Jag har fått två riktigt glödheta tips från Örkelljunga och för någon vecka sen damp bland annat Cargos självbetitlade och Cuby + Blizzards Appleknockers Flophouse ner.
Två holländska grupper som jag verkligen hade noll koll om.
Cargo får nog kallas heavy prog även om det ibland svänger om dem som ett välsvarvat funkgäng. Inledande ”Sail inside” har ett så perfekt gitarrsolo och det tar aldrig slut. Man vill aldrig att det ska ta slut. Fyra låtar på en skiva brukar vara ett gott tecken på kvalitet men bonusspåren på CDn (Ja jag vet att jag syndat!) går verkligen inte av för hackor de heller.
1969 släpptes Appleknockers Flophouse. Fyrtio år senare är jag stolt ägare till en bluesrockstänkare med så mycket finesser, jävlaranamma och en spelglädje som går att ta på. Titelspåret är tungt och långsamt med en överstyrd orgelton i introt som bara den gör plattan värd sitt inköp. Gitarrsolot kommer från ingenstans och är över lika snabbt. Direkt efter kommer en långsam blues som John Mayall önskat att han skrivit. Dessvärre tror jag inte att Eric Clapton hade levererat det man här bjuds. Pianosolot är makalöst det också.
”Help me”, en gammal Sonny Boy Williamsonlåt, går från traditionell blues till jazzig lounge till en nervkittlande avslutning. Alexis Korners ”Go down sunshine” med sitt avspända komp är som gjutet för akustisk briljans. Skinnen i pukorna är sådär lagom slappa.
Tre låtar senare är skivan slut men pulsen vägrar lägga sig i normalläge.
Omslaget är så långt ifrån ett Hipgnosisjobb det bara är möjligt. Ett foto, förmodligen taget inne på en bar, visar två medlemmar varav han i cowboyhatt är inne i ett klassiskt fyllesnack. Måste ses med egna ögon.
