Alabama 1971. Felt spelade där och då in sitt självbetitlade album. Hur märkligt det än kan låta kom aldrig en uppföljare. Sångaren släppte dock två soloskivor som jag inte hört. Omslaget är inte psykedeliskt utan bara märkligt. Varför sitter en gammal kvinna insmord i rosa lera och varför puttar någon på en rostig bil på baksidan? Att inte fler har hört skivan visar hur orättvis världen kan te sig ibland. Detta är nämligen i det närmaste en helgjuten platta. Från beatlesk poprock till hårdrockstendenser och lite annat kul däremellan. Öppningsspåret ”Look at the sun” låter som en outtake från Abbey Road. Den pianostödda balladen trevar igång försiktigt, nästan som en kärlekshymn. Rösten spricker i de höga tonerna och trummisen håller varsamt takten. Halvvägs in har de vuxit in i låten och börjar ta för sig. Med knappa minuten kvar bränner gitarristen av ett fantastiskt solo som ändrar karaktären. Såna genidrag hör man inte allt för ofta. ”Now she´s gone” börjar i stil med något på Jojje Wadenius Goda´ goda´. Sångaren låter förvillande lik Country Joe McDonald. Musiken låter nog till och med som Country Joe & the Fish. Det höga tempot drar de ner på efter ett tag och ännu lite till efter det. Den sorgsna texten återspeglas perfekt i takt med musiken. Plötsligt återtar låten samma form som i inledningen och vid tredje -You might be the next one tar han i från knäna. ”Weepin´ mama blues” låter precis som titeln skvallrar om. Det är långsamt och blytungt. Hammondorgeln har ett otroligt varmt ljud, sången har pondus och texten är hjärteskärande. Vietnamkriget berörs bland annat. Låten har ett av de bästa gitarrsolona inom genren utan att ta för stor plats. Den effektiva orgeln äger från början till slut. Sista låten på A-sidan har både lite Santana i sig och samtida engelsk rock. Tänk er ett Fleetwood Mac med Peter Green i spetsen som gör allt för att övertyga publiken att just de är hetast på jorden. Så bra är det. ”World” är en dynamisk sensation i mina öron. Först ut på andra sidan har vi tiominuterslåten ”The change” som i början låter som en egen version av The Beatles ”I want you (she´s so heavy)”. Sämre referenser finns! Vilken rock ´n rollröst Myke Jackson besitter. Tre minuter in tar låten en helt ny riktning, lika plötsligt som naturligt. I detta något mera upptempoparti pressar Stan Lee ner wah-wahpedalen och lyckan blir total. Intensiteten ökar med tiden och Myke levererar återigen bakom mikrofonen som en sann rockikon. Sist ut har de lagt ”Destination” vars bossanovatakter lekfullt tar en till rockigare domäner när det vankas refräng. Ett fantastiskt jazzsolo börjar försiktigt men ju längre det fortgår ökar kraften i musiken. Vid sångversen är tempot återigen bossanovalugnt. Man kan inte annat än bli imponerad av uppfinningsrikedomen i deras sätt att skapa. Det är inte ofta det händer att jag vänder vinylen ett tredje varv men med Felt känns det närapå naturligt. Kan det verkligen vara så bra tänker jag och borstar bort dammet än en gång.
