Hur man inte skriver en skivrecension, del 1

Vår gästbloggare kände sig tvungen att skriva under pseudonym och belyser problematiken som kan uppstå kring en recension. En högst underhållande historia väntar bara några tomma rader nedanför. Ordet är ditt Asta Hård!

Vinylpågen frågade mig om jag ville skriva en skivrecension i egenskap av gästrecensent. Jag tackade naturligtvis ja på stående fot, därefter började hjärnan arbeta för högtryck. Vilken skiva skulle jag välja att recensera? Efter en vecka hade jag nästan hundra olika förslag; Tempest, Phoenix, There Goes The Neighborhood och Funtimes låg högt upp, men jag bestämde mig till slut för att recensera en skiva som jag aldrig någonsin läst en recension av: ( ). Jag var nöjd med mitt val. Jag skulle bli den först som recenserade detta bootleg med X från Sverigeturnén 1983. Bootlegget var endast tryckt i runt 500 exemplar och ansågs som en av kronjuvelerna i X:s skivskatt och inte någonstans på nätet går det att finna en recension av plattan. Så långt allt väl. Nu när jag hade bestämt mig för vilken skiva jag skulle recensera, var det dags att leta upp lite bakgrundsfakta. Ni vet, hur turnén var, vad musikerna mindes från konserten, sånt där supernördigt. Det gav mig dessutom en anledning till att lokalisera den franske kompgitarristen, som fortfarande var i livet. X och trummisen var döda sen länge och bassisten mådde inte så bra av vad jag hört. Nåväl, jag fick tag på ett telefonnummer som jag ringde. En fransk kvinnlig telefonröst svarade. Det enda jag förstod var: bonjour. Så här höll det på i tre dagar innan en faktisk människa svarade. Det var kompgitarristen. Varken han eller jag hade pratat engelska på länge och det blev ett grammatiskt högst inkorrekt samtal, men han var trevlig och svarade på alla fina frågor. Han nämnde i förbifarten att X redan då, 1983, visste att han hade en obotlig form av cancer. Det var kanske därför han ”självmedicinerade” så mycket och egentligen inte ville bli fri från sitt drogmissbruk? Hade jag ett scoop på gång? Wanna-be journalisten i mig hade fått upp ett spår. Samtalet med kompgitarristen drog iväg i tid och jag började känna mig stressad, telefonräkningen skulle visa att bara detta samtal landade på 320 spänn. Kompgitarristen var pratglad och ignorerade alla mina försök till att avsluta samtalet. ”Ask me anything!” sa han med fransk brytning, ”I have a razorsharp memory, you know, I never ever did crack heroine…well, maybe once or twice.” Öh, tänkte jag. ”Ok”, sa jag. När samtalet till slut var över började jag skriva på en ingress till skivrecensionen där jag i detalj gick igenom X:s karriär. Jag var redan uppe i två A4 sidor. Jag var fan på väg att skriva skivrecensionhistoria. Pulitzerpriset, here I come. För att agera en riktigt bra murvel ville jag dubbelkolla det här med cancern, så jag tog kontakt med en annan musiker som lirade med X i början av 90-talet. Han blev lite tvär av min fråga och han tyckte inte att jag skulle nämna något om X:s sjukdom i en skivrecension. Och det lovade jag honom att jag inte skulle göra. Så jag skrotade allt jag skrivit. Det var nog lika bra ändå. Till och med jag själv började inse att det jag höll på med var väl introvert. Skriva en skivrecension av en skiva som typ inget har hört och som ingen kan få tag på, om man inte vill hosta upp alldeles för mycket pengar. Dumheter. Och med handen på hjärtat, när jag till slut faktiskt lyssnade igenom skivan för första gången på 3 år insåg jag att den inte var så jävla fantastisk.