Hur man inte skriver en skivrecension, del 1

Vår gästbloggare kände sig tvungen att skriva under pseudonym och belyser problematiken som kan uppstå kring en recension. En högst underhållande historia väntar bara några tomma rader nedanför. Ordet är ditt Asta Hård!

Vinylpågen frågade mig om jag ville skriva en skivrecension i egenskap av gästrecensent. Jag tackade naturligtvis ja på stående fot, därefter började hjärnan arbeta för högtryck. Vilken skiva skulle jag välja att recensera? Efter en vecka hade jag nästan hundra olika förslag; Tempest, Phoenix, There Goes The Neighborhood och Funtimes låg högt upp, men jag bestämde mig till slut för att recensera en skiva som jag aldrig någonsin läst en recension av: ( ). Jag var nöjd med mitt val. Jag skulle bli den först som recenserade detta bootleg med X från Sverigeturnén 1983. Bootlegget var endast tryckt i runt 500 exemplar och ansågs som en av kronjuvelerna i X:s skivskatt och inte någonstans på nätet går det att finna en recension av plattan. Så långt allt väl. Nu när jag hade bestämt mig för vilken skiva jag skulle recensera, var det dags att leta upp lite bakgrundsfakta. Ni vet, hur turnén var, vad musikerna mindes från konserten, sånt där supernördigt. Det gav mig dessutom en anledning till att lokalisera den franske kompgitarristen, som fortfarande var i livet. X och trummisen var döda sen länge och bassisten mådde inte så bra av vad jag hört. Nåväl, jag fick tag på ett telefonnummer som jag ringde. En fransk kvinnlig telefonröst svarade. Det enda jag förstod var: bonjour. Så här höll det på i tre dagar innan en faktisk människa svarade. Det var kompgitarristen. Varken han eller jag hade pratat engelska på länge och det blev ett grammatiskt högst inkorrekt samtal, men han var trevlig och svarade på alla fina frågor. Han nämnde i förbifarten att X redan då, 1983, visste att han hade en obotlig form av cancer. Det var kanske därför han ”självmedicinerade” så mycket och egentligen inte ville bli fri från sitt drogmissbruk? Hade jag ett scoop på gång? Wanna-be journalisten i mig hade fått upp ett spår. Samtalet med kompgitarristen drog iväg i tid och jag började känna mig stressad, telefonräkningen skulle visa att bara detta samtal landade på 320 spänn. Kompgitarristen var pratglad och ignorerade alla mina försök till att avsluta samtalet. ”Ask me anything!” sa han med fransk brytning, ”I have a razorsharp memory, you know, I never ever did crack heroine…well, maybe once or twice.” Öh, tänkte jag. ”Ok”, sa jag. När samtalet till slut var över började jag skriva på en ingress till skivrecensionen där jag i detalj gick igenom X:s karriär. Jag var redan uppe i två A4 sidor. Jag var fan på väg att skriva skivrecensionhistoria. Pulitzerpriset, here I come. För att agera en riktigt bra murvel ville jag dubbelkolla det här med cancern, så jag tog kontakt med en annan musiker som lirade med X i början av 90-talet. Han blev lite tvär av min fråga och han tyckte inte att jag skulle nämna något om X:s sjukdom i en skivrecension. Och det lovade jag honom att jag inte skulle göra. Så jag skrotade allt jag skrivit. Det var nog lika bra ändå. Till och med jag själv började inse att det jag höll på med var väl introvert. Skriva en skivrecension av en skiva som typ inget har hört och som ingen kan få tag på, om man inte vill hosta upp alldeles för mycket pengar. Dumheter. Och med handen på hjärtat, när jag till slut faktiskt lyssnade igenom skivan för första gången på 3 år insåg jag att den inte var så jävla fantastisk.

Diamond dogs

Lika lite som det finns en ärlig president här i världen har David Bowie släppt ett fulländat album. Men om nu Barack Obama fick Nobels fredspris kan jag lika gärna skriva ett gott ord om Diamond dogs från -74 En gång i min ungdoms glada dagar fick jag se videon till ”Heroes” och bestämde mig där och då för att köpa på mig hans plattor. Den var ju suverän! Jag åkte in till Jörgen Säll på Söder-CD i Helsingborg och lyckades få ihop lite drygt halva diskografin och på skivmässan lite senare fick jag tag i resten. Jag var en fullfjädrad komplettist på den tiden och om sanningen ska fram kan det ha varit Bowie som gjorde att jag vaknade upp för att försöka satsa på bra skivor i fortsättningen. Vissa var så uddlösa att jag nästan glömde att jag satt på en skiva överhuvudtaget Å andra sidan är jag ingen Top 40-människa så att välja en best of hade nog inte heller gynnat mig. Så nu sitter jag här en massa år efteråt och väljer att skriva om en artist som har lika många dalar som toppar och det känns faktiskt helt rätt. Av någon outgrundlig anledning lade jag Diamond dogs på skivspelaren härförleden och hörde nästan hur polletten föll ner. En revival var i antågande! Sedan dess har jag betat av merparten av hans verk. Vissa skivor har jag skänkt till tippen medan andra fått stå och mogna. Jag har aldrig haft tid eller ork att sätta mig in i alla hans alias under åren och kanske är det därför det aldrig riktigt har lossnat för mig. ”Future legend” låter, hrrm, futuristisk med sin oroligt gnälliga inledning på synthesizern och Bowies talade text som minuten senare övergår i titelspåret. Han använder sig av två trummisar på plattan så om det är Aynsley Dunbar eller Tony Newman vill jag ha osagt men pukslagen låten igenom driver på ordentligt. Lägg sedan till Bowies auktoritära röst och blåssektionen som pumpar på vad de kan. Outrot är bland det coolaste jag hört. Det var här jag bestämde mig för att helhjärtat lyssna på honom igen trots att ”Sweet thing” följer därefter. Vad som börjar så bra övergår i en överteatralisk sångare som lägger för mycket energi på orden han vill få fram. Musikaliskt sett är det inget fel men det blir bara för mycket rockopera. ”Candidate” tar vid och sakta men säkert intensifieras stämningen. Kavalleritrummor och en härligt glammig gitarr ser till att det händer saker. Ju fler ord han sjunger desto mer ökar trovärdigheten verkar det som. Mot slutet är trummisen uppe i en tvåtakt och inte förrän Bowie blåser i sin saxofon i ”Sweet thing (reprise)” kan man pusta ut. Halvvägs in tuggar musikerna fram en suggestiv melodi som Velvet Underground, om de fortfarande varit aktiva som grupp, förmodligen varit mäkta stolta över. Sist ut på sida 1 ligger ”Rebel rebel” som blev den stora singelframgången från skivan. En smittande gitarrslinga som platsat lika bra på valfritt Stonesalbum mellan -65 och -72. En härligt punkig attityd med andra ord. ”Rock ´n´ roll with me” har väl viss likhet med ”God gave rock and roll to you” som han skrev till Mott the Hoople. En riktig arenaanthem i typisk bowieanda. Vilket register han har som sångare! Istället för gamle vapendragaren Mick Ronson, hanterar han själv gitarren plattan igenom och här tvingar han fram kantstötta toner med precis oskärpa. Med ”We are the dead” tappar jag fokus trots ett varmt keyboardsound. Det låter oftare att han håller en monolog istället för att sjunga ut. På ”1984” verkar han helt uppslukad av att få till en discohit a la Baccara. Stråkorkestern jobbar febrilt och helt i onödan. Jag hoppas han höll igen på scendansen till denna. ”Big brother” förstod jag mig inte på de tre-fyra första lyssningarna. Kanske beror det på den missledande inledningen. Vägen fram till den stöddiga refrängen tar sig omvägar. Trumpetfanfarer och psykedelisk kör till ruggig sax för att sedan plockas ner bara av en akustisk gitarr. Jodå, refrängen kommer. Två gånger och David går i taket i sångbåset med ett ooooh. ”Chant of the ever circling skeletal family” är riktigt jobbig fastän han menar väl. Man hör inte sånt Amon D üül II-bröl var dag och de skulle minuterna tidigare ha kunnat rämna scenen där de som husband på Ibizas största dansklubb och för kvällen tillsammans med ett smått galet The Soft Machine, skickat ungdomarna i trans. Baserad på George Orwells bok om övervakning och kontroll förklarar den desperata ton som genomsyrar plattan och den avslutas också i panik med en 25 sekunders upprepning av ett ofullständigt ord. Som helhet spretar skivan rejält rent genremässigt och det är inte alltid till dess fördel. Men här håller han huvudet över ytan fler gånger än han letar efter pärlor på botten. Skippa sedan Young americans utan gå direkt till Station to station och följ honom fram till livlösa Tonight. Det kan göra dig gott.

Tonight´s the night

En av de mest träffsäkra biografier jag läst är Shakey. Jimmy McDonoughs verk varken hyllar eller bortser från Neil Youngs bidrag till musikvärlden utan låter läsaren, utan omsvep, ta del av hur denna ikon banat väg till sin egen framgång men även gjort sig omöjlig i många andra sammanhang. Det är ju trots allt väldigt sällan en artist blir stämd av sitt eget skivbolag för att släppa alldeles för okommersiell musik. En annan anekdot värd att nämna är hans framträdande i The Bands The last waltz. Precis innan han stegar upp på scen har han doppat hela ansiktet i en skål fylld med kokain. Martin Scorsese var tvungen att retuschera varenda bildruta eftersom Neil hade minst två gram osnortat colombianskt pulver på överläppen. Underkäken som vägrar vara still kunde han inte göra något åt. 1972 drog Crazy Horsegitarristen Danny Whitten sitt sista andetag efter en överdos heroin. Året efter är det roadien Bruce Berry, bror till ena halvan av surfduon Jan & Dean, som går samma öde tillmötes. Dessa dödsfall tog hårt på Neil och Tonight´s the night är som ett avskedsbrev till de båda. Av någon anledning valde han det absolut minsta rummet som fanns att tillgå där han och bandet i tequila- och marijuanarus spelade in vad som kom att bli hans mest hjärtskärande skiva. Hans röst har väl aldrig varit så skör som här och det säger faktiskt inte så lite. Till och med omslaget var bräckligt utan laminering och mängder av svart bläck som med tiden sakta nöttes bort. Inspelad 1973 men inte släppt förrän 1975. Kan det vara så att Reprise hade svårt att smälta produkten eller ville de att On the beach, släppt 1974, skulle komma först? Turnén blev en flopp och ställdes sedermera in. En sorgsen, excentrisk frontfigur, hopplöst berusad som tyckte att de verkligen rockade när tolv personer stod kvar, räckte inte. Första låten, ”Tonight´s the night” är så avskalad och rak att man inte behöver ha känt Bruce Berry. Ändå känner man en klump i magen. ”Speakin´ out” med Jack Nietzsche på piano och annars så tråkiga Nils Lofgren på gitarr, är en långsam countryballad som till en början kan kännas som en dussinlåt men som efter ett par genomlyssningar fångar essensen av allt Neil någonsin stått för. Nils solo är kort och okonventionellt. På ”World on a string” låter Youngs gitarr precis så skitig och opolerad man är van vid. Det låter orepeterat och precis så slarvigt som man vill ha det. Till och med när de körar låter det lite falskt. Det är ju glasklart att det var han som fick Crosby Stills & Nash att lyfta när man hör låten. ”Borrowed tune” har viss släktskap med ”Birds” från After the goldrush. Neil ensam i studion vid sitt piano och munspelet runt halsen. Ibland är det allt som krävs. ”Come on baby let´s go downtown”, inspelad 1970 på Fillmore East är en upptempolåt signerad Danny Whitten. Hela bandet röjer, Neils gitarr tjuter och Ralph Molina ligger an på riden låten igenom. ”Mellow my mind” är bland det naknaste jag har i skivsamlingen. Hör bara hur hans röst inte räcker till utan spricker gång på gång. Det är inte falskt i mina öron utan mer en trovärdighet som kryper sig på. Meriterade Ben Keith på steel guitar får låten att lyfta ännu ett par snäpp. Tre minuter magi rätt och slätt. Ännu en countryballad öppnar sida två och ”Roll another number (for the road)” känns loj som Willie Nelson en söndagsmorgon. Vacker pedal steel och en text om att blicka framåt och inte hänga kvar vid gårdagens triumfer. Tempot sänks ytterligare något i ”Albuquerque”. Alla verkar spela lika mycket och ändå är det inget som tar överhand. David Crosbys LP, If I could only remember my name, är nog en bra referens. Plattans kortaste spår är ”New mama” som med sin inledande stämsång skapar en nästintill sakral stämning. Finstämt akustiskt som bara Neil Young kan. Med ”Lookout Joe” känns han igen som den sanne gitarrgnidaren han är men trots hur mycket han än vill bryta loss från melankonin som genomsyrar plattan är det återhållsamheten som ändå vinner. Sättet han pratar fram texten i ”Tired eyes” fram till -Please take my advice och svarar med sin vibrerande falsettröst är oerhört effektivt. Texten är allt annat än glamorös, lägg sedan till det ensamma munspelet och det råder inga tvivel på hur han mådde vid tillfället. Sist ut ligger ”Tonight´s the night - Part II” som är uppbyggd på samma sätt som del ett fast nu med en råare ton. En briljant avslutning på ett djärvt album.

Ramblin´ gamblin´ man

Vissa artister lyckas man nästan missa helt. Andra håller man lite väl kära alldeles för länge. Efter att ha hört Mongrel i butiken blev jag nyfiken på Bob Seger. Hans senare platinasäljande skivor är kanske lite väl bredbent arenarock för mina öron men hans tidiga verkade intressanta. Som så många gånger förr har jag lyckats förköpa mig på en och samma artist och till sist knappt ens lyssnat på plattorna. Bowie är ett exempel. Häromdagen spelade jag Diamond dogs för första gången på säkert femton år och som han knockade mig redan på titelspåret. Hur som helst fick jag hem en trave skivor med Bob Seger alldeles nyligen och fick samma oroväckande känsla när jag slet av plasten. Det märkliga var bara att jag kände precis tvärtom nu. Jag skulle kunna beställa obskyra sjuor på eBay bara för att höra mer av honom! The Bob Seger System släppte Ramblin´ gamblin´ man 1968. Och jag som i min enfald trodde att han var en produkt från mitten av sjuttiotalet ämnad för FM radio. Bara omslaget gör att man blir nyfiken. Det står på skivan att arbetsnamnet var Tales of Lucy Blue fram till någon dag innan den var färdig och hon står ju där så from och änglalik bortsett från händernas placering, barfota på ett isflak och pockar på ens uppmärksamhet. Efter första genomlyssningen var jag helt såld och betade av skivorna i kronologisk ordning. Visst finns det låtar som inte håller samma höga kvalitet men så behövs det ju även lite dalar för att topparna ska bli desto högre. De börjar med att riva av titelspåret där orgeln tillsammans med trummorna utgör en solid grund som gjord för att inte sitta still. Lika mycket soul som rock och en gospelrefräng insprängd däri. Lite som The Animals när de var som allra vassast. ”Tales of Lucy Blue” är en smått suggestiv garagelåt. Mot slutet sjunger han farligt likt Roky Erickson. Nästa låt, ”Ivory” låter som Butterfield Blues Band runt East-West, kryddad med aningen mer psykedeliska ingredienser. Ett högst personligt gitarrsolo gör att den känns typiskt -68. Enda låten på skivan som inte har Bob som upphovsman är ”Gone”. Basisten Dan Honaker drar ner takten och de låter som en reflekterande hippieensemble på väg ner från Owsleys special brew. Akustisk, sparsmakad och väldigt enkel att ta till sig. Annat är det med ”Down home” som tar ett stadigt grepp om kulorna. Psychblues det verkligen osar testosteron om, komplett med munspel och tunga trummor. Pianostödda ”Train man” känns som en hint till hans senare sound. Ingen favorit men fylld med så mycket smådetaljer att den inte kan gå obemärkt förbi. Ett lite otippat slut höjer låten ett snäpp. På ”White wall” låter de till en början som mitt i ett rep men tar form sekunderna efter. Jag kan riktigt se halspulsådern på Bob när han tar i! Ska jag nämna någon referens får det bli Love när de struntar i det finstämda och bara kör på, murkigt och kompromisslöst. Plattans längsta spår är ”Black eyed girl”. Även de coolaste banden från Detroitscenen måste ha känt sig hotade när de vräker ur sig denna sega, fast alltjämt blytunga blues. Ett dynamiskt verk med en cymbalälskande trummis. Roky Erickson nämndes tidigare och på ”2+2=?” är de minst lika heta som 13th Floor Elevators. En helt fantastisk garageklassiker med en simpel gitarrfigur som bas. Texten är högst kritisk mot det pågående Vietnamkriget. Han förstår helt enkelt inte hur den trevlige killen han kände i high school nu kan vara täckt i lera i fiendeland. När låten börjar igen står alla hår på kroppen. ”Last song (love needs to be loved)” med sina distinkta pukslag och direkta text avslutar skivan alldeles rätt. Förmodligen tänkt som en allsångslåt på en stor scen någonstans men det stora genombrottet låg ett par år fram i tiden. Med en fot i rock´n rollen och den andra i psykedelian är denna debut ett absolut måste. Det är faktiskt bara så. Sen blir det lätt att man köper på sig skivorna fram till 1973.

Lillebror

Ett meddelande till alla konsertsugna människor omkring oss! Ängelholms vassaste gitarrbaserade band med ny skiva inom kort spelar på scen inte allt för långt bort. Stekheta Lillebror känner av sommarkvällen bäst tillsammans med några extra i publiken! Lillebror har två spelningar lördagen 14/7, fler lär tillkomma! Guerilla festivalen 16.00 Västersjöns Visfestival i Ljungabolet kl 21.30

Vinylkväll 14/7

VINYLKVÄLL! Lördagen den 14 juli gästspelar Vinylpågarna hos oss på Restaurang Carl Fredrik. Repertoaren kommer att genomsyras av de gyllene åren 1967-1973. Kom och njut av god mat och härlig musik! Pågarna spisar plattor från klockan 20:00. Välkomna! Restaurang Carl Fredrik & Vinylpågarna Boka bord på 0431-25444

En del och andra

Jag har velat skriva ett inlägg om Peps ett bra tag nu men inte riktigt vetat vilken av alla hans skivor jag i så fall skulle välja. När jag brände en skiva till en vän härförleden blev det inte ”Oh boy” eller ”Hög standard” utan tungviktaren ”En del och andra” från skivan med samma namn. Jag levde med skivan i bilen en hel vecka. 1984 var proggrörelsen död och begraven och alla politiska slagord hade bytts ut mot fjäderlätt pop och turkosa tennisshorts. Vad gör då Peps? Släpper sin proggigaste skiva så klart! Sam Charters är fortfarande med i bilden. Country Joe & the Fishs producent. Bosse Skoglund, Lester Jackman och Rolf Alm likaså. Han är förtvivlat trött på hur samhället fogat sig efter normer han inte velat se och det är läge att ryta till. Hans textmässigt största bedrift är ett faktum. Kalla det haschlyrik om ni vill men nog fasen känns orden ända in i märgen på lyssnaren. Baktakten och spelglädjen gör väl att det inte känns så hopplöst ändå. En strimma hopp gör det lättare... ”Ge mig din hand” är inget knytnävsslag i ansiktet men väl en örfil på oss godtrogna svenskar som måste vakna upp och se sanningen i vitögat. Hur länge har vi blivit förda bakom ljuset egentligen? -Svårt för den ene, värst för den andre och vem som är vem är det ingen som vet. Hur skyldig man än känner sig är det svårt att ta det till sig men att man inte vill vara någon av dessa är uppenbart. I ”Våld” hörs en av de piggaste gitarrer till en makaber text om hur våld föder våld. Munspelet är magnifikt och bluesigt, Bosse Skoglunds hi-hatföring klanderfritt. -Våld, det växer fritt när alla ord har vissnat. Jag kan inte annat än hålla med. ”Varför e Sverige så kallt?” är ingen klimatfråga utan en reflektion från en nysvensk som ser flotta fasader i spikraka rader. Man sitter och diggar med i en smittsamt positiv melodi samtidigt som man blir uppläxad! En rejäl tempoväxling behövs och ”Rockin´ chair” får ner pulsen med besked. Efter en lång inledning med barpiano, svepande trombon och taktfast virvelkagge kommer skivans enda engelska text. Mitt i all oro kan det vara skönt att få sitta i sin gungstol och bara finnas. Även om trummaskinen som dunkar på i ”Dig it” känns som en dålig påminnelse från 80-talet, passar den bra ihop med den fruktade framtidsbild som målas upp. Så här med facit i hand känns det rätt skönt att han hade lite fel. 1984 satt jag själv och skruvade på tonhuvudet på min Commodore 64 för att få in ett spel i alla fall på tredje försöket, så just då var alla frågetecken och hotbilder mer berättigade. Sättet han sjunger på måste ses som en föregångare till rapen. Så kommer då titelspåret där Bosses patenterade trumföring tillsammans med en bubblande karibisk basgång lägger grunden till kanske Sveriges mest kompletta reggaelåt. Lester Jackmans försiktiga orgel dyker upp här och var, så mjukt att man först kanske inte ens lägger märke till den. Det korta gitarrsolot är perfekt avvägt. - En del vill ha ett starkt parti, ett mäktigt statsmaskineri, som ordnar kön i rätta spår så att min häl står på dina tår. Inte ett enda nödrim i låten. ”Enighet” är en cover som jag aldrig hört i original där man går igenom alla kroppens ben. Kanske ett sätt att säga att vi är skapta lika. Avslutande ”Håll ut” börjar bra men efter fem minuter sjunger jag hellre -Håll trut! Efter alla radängor man fått från tidigare spår kommer den som en välbehövlig kram men någonstans på vägen tappar den fart med alla sina refränger. Att han ändå tror på mänskligheten är en värmande tanke. Att Peps har en alldeles speciell plats i skivhyllorna är inte så konstigt egentligen känns det som. Lika del förädlare som förnyare som känns äkta i det han gör.

Vol. 1

En av de mest krävande skivorna i min samling är utan tvekan The Soft Machines debut. Men efter ett par genomlyssningar står det klart att den även är ett mästerverk. Det är intensivt, flummigt, komplext och underbart skruvat. Kevin Ayers popådra, Robert Wyatts magnifika trumspel och Mike Ratledges jazzighet gör skivan till ett unikt hopkok av idéer som både förbryllar och förgyller. Undergroundklubben UFOs husband, tillsammans med Pink Floyd, borde enligt mig fortsatt i någorlunda samma riktning och inte fastnat i jazzfacket redan på tredje skivan. Ett hyllat album som jag inte ser någon som helst storhet i. Att Kevin Ayers lämnade gruppen efter debuten och spelade in finfina soloplattor är ändå en tröst. Även om den kan kännas ganska tidstypisk är det en skiva som åldrats med värdighet tack vare sin genialiska uppbyggnad. Låtar och passager omvartannat väver in lyssnaren i det organiserade kaoset som råder. ”Hope for happiness” inleder skivan med Wyatts wailande sammetsraspiga röst. När låten börjar ta form och orgeln sjuder av psykedeliska toner hörs likheter med Caravan. ”Joy of a toy” som Kevin Ayers första platta i eget namn även heter, är en insprängd pärla med sin lågmälda intensitet och klurighet. ”Hope for happiness (reprise)” tar vid och får Syd Barrett och kompani att låta som ett ordinärt pubband. ”Why am I so short?” är en kort låt med underfundig text som leder vidare till proggigare domäner i ”So boot if at all”. Det som börjar aningen strikt tar sig friare jazzformer allteftersom tiden går. En inte helt smidig övergång men ändå så rätt det kan bli och ”A certain kind” är igång. Något så annorlunda som en jazzballad med 100% närvaro i Roberts röst. Musiken skulle lika gärna kunna varit ett samarbete mellan J S Bach och Oscar Peterson. En personlig favorit sedan många år. Inledningsvis låter ”Save yourself” som Iron Butterfly men sekunderna sedan är det inget snack att bara The Soft Machine ligger bakom. De bjuder på två härliga refränger mitt i all orgelmani. ”Priscilla” sveper förbi i en minut och bjuder in till den rytmiskt blytunga ”Lullabye letter” där man knappt hinner andas. Orgelsolot är ultrapsych. Därefter börjar textmässigt enformiga ”We did it again” som faktiskt sjungs -I did it again. På rätt humör är det en kul låt. Samma idé fast då med annan text återfinns på Kevins singel ”Singing a song in the morning (religious experience)”. ”Plus belle qu’une poubelle” med dess basgång som lätt fastnar på hjärnan är ännu en startsträcka till nästa spår. ”Why are we sleeping?” är skivans rakaste även om det ibland låter om orgeln som hos Snövit och de sju dvärgarna på julafton när piporna hänger sig. Avslutar gör femtio sekunder långa ”Box 25 / 4 lid”. En pekfingermelodi på ett piano. Ganska udda och oväntat och minst lika händelsefattigt kan man ju tycka. Men har jag nu haft skivan i sjutton år står jag bakom dem till fullo. Året efter släppte de Volume 2 och visst ja, det är ju här det börjar bli knepigt...

12-04-21

Vi tänkte hålla öppet den 21:e april för att vara med på Record Store Day 2012.
30% på många nypressade. Vi får även hem mycket nytt från Holland.
Varmt välkommen mellan elva och tre!
Kaffet lär vara på.

Obs! Påsköppet!

I år infaller påskafton den 7:e april. Vår lördag...
Så vi har bestämt att hålla öppet på långfredagen den 6:e istället.
Klockan 11.00-15.00 alltjämt.

Road Trips Vol. 4 No. 1

There’s nothing like a Grateful Dead concert! Så brukade deras hängivna fans säga och med en hel trave liveskivor i hyllorna kan jag inget annat än hålla med. Låtar förvandlas till helt unika skapelser under årens lopp. De växer i längd, krymper ibland, paras ihop med andra och vissa arrangeras om helt och hållet. I stora drag kan man dela in dem i tre uppsättningar: 1965-1972 med Pigpen, 1971-1978 med paret Godchaux och 1979-1990 med Brent Mydland. Efter Mydlands död turnerade de tillsammans med Bruce Hornsby och Vince Welnick, från The Tubes, fram till 1995 men om sanningen ska fram var de ett ganska lamt gäng då. Jag har alltid haft lite svårt för Brentperioden men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att verkligen lyssna på skivorna då han satt vid sin orgel. Även om de medvetet eller ej formade sig efter nutiden, det gudsförgätna åttiotalet, fann jag till min förvåning att de (här och var) var ett fortsatt hungrigt konsertband. Skivan som jag tänkte sätta i fokus nu spelades in 1969 i ett indianreservat nere i Florida. En tredagars festival där förutom The Dead på scen även Johnny Winter, Muddy Waters, Joe South, Youngbloods och Sweetwater uppträdde. I och med att festivalområdet låg i ett indianreservat hade polisen inte tillträde så det florerade en hel del tvivelaktiga substanser. Pigpen som uteslutande höll sig till alkohol tog ett glas apelsinjuice från den stora behållaren bakom scenen som i klassisk Pranksteranda blivit preparerad med LSD. Behållaren ”råkade” hamna ute bland fansen och hundratals såg i timmar framöver allt i en klarare färgskala. The Big Rock Pow Wow blev Grateful Deads stora genombrott i Florida och när man lyssnat igenom de tre CD-skivorna är det inte särskilt svårt att förstå. Tre låtar återkommer och det är mycket spännande att höra hur de skiljer sig från gårdagens spelning. Det brakar loss direkt med en vildsint version av ”Hard to handle”. Det Pigpen går bet på i skönsjungande tar han igen med sin hängivelse. Tom Constantens orgel fullkomligen skälver av psykedeliska toner och Garcia är så inne i musiken att inget annat existerar. Sen kommer fyra låtar som på Live/Dead också ligger efter varandra. ”Dark star” är en sån låt som när jag hör den i en ny tappning ofta kröner den till den definitiva tagningen. Ett sådant påstående är helt felaktigt och utan sans och reson. Låten, även kallad ”It” av fansen, hittar nämligen alltid nya, outforskade musikaliska marker. Jag är ändå benägen att gå i samma fälla när jag hör detta. Sjutton minuter senare smyger sig ”St Stephen” in med sin underbara inledningsgitarr. En låt som personifierar genren acid rock. Det är så bra att det nästan blir löjligt. ”The eleven” som så naturligt tar vid är faktiskt än mer elektrisk än versionen på Live/Dead. Hur många glas juice drack de egentligen? Pigpens show-offnummer ”Turn on your lovelight” varar i hela trettioen minuter. En pigg låt med mycket trummor och slagverk till hans sång och det bjuds briseringar i mängder. Vid 10.15 står varenda hårstrå på min kropp! Call and response mellan sångarna i slutet som man aldrig vill ska ta slut. Disc 2 inleds med samma låt fast då i en något blygsammare tjugosjuminutersversion. Något senare, 12.50, står håren rakt ut igen. Det här är en betydligt ruffigare version. ”Doin´ that rag” har aldrig varit en livefavorit, den lyfter sällan. Studioversionen går däremot hem. Det här är enda skivan i min samling där ”He was a friend of mine (just a hand to hold)” finns med. Det är en lågmäld folklåt där Constantens
orgel sprider ett lugn över festivalområdet. Garcias solo måste ses som en kärleksförklaring till elgitarren. Mot slutet höjs temperaturen något och helt logiskt står de och spelar ”China cat sunflower”. De är ohyggligt taggade i detta lilla mästerverk som leder vidare till den andra versionen av ”The eleven”. Här är Garcia så frenetisk det bara är möjligt utan att bli det minsta påfrestande. Båda trummisarna är i sitt esse. Skivan avslutas med bluesnumret ”Death don´t have no mercy”, en dynamisk sensation även om man hört den på Live/Dead otaliga gånger förut. Man känner smärtan i bröstet oavsett om man är beredd på det eller ej. På sista skivan är ”Morning dew” först ut. En relativt kort version. Ett komprimerat kraftpaket helt enkelt. Garcias gitarrton är riktigt smutsig. Sen blir det countryrock i och med ”Me and my uncle”. Bob Weirs röst kommer alltid fram så bra i den. ”Alligator” därefter är alltid underhållande och leder till drygt sju minuters trummor och slagverk. En nerbantad ”St Stephen” med betydligt tuffare attityd bryter fram och ur den väller ”Feedback” fram. En kakafoni av rundgångar och missljud som inte bör stå den djärve bi. Avslutar gör ”We bid you goodnight”. A cappellan som alltid får en på gott humör.
Det här är ett fantastiskt exempel på hur Grateful Dead lät 1969. Precis i slutet på den psykedeliska perioden och strax före de två storsäljande folk-countryplattorna Workingman´s Dead och American Beauty.

Årets vinteruppehåll

Precis som alla andra år tar vi en paus från butiken. I år fram till 25 februari.
Under tiden beställer vi skivor från våra leverantörer, två stora sändningar är redan på väg.
Vi passar även på att inventera så det stämmer från skivback till dator. Detta för en smidigare service.
Ni är varmt välkomna tillbaka sista lördagen i februari!