Nu blir jag säkert hängd men Bob Dylans låtar kan bli så mycket bättre i händerna på en annan artist eller grupp. Hans original känns ibland nonchalant trots sin stora potential. Kanske är det grejen med honom. Egentligen är det rätt trist med covers.
Om inte det är ett udda låtval till en på pappret omaka artist. Här kommer fem favoriter i ämnet:
Monica Törnell-När jag var ung (Inte bara en tolkning utan även en översättning. Kreativt, eller hur? Jag spottar inte på Jethro Tull i och med detta men i samma andetag känner jag nog mer för Monicas version bara för att jag hörde den först. Och blev smått förälskad.
Golden Earring-Eight miles high (The Byrds som byggde sin tidiga karriär på att tolka Dylan med tolvsträngade gitarrer får sig en överman i form av ett gäng holländska flummare. Hela b-sidan är tillägnad den här låten och det brukar ge pluspoäng i min bok. Visst finns det lite dalar under färden men den vinner i längden.
Vanilla Fudge-You keep me hanging on (The Supremes gör ett bra jobb men Vanilla Fudge plockar ner låten i molekyler, doppar den i sirap, ger den en österländsk touch, ser till att varje ord känns äkta, till och med oooohandet låter lite sorgset. Proggiga orgelmattor och trummorna verkar placerade direkt på vardagsrumsgolvet.
Joe Cocker-Don´t let me be misunderstood (Dessa mjuka gitarrer får mig att spinna som en katt. Cockers röst pendlar mellan det allra sköraste och hans patenterade skrovlighet. Absolut närvaro i den studion!
Klaatu-Calling occupants of interplanetary craft (Jag äger inte The Carpenters version måste erkännas. Jag tror det räcker med Klaatus debut-LP om jag känner mig själv. Det börjar med en promenad i en skog eller på en äng. Kvistar bryts och fåglarna sjunger försiktigt. Vem är det som går undrar man ju? Musiken börjar så smått och en bit in i texten kommer följande rader: You´ve been observing our Earth/ and we´d like to make contact with you/We are your friends. Astroprogg i finaste skrud. 7.14 minuter senare mår man bra. Riktigt bra.
