Tanz der lemminge

Amon Düül II´s tredje fullängdare är en skiva i samlingen som aldrig slutar fascinera. Dess låtar med alla betitlade partier tar en till musikaliska platser inte många vågar beträda. Den är något mer akustisk än föregångaren Yeti och kanske lite snällare. Däremot är den komplex och oerhört dynamisk. Kommer man på kant med den är Tanz der lemminge ett monster att ta sig igenom men har man tiden att verkligen sätta sig ner och lyssna hör den till det bästa man kan uppleva. Renate Knaup är inte lika framträdande med sin teatraliska röst och en och annan medlem har kommit och gått sedan Yeti spelades in. Första spåret, ”In the glassgarden” låter som ett intro Pink Floyd kunnat spela in om inte bara Syd Barrett varit den som tog LSD. En och en halv minut senare börjar ”Pull down your mask” som är lika spretig som logisk. En kort instrumental låt med två akustiska gitarrer och högenergiska slagverk leder till ”Telephonecomplex”. Här slåss musikaliska teman om uppmärksamheten i cirka två minuter innan sångversen tar över. Lothar Meids bas låter som när Phil Lesh får feeling. Man går runt med basslingan i huvudet resten av kvällen. De låter som Jefferson Airplane runt Volunteers förstärkt med en barpianist från helvetet. Låten slutar i ett stilla kaos. Första sidan är avklarad. Sviten på b-sidan döptes till ”Restless skylight-Transistor child och inleds med två korta låtar. ”A short stop at the transylvanian brain surgery” därefter är komplett med sitar och en släpande melodi. Basisten tar över mikrofonen, synthmattor dränker sista halvan av låten. Precis som en tysk raga anno 1971 måste låta! Gitarren på ”Little tornadoes” måste upplevas. Har man inga problem med sångrösten och tyskengelskan utan ser till närvaro och känsla är detta ett fantastiskt tillfälle att njuta till fullo. ”Overheated tiara” som följer har en liknande gitarrslinga men den psykedeliska fiolen och det repetativa pianot vilseleder. Heavy metalriffet i ”The flyweighted five” går inte av för hackor och bandet svänger i all sin enkelhet. Avslutas med ett ensamt piano. ”Riding on a cloud” är aningen anonym och avslutas även den med ett ensamt piano. ”Paralyzed paradise” låter som holländska Group 1850 med talsång och ett grumligt bakgrundsoväsen som helt genialiskt flyter in i ”H.G Well´s take off”. Även här är ljudbilden skitig och gitarren brutal. Låtarnas korta speltid får mig att utnämna detta stycke till krautrockens Abbey roadmedley. Absolut inte lika sockersött men ack så briljant. Skiva nummer två börjar med ett arton minuter långt improviserat jam. Liknelser dras återigen till Pink Floyd innan de blev ett världsnamn. Spacerock när den är som allra bäst helt enkelt. D-sidan med sina frenetiska gitarrer, friformsjazziga utspel, blytunga riff och samspelet mellan bas och trummor är bland det mest kompletta jag förmodligen kommer att få höra. Vilken avslutning!

Octopus

Första gången jag hörde ”The advent of Panurge” visste jag inte att den hette så men Lindström sa åt mig att lyssna. Detta var arton år sen och i det rummet kom den och sju låtar till och jag satt där med den röda bläckfisken i händerna och blev serverad fantastisk engelsk progg från tidigt sjuttiotal, Gentle Giant. Musiken går från medeltida till rocksväng i vida jeans. Under resans gång bjuds dämpade orglar, trumpetstötar och de sötaste violiner. Även om jag blev imponerad då är det ingenting av det jag blivit sedan dess med mitt ex av plattan. Nu senast jag spelade den hittade jag ännu en liten lurighet här och var. ”Knots” är fortfarande en motsträvig liten jävel, den är tvärtemot från första stund. Körsången är magnifik. Den predikande gitarren delikat. De tar kommandot direkt. Jag kommer ihåg att jag skrattade till någon gång precis i början av xylofonsolot och det var inte långt ifrån idag heller. Sen skrattar de och snurrar ett mynt, ”The boys in the band” är i full gång. Det låter som om Frank Zappa kom från Luton och bjudit hem Samla Mammas Manna för en kopp te och jammande i studion. Det är albumets enda instrumentala låt. ”Dog´s life” låter som en gycklargrupp på 1600-talet. Engelskt pretentiöst och mycket mycket bra. Den pianostödda balladen ”Think of me with kindness” är otroligt öppenhjärtig och intim med en sångare som når ända in i bröstet. Avslutande ”River” med sina maskulina fioler låter som om Hawkwind spelat på 20-talet. En sångslinga som kan reta gallfeber på de flesta en dålig dag drar igång och ändrar låtkaraktären i en udda takt. Efter att ett trumsolo nästan brutit ut bränner gitarristen av ett bluessolo som knockar mig varje gång. Ett par stöttande pianoackord en bit in ger ytterligare kraft och sedan fortsätter det med att de lägger till ännu en gitarr. Det är i samma klass som Free i deras bästa stunder. Fiolerna och sången tar över igen. Skivan är slut. Jag skrev Gentle Giant - Octopus på min måste-ha-lista där i lägenheten och han berättade om när han såg dem i Lund -76. Där skulle man ha varit.

Think pink

Twink, född John Alder, var under sent 60-tal och tidigt 70-tal kanske inte en nyckelfigur men en trummis som såg till att hålla sig nära de spännande brittiska rockgrupperna och medverka på en platta eller två. Tomorrow, med en ung Steve Howe på gitarr, spelade ofta på John Hopkins och Joe Boyds undergroundklubb UFO nere på Tottenham Court Road i the Swinging London. Deras självbetitlade LP släpptes inte förrän 1968 när the summer of love för länge sedan var ett minne blott och gruppen självdog i princip. Twink sörjde inte allt för länge utan tog plats bakom trumsetet inför The Pretty Things mästerverk SF Sorrow. All råbarkad R’n B är som bortblåst och istället hörs fantastisk konceptpsykedelia där man får följa SF Sorrow från födsel till död. En skiva att äga rätt och slätt. Efter albumsläppet spelades soloskivan Think pink in med folk från The Pretty Things, The Deviants och Steve Peregrin Took från Tyrannosaurus Rex. Musiken känns lite murken och total anarki råder i vissa låtar. Det är suggestivt och ödesmättat likt omslagsfotot. Ett Hipgnosisjobb för övrigt. Redan i inledande ”The coming of the other one” bjuds det på mässande till tonerna av instrument i moll och dissonanta små ljud. Folks högljudda skrik på hjälp förstärker känslan av oro inför framtiden. ”Ten thousand words in a cardboard box” dämpar ångesten något men är långt ifrån en låt man väljer på första dejten. Instrumentala ”Dawn of magic” låter lite som en drone medan ”Tiptoe on the highest hill” är klassisk engelsk psych. Tooks gitarrsolo mitt i låten eskalerar och Twink slår runt på pukorna likt en berusad bröllopsbatterist som bara måste göra sig hörd. Två instrumentala låtar i rad följer sedan. ”Fluid” med sitt repetativa piano och en ojande kvinna är bra mycket mer spännande än det låter på pappret. ”Mexican grass war” låter lite som Pärson Sound med sina marschtrummor, sporadiska körsånger och gnisslande gitarrer ”Rock and roll the joint” med - Ah, nice! som enda text är egentligen rätt lam med tanke på hur mycket bättre minst tvåhundra andra band skulle kunna framföra något liknande. Men har man kommit så här långt in på plattan tar man den till sig och gungar med i det amatörmässiga groovet. Den tidstypiska ”Suicide” med akustisk gitarr och drivande trummor samt den Pink Floydianska refrängen är flum på mycket hög nivå.
”Three little piggies” var säkerligen hur kul som helst i studion men så här en fyrtio år senare framstår den mest som ett skämt. Avslutar gör ”The sparrow is a sign” och jag kan nästan se Twink i sångbåset med ådror i panna och hals när han sjunger det gällaste han kan. En för mig helt obegriplig text. Halvvägs in tar den ordentlig fart och de låter som Hawkwind i cirka en minut. Detta är en platta som efter ett par genomlyssningar visade sig ha de ingredienser jag verkligen behövde. Kort därefter bildades The Pink Fairies och Never never land låg på skivdiskarna -71. Det är också en sån man bör ha om man gillar lite skitigare psykedelia.