man kunde skapa med det nya instrumentet.
Första spåret namngav hela den tyska rockscenen. ”Krautrock” är en massiv skapelse som pågår i knappt tolv minuter. Denna instrumentala inledning där det mesta känns repetativt i grund och botten, lever, vid närmare lyssning, sitt eget liv. Ljuden kommer och försvinner oavbrutet. Basslingan som efter ett tag blir stöttepelaren är både loj och intensiv, hur nu det är möjligt. Sju minuter in höjs temperaturen ett par snäpp med trummisens hjälp. Efter ett tag är det som vanligt igen. Slår man upp dynamik på Wikipedia borde Faust stå omnämnda. Hur följer de sedan upp? Enkelt. De stoppar in ”The sad skinhead” som låt nummer två, en reggae som är så glädjespridande att man inte kan sluta le. Det är den simpla trumtakten och den naiva rösten som gör hela låten. ”Jennifer” därefter är mer proggig än föregångarna. Den bubblande basen försätter en i trans från start. Tempot är lågt och när drygt halva låten har gått får helt otippat ett Vilda Västernpiano ta över och avsluta. ”Just a second (starts like that)” är en kort instrumental psychlåt med fuzzgitarr som tar ett stadigt grepp om halsen på lyssnaren. Den övergår i ett mer avantgardiskt landskap i form av ”Picnic on a frozen river, deuieme tableux” som verkligen kan bråka med hjärnan. Det är låtar som denna som gör Faust till en institution. Jag kan inte påstå att den är bra utan mer att den helt enkelt behövs. ”Giggy smile” börjar intensivt med en smittande sångslinga. Två minuter senare drar de ner tempot något och sekunderna senare hörs ett saxofonsolo som intensifieras allteftersom, mycket tack vare en gudabenådad rytmgitarrist. Ytterligare två minuter senare tar låten en annan väg och om sångslingan var klämkäck är det inte något jämfört med detta. Det är som om synthen sjunger! Och under tiden som den sjunger händer det spännande grejer i resten av bandet. ”Laüft...Heisst das es laüft oder es kommt bald... laüft” har drag av Cans ”Dizzy dizzy” tack vare fiolen. Sången framförs på franska och det märkliga är att det känns helt naturligt. Akustisk gitarr ackompanjerar. En bit in i låten låter det som om ett helt hus fullt med äggklockor satts igång och därefter blir det lågmäld orgel som bereder väg till sista låten, ”It´s a bit of a pain”. Här låter de som en brittisk folkensemble tills ett öronbedövande elektriskt (o)ljud dyker upp och förvirrar. Från ingenstans kommer en svensk kvinna in och börjar prata behåring på den mänskliga rasen. Gitarrsolot som följer låter som inget annat solo jag någonsin hört och här tar skivan slut.

tisdag 8 februari 2011

For girls who grow plump in the night


Canterburyscenen var en alldeles speciell plats i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. I begynnelsen fanns ett band vid namn the Wilde Flowers som efter splittringen sedermera delade sig i två läger. Det ena blev the Soft Machine och Caravan såg även dagens ljus. 1968 släpps deras debut och de visar upp ett brett musikaliskt brätte med en fot kvar i psykedelian och den andra i den relativt nyutforskade progressiva genren. Tiden går och skivorna If I could do it all over again I´d do it all over you, In the land of grey and pink och Waterloo Lily har nått skivdiskarna. 1973 äntrar de studion återigen med starkt material och resultatet blir For girls who grow plump in the night. Balansakten mellan det nästintill för proffsiga och det lekfulla spelar spratt med en ibland. Nio minuter långa inledningslåten "Memory Lain, Hugh/Headloss" börjar med en pigg och varm gitarrslinga. Flöjtpartiet avlöper i ett fiolparti som sedan slås undan helt av en hungrig organist. Kompet stegras allteftersom och slutligen tar flöjten över igen i en öm ton. Halvvägs in börjar del två, även här med en pigg gitarr som styr upp tempot. Trummisen bränner på vad han kan och det duelleras mellan gitarr och fiol. i "Hoedown" låter det som om Quicksilver Messenger Service varit uppväxta på en hed någonstans i södra England. Varenda gång jag hör fiolsolot undrar jag hur han lyckas få det så rivigt. Nästa låt är "Surprise, surprise" som inledningsvis är en ganska tam skapelse. Givetvis händer det grejer och snart är det finesser i varenda hörn. Pampig körsång, blås och ett fiolsolo som här är lika mycket jazz som det är folk. "C'thlu thlu" börjar så spöklikt att man tror att låftamannen ligger på vinden och tittar ner genom en spricka. Refrängen lättar upp stämningen när de slänger in ett funkigt groove men återtar snart samma form som i inledningen. Efter andra refrängen blir det brittiskt tunggung med blytunga gitarrer och mystisk orgel som har visst släktskap med the Soft Machine. Snuskigheter bjuds det på i "The dog, the dog, he´s at it again" som med sin sockersöta melodi lurade mig de första genomlyssningarna. Pye Hastings röst låter som en riktig gentlemans. Brittisk humor! "Be alright/Chance of a lifetime" väver samman idéer som om Gentle Giant och Camel bott i kollektiv och lyckats få med alla ingredienser i lagom dos. Handtrummor i den andra lugnare delen. Tio minuter långa avslutningslåten är uppdelad i fem akter och det går från franskt vemod till en åskknall vidare till rockigare domäner idogt uppvaktat av en fenomenal fiolspelare. I detta proggepos med sin militära taktprecision stegras spänningen obarmhärtigt. Därefter blir det symfoniskt så det förslår och hur avslutar man bäst om inte med kraftigt blås och en sista åsknall. En lysande skiva i samlingen.