Egentligen vet jag inte om jag vågar vara så här ärlig men det fanns en tid då jag ansåg mig klara mig fint utan Roxy Music. Detta grundade jag på ett foto jag sett på Brian Eno. Hur såg karln ut? Att jag i princip endast kände till singlarna ”Avalon” och ”More than this” från 1982 spelade mindre roll. Då var Eno ute ur bilden sen nio år. Mina argument börjar tryta redan här märker jag. Så en dag hemma hos en vän jag lärde känna på skivmässan i stan kom ämnet upp. Oförstående och nära på smått upprörd låter han mig höra att Roxy Musics två första album minsann hör hemma i finrummet av brittisk musik. Jaja, talk to the hand, liksom. Jag låg inte sömnlös om nätterna precis men nog lät han övertygande. På Bokman på Väla, när de ännu sålde CD-skivor, la jag vantarna på Avalon för en billig peng. Lite väl mycket pop för min smak men säreget nog för att kanske fördjupa mig i gruppen. 1973 års For your pleasure kom på tur. Här slogs alla farhågor i kras. Ett år in i Vinylpågarna låg så Kari-Ann Möller och såg förförisk ut och jag valde att ta hem plattan för hemmabruk. Antingen är jag lite trög eller bara allmänt svårstartad för det lossnade inte förrän nu. Roxy Musics debut är säregen, djärv och precis så galen att det krävs mer av lyssnaren än jag någonsin trodde var nödvändigt. För ett debutalbum är det i en högre division helt enkelt. Bryan Ferry står för alla kompositioner. När jag väl förstått storheten med For your pleasure köpte jag biografin Re-make/re-model. Den enda bok jag valt att avsluta innan den var slut. Det jag hann lära mig var vilken sorts litteratur Ferrys lärare på konsthögskolan läste -47 och vilken typ av skjortkrage som gällde i slutet på 60-talet. Boooring! Stereon fick bli min lärare. ”Bogus man” var och är en favorit och deras uppföljare fick räcka tyckte jag. Men skam den som ger sig. En kväll häromveckan spelade jag spratt med mig själv och fann mig själv i ett konfunderat glädjerus som fortsatt till detta nu. Nio spår som fortfarande förbryllar och ger mersmak. ”Re-make/re-model” brakar loss efter en ljudupptagning från ett mingelparty i en tvåtakt där alla medlemmar slåss om uppmärksamheten. Andrew Mackay och hans saxofon vinner förmodligen den ronden. 3.20 börjar avrundningen där den ena medlemmen tar över efter den andre med ett stick eller två. 5.14 är allt över. ”Ladytron” börjar försiktigt med Mackay på oboe och Enos synth. Bryan Ferry låter, förlåt om jag säger det, aningen efterbliven med sitt patenterade vibrato. Trumkompet och Phil Manzaneras energiska gitarr tar låten i en helt annan riktning tills Eno dämpar med klaviaturen. Snart är tempot uppe i 190 igen. Redan här börjar man ana att skivan platsar i schizofacket! ”If there is something” har blivit en favorit för sin originalitet. Det som börjar lite klämkäckt byggs upp till en desperat situation. Texten handlar, om jag satt mig in den ordentligt, om förlorad kärlek. Innan själva utbrottet hörs trummor, ensliga och ivrigt väntande. Saxofonen ljuder som en vacker klagosång. Just som man lika gärna kan tro det handlar om ett långt outro bryter Bryan Ferry in med sin röst som spricker gång på gång. Efter en orkestral avslutning har de övertygat mig tillräckligt. A-sidans sista spår heter ”2HB” och har progressivt lekfulla trummor och en orgel med inbyggd mysfaktor. Ett perfekt avslut där inget sticker ut. På andra sidan vinylen börjar ett nytt äventyr och först ut ligger ”The Bob (medley)”. Den kopplar en halvnelson direkt med sin intensitet, både med sin sång och instrumenthanteringen. Helt oväntat hörs sedan oboen i ett gycklartema. Den tas över av en sorgsen fiol och ljudet av kanoner och bombflygplan. Som om man inte blivit nog överraskad bryter ensemblen ut i en boogie utan minsta likhet med Status Quo. Tillbaks till samma tema som i inledningen och snart börjar ”Chance meeting”. En pianostödd melodi som övergår i Phil Manzaneras oroväckande toner. All feedback ger en känsla av att fienden ligger på nära håll. Som en skänk från ovan tar så ”Would you believe?” över. En vacker ballad lite i samma anda som Bryan Ferrys soloskivor. Men icke att det får vara så länge. Snart skruvas tempot upp rejält och man vill inget hellre än dansa. Med minuten kvar drar de i nödbromsen. Sju minuter långa ”Sea breezes” tar vid och efter lite vågskvalp smyger en sorgsen melodi fram. Halvvägs in startar ett trumkomp som effektivt bereder väg för Manzaneras avantgardiska gitarr. När låten sen börjar på ny kula tycker jag mig höra små ekon av ”For your pleasure”.
Sist på skivan ligger ”Bitters end” som inte tilltalar mig det minsta. En smått överklassig ton i 20-talsanda. Plommonstop, silverklädd käpp, lillfingret rakt ut, en hord adelsmän och deras älskarinnor. Kanske hade jag uppskattat den om jag nått slutet i biografin men vad gör en liten plump i det stora hela?
