En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiofyraåring jag är. ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!
