Lördag med Heaven and Hell!

Ärade kunder!

Äntligen är högtrycket här. Passar bra nu när man ska åka till
Kroatien...Kvar i Sverige blir Johan, Tobias och Siv som på lördag
lockar med kaffe och kakor och Heaven and Hell(Dio och Black Sabbath-Ozzy).
I just den ordningen också!

Varmt välkomna 11-15

Fem riktigt bra långa låtar enligt Tobias

Långa låtar...
Visst är det något speciellt när man lägger nålen på sin vinyl och efter nitton minuter och en enda spelad låt går mot skivspelaren och lyfter upp tonarmen igen.
Låtar som har fått det utrymme de krävt med sina långa övergångar och utdragna solon.
Låtar som i singelformat känns urholkade och innehållslösa. "In-a-gadda-da-vida, Light my fire, Dark star" etc. Att slopa Robbie Kriegers fantastiska gitarrsolo på "Light my fire" är snudd på oetiskt med tanke på att han var pappa till listettan.

Pink Floyd - "Interstellar overdrive" (Pink Floyd färgade hela London i technicolor när de drog igång sin halvimmes sejour med sprakande gitarr, tjutande Farfisa, uppbyggnad/söndermalande, djungeltrummor och manisk bas. Introt kom till när Peter Jenner, deras ena manager, skulle nynna fram en låt han hört med Love. Deras "My little red book". Syd Barrett härmade det han hörde och spelade upp resultatet. Peter Jenner insåg sitt misstag. London blev aldrig mer sig likt.

Roxy Music - "The bogus man" (Första gången jag hörde den här låg jag i ett nedsläckt vardagsrum med hörlurarna på. Jag blev nästintill skräckslagen av allt som pågick under dessa minuter. Lager på lager med små eleganta gitarrlicks, Brian Enos högst anmärkningsvärda elektroniska små ljud, Bryan Ferrys minst sagt annorlunda röstanvändning (De som sett Gudarna måste vara tokiga och hört låten vet vad jag menar), blåsinstrumenten som kommer in och stökar till det. Långa toner när man väntar sig en kort och tvärtom. Ett sant ljudcollagemästerverk i mina öron.

Can - "Yoo doo right" (Hela Monster movie är fantastisk så det var praktiskt att det gällde de långa styckena. B-sidan är vigd åt denna repetativa, sakta stigande och ytterst innovativa skapelse. Textmässigt blir det inte sagt mer ju längre låten fortskrider men känslan förstärks när det hela tiden upprepas och småändras efterhand. Malcolm Mooney följer hela tiden musikens stegringar och dämpningar. Eller är det bandet som rättar sig efter sångaren? Can bestod av fem medlemmar som redan på sin första platta var en enhet. Hur ofta inträffar nåt sånt?

Kebnekajse - "Balladen om björnbär och nätmelon" (Om en låt kan ha "allt" har vi en kandidat! Svensk folkvisa förvandlas, via österländska toner, till en explosion av psychgitarrer. Alltmer intensiva dubbla trumslagare, xylofon och en återhållsam känsla av lugnet före stormen som drabbar den lyckliga lyssnaren. Världsklass helt enkelt.

Urih Heep - "Salisbury" (Hörde denna låt första gången hemma hos Lindström och vid nästa skivmässa bläddrade jag febrilt i U-facken. Stunden senare stod jag stolt och höll min stridsvagnprydda skiva i handen. Visst är den snudd på överdrivet pompös med sitt blås och teatraliska uppbyggnad och det är ju det som gör den så unik.
Dynamiskt sett är det här den ultimata låten. Orgeln ligger och pyr lite i bakgrunden för att senare helt brisera, gitarren som i princip inte visat ett livstecken vräker ur sig ett par solon man sent glömmer. Hela tiden hörs de krigsmarschaktiga trummorna och så det där blåset så klart.

Midsommardagen!

I samband med årets ljusaste dag lyser vi upp tillvaron för er ännu mer!

Vi tänkte ha öppet på lördag mellan 15-18. Vi tänkte i vanlig ordning
bjuda på kaffe o kaka och vi vill förstås att du kommer!

Sista chansen på reaplattorna!
Idé: Ta så många plattor du kan med en hand för 10 kr. Du får inte tappa några på väg till kassan...Då kostar plattorna helt plötsligt 10 kr styck (som egentligen var det första reapriset.
...Jo, det är hårda grabbar didäringa Vinylpågarna!

Nåväl, varmt välkommen som vanligt!

Thomas, Johan, Tobbe o Sivan

The United States of America

Varför begränsa sig till namn som Boston, Kansas, Chicago eller Alabama när man kan lägga beslag på hela landet? Joseph Boyd, experimentell kompositör, arrangör och musiklärare samlade 1967 ihop fyra elever på skolan (UCLA) han undervisade och spelade -68 in vad som kom att bli gruppens enda album. Psykedelian var vid tillfället på sin absoluta kulmen men den stora skillnaden på alla andra grupper och The United States of America var att här inte användes gitarrer. Desto flitigare användes synthar som var ytterst sällsynta (och förmodligen alldeles för dyra). För egen del saknar jag inte en elgitarr nånstans på resans gång. Första låten, "The American mtaphysical circus", börjar som en speldosa och sen är man inne i manegen. När Dorothy Moskowitz börjar sjunga med sin släpiga röst och resten av bandet spelar lika släpig lobotomirock vet man att det kommer att bli en rolig dryg halvtimmes lyssning. "Hard coming love" är en rå psychpärla, "Cloud song" svävar i luften och är inspirerad av Nalle Puh. "The garden of Earthly delights", en tvåtaktshysterisk låt följer därefter och sen har vi "hiten" som kom med på samlingen The Rock Machine Turns You On. Den härligt betitlade "I won´t leave my wooden wife for you, sugar". En bra låt men något malplacerad. "Where is yesterday" med sina fläskiga trummor kunde lika gärna varit en Country Joe & the Fishlåt. Min favorit "Coming down" har den ultimata syratexten. Vilket driv och vilken dynamik i arrangemanget! "Love song for the dead Che" är smäktande vacker. "Stranded in time" låter som en McCartneykomposition med otaliga stråkar. Avslutande "The American way of love" kommer jag mest ihåg för resumén av skivan. Engelska Blossom Toes gjorde likadant på We are ever so clean.
Sammanfattningsvis måste jag säga att detta är en skiva jag aldrig tröttnar på och gärna hittar tillbaka till. Det är något visst med grupper som bara släppte en skiva.

Skivor, skivor, skivor!

Jodå, nästan 90 nya har anlänt!!!