En av de mest träffsäkra biografier jag läst är Shakey. Jimmy McDonoughs verk varken hyllar eller bortser från Neil Youngs bidrag till musikvärlden utan låter läsaren, utan omsvep, ta del av hur denna ikon banat väg till sin egen framgång men även gjort sig omöjlig i många andra sammanhang. Det är ju trots allt väldigt sällan en artist blir stämd av sitt eget skivbolag för att släppa alldeles för okommersiell musik. En annan anekdot värd att nämna är hans framträdande i The Bands The last waltz. Precis innan han stegar upp på scen har han doppat hela ansiktet i en skål fylld med kokain. Martin Scorsese var tvungen att retuschera varenda bildruta eftersom Neil hade minst två gram osnortat colombianskt pulver på överläppen. Underkäken som vägrar vara still kunde han inte göra något åt. 1972 drog Crazy Horsegitarristen Danny Whitten sitt sista andetag efter en överdos heroin. Året efter är det roadien Bruce Berry, bror till ena halvan av surfduon Jan & Dean, som går samma öde tillmötes. Dessa dödsfall tog hårt på Neil och Tonight´s the night är som ett avskedsbrev till de båda. Av någon anledning valde han det absolut minsta rummet som fanns att tillgå där han och bandet i tequila- och marijuanarus spelade in vad som kom att bli hans mest hjärtskärande skiva. Hans röst har väl aldrig varit så skör som här och det säger faktiskt inte så lite. Till och med omslaget var bräckligt utan laminering och mängder av svart bläck som med tiden sakta nöttes bort. Inspelad 1973 men inte släppt förrän 1975. Kan det vara så att Reprise hade svårt att smälta produkten eller ville de att On the beach, släppt 1974, skulle komma först? Turnén blev en flopp och ställdes sedermera in. En sorgsen, excentrisk frontfigur, hopplöst berusad som tyckte att de verkligen rockade när tolv personer stod kvar, räckte inte. Första låten, ”Tonight´s the night” är så avskalad och rak att man inte behöver ha känt Bruce Berry. Ändå känner man en klump i magen. ”Speakin´ out” med Jack Nietzsche på piano och annars så tråkiga Nils Lofgren på gitarr, är en långsam countryballad som till en början kan kännas som en dussinlåt men som efter ett par genomlyssningar fångar essensen av allt Neil någonsin stått för. Nils solo är kort och okonventionellt. På ”World on a string” låter Youngs gitarr precis så skitig och opolerad man är van vid. Det låter orepeterat och precis så slarvigt som man vill ha det. Till och med när de körar låter det lite falskt. Det är ju glasklart att det var han som fick Crosby Stills & Nash att lyfta när man hör låten. ”Borrowed tune” har viss släktskap med ”Birds” från After the goldrush. Neil ensam i studion vid sitt piano och munspelet runt halsen. Ibland är det allt som krävs. ”Come on baby let´s go downtown”, inspelad 1970 på Fillmore East är en upptempolåt signerad Danny Whitten. Hela bandet röjer, Neils gitarr tjuter och Ralph Molina ligger an på riden låten igenom. ”Mellow my mind” är bland det naknaste jag har i skivsamlingen. Hör bara hur hans röst inte räcker till utan spricker gång på gång. Det är inte falskt i mina öron utan mer en trovärdighet som kryper sig på. Meriterade Ben Keith på steel guitar får låten att lyfta ännu ett par snäpp. Tre minuter magi rätt och slätt. Ännu en countryballad öppnar sida två och ”Roll another number (for the road)” känns loj som Willie Nelson en söndagsmorgon. Vacker pedal steel och en text om att blicka framåt och inte hänga kvar vid gårdagens triumfer. Tempot sänks ytterligare något i ”Albuquerque”. Alla verkar spela lika mycket och ändå är det inget som tar överhand. David Crosbys LP, If I could only remember my name, är nog en bra referens. Plattans kortaste spår är ”New mama” som med sin inledande stämsång skapar en nästintill sakral stämning. Finstämt akustiskt som bara Neil Young kan. Med ”Lookout Joe” känns han igen som den sanne gitarrgnidaren han är men trots hur mycket han än vill bryta loss från melankonin som genomsyrar plattan är det återhållsamheten som ändå vinner. Sättet han pratar fram texten i ”Tired eyes” fram till -Please take my advice och svarar med sin vibrerande falsettröst är oerhört effektivt. Texten är allt annat än glamorös, lägg sedan till det ensamma munspelet och det råder inga tvivel på hur han mådde vid tillfället. Sist ut ligger ”Tonight´s the night - Part II” som är uppbyggd på samma sätt som del ett fast nu med en råare ton. En briljant avslutning på ett djärvt album.
