Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt. Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Sagan om den lilla dinosauren av Jimmy Davidsson

Det var en gång en pojke, vars största intresse i mitten av 90-talet, var att bläddra i en viss postorderkatalog och beställa cd-skivor från ett visst postorderföretag, vars namn jag nog inte behöver nämna för alla er som är födda närmare 70-talet än 90-talet. Vi brukade samlas hemma hos en kompis och göra beställningar tillsammans. När sedan det där stora magiska paketet kom och alla hade slitit åt sig sina skivor brukade vi lyssna igenom våra införskaffade skatter tillsammans. Denna kompis storebror hade på denna tid en skivsamling som för oss lite yngre, var ungefär lika stor som universum. D.v.s. oändlig!
Vid ett av dessa skivbeställningstillfällen kom samme storebror ut ur sitt rum med en speciell skiva. Han kallade den; ’det skränigaste han hört’ och satte igång första låten. Jag minns min reaktion än idag. Det var bland det bästa jag någonsin hört. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag hörde men jag älskade det från första stund. Skivan jag talar om är ’Green mind’ med Dinosaur jr. ’Green mind’ är övergångsskivan mellan deras mer hårda och råa sound som de hade på 80-talet och det karakteristiska Dinosaur jr soundet som de hade under hela 90-talet. Det är också här som Dinosaur jr gick ifrån att vara ett band till att bli mer som J Mascis soloprojekt.
Skivan öppnar upp med ’The Wagon’ och den är lika självklar som långa köer på systembolaget dagen innan midsommar. Denna låt är den enda på skivan där J Mascis är uppbackad av ett kompband. Detta bestod av Don Fleming och Jay Spiegel från Velvet Monkeys samt Murph som även intog trumpallen på de tre föregående albumen. Utöver ’The Wagon’ spelade Murph, på denna skiva, även trummor på ’Water’ och ’Thumb’. Utöver detta är albumet ett enmansprojekt framfört enbart av J Mascis. ’The Wagon’ är i all sin enkelhet en sådan där självklar Dinosaur jr hit i stil med Freak scene, Little fury animals och Feel the pain.
Skivan fortsätter med en folk-rock dänga utan dess like betitlad ’Puke and cry’. Just folkrockkänslan som jag upplever genomgående på hela skivan är nog anledningen till att den från första sekund varit och ännu är en sådan stor influens för mig. Det är riktigt bra låtar, här förgyllda med skräniga elgitarrer och smattrande trummor, men som hade gjort sig lika bra med bara en akustisk gitarr. Vilket Mascis faktiskt bevisat med sina helakustiska konserter med material från bland annat Green mind. Redan vid ’Puke and cry’ vet man att man är på väg mot något riktigt bra. Och precis då släpper fördämningen i form av den helt otroliga’ Blowing it’. ’Blowing it’ är en sådan låt som helt enkelt inte kan beskrivas utan att göra den orättvisa. Bara lyssna så förstår du!
Slutackordet i ’Blowing it’ mynnar ut i en riktig dänga med Mascis karakteristiska gitarrsolande betitlad ’I live for that look’. En grym skrammeldänga som låter som om den kommer direkt från garaget. Lite mer i stil med deras tre första skivor.
Här efter kommer den genialiska ’Flying cloud’ som med sina svävande dubbade akustiska gitarrer, sköna falsksång och monumentala pukor, verkligen försätter en i en alldeles speciell sinnesstämning. Och lyssna noggrant på tamburinen i slutet. Mycket bättre musikalisk tajming är svårt att hitta.
Detta magiska stycke följs upp av ytterligare en riktig dänga, ’How’d you pin that one on me’ med Mascis underbara gitarrspel, ena halvan svängig kompgitarr och andra halvan solon direkt från hjärtat.
Men det är efter denna urladdning som skivans, enligt min mening, absoluta höjdpunkt kommer. Det fullkomliga mästerverket ’Water’, som ännu denna dag står som en av mina absoluta favoritlåtar. Varenda detalj i detta stycke är verkligen fulländat. Kombinationen av akustisk gitarr och elgitarr har varit en stor influens i mitt eget låtskrivande och förevigande av musik. Refrängen rinner som honung i öronen tätt följt av melodiskt gitarrspel, så underbart att det kan få en dammråtta att i ett rus av eufori, självmant börja städa.
’Muck’ är den låt som tog längst tid för mig att verkligen uppskatta. Men efter en tid växer den som en mans täcke på morgonen. Lyssna på kombinationen av vanlig sång och falsettsång på sångslingan ’hold back’ och du lär smälta.
’Thumb’ är en sådan där låt som reser armhåren och kittlar tårkanalen. Med ett av de absolut bästa gitarrsolo jag någonsin hört, så melodiskt och följsamt att till och med Hendrix troligtvis hade sneglat på Mascis med avundsjuka om han hört det! Och jag är en person som vanligtvis inte uppskattar gitarrsolo!! En låt så otroligt vacker och monumental att man knappast kan förvänta sig något mer. Men här levererar Mascis le grande finale! Titelspåret ’Green Mind’ som bara plockar upp en och sedan vägrar släppa. Refrängen är något helt fantastiskt som jag vågar påstå att många låtskrivare önskar att han eller hon skrivit. Jag gör det i alla fall!
Genast efter att pojken hört ’Green mind’ där någonstans på mitten av det avlägsna 90–talet, beställde han ett eget exemplar och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
The end.