Sundance

En skiva man både kan ha och vara förutan är definitivt Mountain Bus Sundance. Men charmen vinner i längden och att den ska stå i samlingen ter sig som en självklarhet efter ett par genomlyssningar. Tänk dig Grateful Dead runt 1970 om de uteslutande spelat på barer i förorterna i sin icke-psykedeliska period så har du en hum om hur Mountain Bus låter. Det är jammigt och samspelt såsom ett barband från tidigt sjuttiotal ska låta. Spelglädjen visar sig i varje låt.
I ”Sing a new song” låter de som en skön variant av the Deads ”Truckin´”. Bara det faktum att de använder sig av två trummisar förstärker känslan av nyss nämnda grupp. Det är en mid-tempolåt där gitarristerna får utrymme att sola på så länge det känns rätt. Det är en klämkäck låt som fastnar. ”Rosalie” är baserad på en rätt lös grund som sakta men säkert tar form. Det är en låt på dryga sex minuter som verkligen ger utrymme för små snygga smådueller mellan gitarristerna. Det märks att de spelat live många gånger innan de äntrade studion. Ren och skär country bjuds i ”I don´t worry about tomorrow” och det är inte den där man sitter och gråter i sitt ölglas. Bra tempo men alldeles för happy-go-lucky för min smak. Titelspåret har en vacker ledsam melodi som bara blir bättre med tiden. Trummisarnas hi-hatföring håller tempot uppe och mitt i låten jammar de som om de vore från amerikanska västkusten. Det är dynamiskt och spännande och mot slutet dyker en akustisk gitarr upp och slår an en ton som inte funnits där tidigare. Med knappa minuten kvar tar sången vid igen och avslutar. 10-minutersversionen av ”I know you rider” är bra. Låt mig förklara. De distinkta cymbalslagen för tankarna till en toppad Charlie Watts. Liksom, den här gången ska jag banne mig träffa den här tunna runda metallbiten framför mig! Man vaggas in i ett gott tempo som verkar samla sin kraft ju mindre de spelar. Tre minuter in tar gitarren över med ett ljud som fräser fram varma toner. Versen fortsätter och styrkan ökar något. Solo nummer två börjar försiktigt men tar sig an en mer självsäker roll ju längre det fortskrider. Rytmsektionen lär ha stått i ett glädjerus. Versen tar åter sin plats och leker med dynamiken och så är det dags för det tredje solot som börjar hårt och avslutas försiktigt och den sista minuten är det som om Grateful Dead stått och jammat sig fram till nästa låt på en scen någonstans. ”Apache canyon” börjar lika mystiskt som förra låten slutade med alla sköna ljud som ligger och spökar låten igenom. Akustiska gitarrer tar varsamt hand om dig i denna folkpsykedeliska mysstund. Så var det dags för skivans sista spår, ”Hexahedron”. Det är mystiskt, vackert, trollbindande och det är en fantastisk avslutning som visar ett band med tilltro till musiken de så varsamt spelar upp. Det tar fyra minuter innan de känner sig redo att höja graderna ett par snäpp. Det brakar inte loss men man är redo för vad som helst och de tar en dit man vill. Stegringen är en genial skapelse och när de sedan drar ner tempot igen kan man inte annat än älska gruppen. Den enda frågan man ställer sig när skivan tagit slut är varför de inte slog igenom.

Kristyl

Satt och läste i Acid Archives förra våren och kom till den kristna rockensemblen Kristyl som 1975 släppte sitt enda album. Av texten att döma fastnade jag så pass att jag vid nästa beställningstillfälle såg till att införskaffa deras enda släpp. Den sommaren körde jag ner till Höör där jag byggde en stenmur så jag hade två timmar i bilen varje dag till att lyssna på skivor. I Kristyls fall tog det tre genomlyssningar innan det gick upp för mig vilken underbar platta jag köpt. Låtarna stack liksom inte ut till en början utan låg där i det melodiösa facket lite anonymt. Sångaren hade en lite mesig röst och lät sådär frikyrklig på nåt vis. När jag ändå lät skivan sitta i spelaren, nyfiken som man är, började bitarna falla på plats och jag insåg till min glädje hur bra det faktiskt var. Det melodiösa var kvar och den snälla känslan de förmedlade och sångaren var inte mesig utan mer ärlig i sitt framförande. Vissa höga stämmor har jag fortfarande lite svårt för men det är som en god väns dåliga sidor; man har en högre tolerans helt enkelt. De sände ut positiv energi och det var bara att suga åt sig. Redan i första spåret är det pur kärlek som ledord. ”Together” är en låt man vill spela för bråkmakare så de ska börja förstå hur viktigt det är att vara en del av en positiv enhet. Gitarristen vräker ur sig västkustrocknoter som gör det omöjligt att tänka en enda ond tanke.”Deceptions of the mind” är textmässigt lite mer åt det självgranskande hållet. Förvänta dig inte en förändring om du inte är redo att ändra dig själv. Solot i slutet gör att du tror på en förändring, vad den än må vara. ”Like a bird so free” fortsätter i samma anda. På skivans höjdpunkt ”The valley of life” skulle det lika gärna kunnat vara en ren Joe Walsh på gitarr för mer västkust kan det omöjligt bli. Att bandet kom från Kentucky gör det hela ännu mer spännande. Jag blir lika glad varenda gång jag hör den. Skivans tuffaste spår är en bluesboogie vid namn ”Woman”. Den känns som en ”Not now John” på Pink Floyds The final cut. Kristna killar kan vara lika balla som de som hänger utanför köpcentret. Skönt slidegitarrsolo och en avspänd attityd men ändå är det något som fattas. Förmodligen är det deras korgosseröster som sopar undan tuffheten. Den murkna gitarren på ”Blue bird blu´s” gör hela låten. Trummisen ligger på riden i princip hela tiden och den delikat plockande rytmgitarren är precis. Solopartiet i slutet höjer låten tre snäpp. Skivans längsta låt, ”Morning glory”, börjar försiktigt men trummisen lägger ett marschkomp och ändrar riktning. Efter det låter det som the Cures ”Boys don´t cry” i en snällare tappning. Bandet får till ett groove utan dess like och solona är höjdpunkten.
Är man sugen på positiv rock är Kristyl ett bra alternativ. Det är snällt utan att bli mesigt och melodiöst utan att vara AOR.

Anthem of the sun

Grateful Dead är förmodligen den grupp jag lyssnar mest på och då helst i livesammanhang. De blev tråkigare med åren på sina studioskivor men inför publik var de en solid samling musiker. Köpte Dick´s picks vol 21 för ett tag sen som är en konsertupptagning från 1985 och trots att man hör att det liksom går lite mer på rutin visar sig spelglädjen och experimentlustan.
Tjugo år tidigare bildades The Warlocks och de blev husbandet när Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte kors och tvärs över USA och delade ut LSD till nyfikna hippies. Hans bok Gökboet hade blivit en bästsäljare så det var ordentligt med klirr i kassan. När Neal Cassidy, känd som Dean Moriarty i Jack Kerouacs beatklassiker På drift, drog i handbromsen på den målade skolbussen var det dags för ett nytt acid test. Doserna delades ut, färgerna sprutade och upp på scen gick så The Warlocks och spelade kvällens soundtrack.
Det visade sig att det fanns ett annat band med samma namn. Någon läste om det gamla Egypten. När faraon dog skulle givetvis hans tjänare följa med honom i himlen. De dödades rituellt och detta kallades ”En tacksam död”. Med nytt bandnamn flyttade de till Haight/Ashbury och the summer of love var inte långt borta. Deras debut är absolut bra men den har inte alla ingredienser som krävs. Inspelningen tog tre dagar. Den bör ändå stå i skivsamlingen. Året därpå är det dags för uppföljaren och bandet är förstärkt med ännu en trummis och en experimentell keyboardist. Deras skivbolag, Warner Bros, ger dem i princip fria händer men när Phil Lesh vill ha ljudet av LA-luft på ena sidan och luft från Nevadaöken på andra ser de rött. Just det projektet lades ner för övrigt! Innovativt fogar de samman studioinspelningar med liveupptagningar och resultatet blir enastående. ”That´s it for the other one” är en splittrad låt där de går från en elektrifierad folkformel via ett röstmodifierat parti till ett trumbreak och fantastisk acidgitarr. Ron ”Pigpen” McKernans tjutande orgel skjutsar musiken vidare till det mer energiska sångpartiet. Vid det här laget är de båda trummisarna så pådrivande det bara är möjligt. Mitt i låten blir det samma tema som i inledningen men det dröjer inte länge innan man är inne i ett virrvarr av frenetiska livegrejor och ett ljudcollage som efter en minut eller så avslutar. Mer komplext än så här behöver det inte bli. ”New potato caboose” börjar som en Paul Kantnerskapelse. Försiktig inledning och stämsång till ett sparsmakat komp. Halvvägs in börjar Garcia på ett gitarrsolo som med tiden blir alltmer intensifierat. I slutet stöttas han av orgellicks och en mer framträdande basist. Man hittar hela tiden nåt nytt i andra hälften. Skivans kortaste spår, ”Born cross-eyed”, är enkel i sin uppbyggnad på pappret men alla små finesser gör den till en delikat skapelse. Den mexikanska trumpeten går inte av för hackor. Elva minuter långa ”Alligator” med världens mest avväpnande instrument, kazoo, inleder sida två. En lagom tajt melodi inleder. Live kan vad som helst hända. Abrupt ändrar låten karaktär med slagverk och Bob Weir vädjar att man ska upp och dansa. Efter ett tag med djungeltrummor sjunger en märkbart stenad Jerry Garcia från ett bandat gig och gitarren i hans händer glöder av spelglädje. Pigpen lägger sig i och pumpar ut sina orgeltoner och solot eskalerar. Mickey Hart och Bill Kreutzmann bevisar att två trummisar är minst dubbelt så bra. Låten slutar drömlikt och nästa börjar likadant. Pigpen håller i sångmicken och verkar improvisera som en sann deltabluesman. Ingen vet hur det ska sluta utan de trevar sig försiktigt fram. Sakta men säkert antar låten en säkrare form. Återigen är det Garcia som visar vägen med sin delikata gitarr. Ett friformsparti där allt verkar vara möjligt komplett med undersköna rundgångar rundar av ”Caution (do not stop on tracks)”. Det är sannerligen en djärv avslutning som kräver en hel del av lyssnaren. Anthem of the sun är Grateful Deads mest vågade platta där upptäckarglädjen och melodisnickrandet går hand i hand. Gränserna för vad som är rätt och fel i musiksammanhang har aldrig raderats så effektivt som här. Det tog sex månader att spela in och klippa ihop och det var mödan värt.