For your pleasure

Senast Brian Eno och Bryan Ferry samarbetade var på Ferrys album Olympia som kom i år. Dessförinnan var det på Roxy Musics andra LP For your pleasure. 38 år sedan! Om de varit i luven på varandra under alla dessa år vet jag inget om men redan 1973 låter det som att bubblan är på väg att brista. Som det går att utläsa på skivkonvolutet är all text och musik skriven av Ferry och för en nyckelfigur som Eno var det säkerligen ingen trevlig läsning. Dessa två motpoler bidrar med största säkerhet till att For your pleasure sticker iväg och sticker ut och gör att den än idag känns ända in i märgen. Skivan pendlar oroligt mellan poprock och avantgarde och hamnar lätt i artrockfacket. Trots uppenbara melodier blir resultatet så mycket mer. Mycket tack vare Phil Manzaneras orädda position i ingenmansland. Faktum är ju att, samtidigt som han var fast medlem i bandet, även spelade på Enos soloplattor. Andy Mackay blåser troget sin saxofon och oboe och överraskar gång på gång med sin sensitiva och aggressiva sida.
När jag efter alla år köpt skivor med de stora namnen och börjat inrikta mig på de mer obskyra i hopp om gömda guldkorn, kom Roxy Music som en skänk från ovan. Här fanns originalitet och melodi i ett enda slag. Ett hyfsat stort band med i princip noll referens inom min radar. Johan hade, redan när vi bodde i Östra Ljungby, en samling med Bryan Ferry som jag faktiskt gillade och genom Bonniers rocklexikon visste jag att han var med i en grupp som hette Roxy Music. Sen tog okunskapen vid. När jag la vantarna på For your pleasure trodde jag inte att min värld skulle rämna men något hände och det är jag glad för idag. Åtta låtar av helt olika slag drabbade mig när jag som mest behövde det. ”Do the strand” kopplar greppet om lyssnaren direkt med sin tvåtakt. Saxofonen i denna halsbrytande inledning och det hamrande pianot gör att man knappt hinner andas. Tempot sänks betydligt i ”Beauty queen”. Den ekande keyboarden inger ett lugn med sin varma ton. Inhyrda John Porter lägger en högst effektiv basgång. Sen höjs temperaturen betydligt för att halvminuten senare landa i samma lugn som rådde förut. En viktig detalj i låtbygget. I ”Strictly confidential” kommer Ferrys vibrato till sin fulla rätt. Mot slutet sjunger han en rad och svarar själv. Det är en småkuslig stämning som byggs upp med dova pukor och Manzaneras alltmer plågade gitarrfigurer. Den småpunkiga ”Editions of you” följer därefter. Bryans fraseringar känns lika prövande som roande och om det finns någon som tror att en saxofonist alltid måste låta som Kenny G är det bara att tänka om. Brian Eno ställer till en ordentlig scen med sin vildsinthet och Manzanera är snabb att haka på. Sist på A-sidan ligger ”In every dream home a heartache” som känns som en nyårsraket som aldrig bränner av. Sången är stakande och verkar hålla på för evigt tills -But you blew my mind, då allt briserar i sann Pink Floydanda. Det tonas ner och kommer igen. Just det känns lite daterat.
Min absoluta favorit på skivan inleder andra sidan. Den spöklika ”The bogus man” där man nästan känner sig iakttagen. Lager på lager av ljud gör den så unik. Hur en småfunkig gitarr mitt i allt kan kännas så rätt är enastående. Näst på tur ligger ”Grey lagoons” som inledningsvis låter som skön britsoul. Ännu en gång väntar en tempoväxling. Frågan är hur stora lungor Andy Mackay har egentligen? Ett distat munspel tar över och sist ett rivigt gitarrsolo innan man är tillbaka i lugnet igen. Avlutar gör ”For your pleasure”, en annan all-time favorite. En ekodränkt låt, fylld till brädden med mystik och egensinnighet.

http://www.youtube.com/watch?v=R150fk5oJL8

Roxy Music

Egentligen vet jag inte om jag vågar vara så här ärlig men det fanns en tid då jag ansåg mig klara mig fint utan Roxy Music. Detta grundade jag på ett foto jag sett på Brian Eno. Hur såg karln ut? Att jag i princip endast kände till singlarna ”Avalon” och ”More than this” från 1982 spelade mindre roll. Då var Eno ute ur bilden sen nio år. Mina argument börjar tryta redan här märker jag. Så en dag hemma hos en vän jag lärde känna på skivmässan i stan kom ämnet upp. Oförstående och nära på smått upprörd låter han mig höra att Roxy Musics två första album minsann hör hemma i finrummet av brittisk musik. Jaja, talk to the hand, liksom. Jag låg inte sömnlös om nätterna precis men nog lät han övertygande. På Bokman på Väla, när de ännu sålde CD-skivor, la jag vantarna på Avalon för en billig peng. Lite väl mycket pop för min smak men säreget nog för att kanske fördjupa mig i gruppen. 1973 års For your pleasure kom på tur. Här slogs alla farhågor i kras. Ett år in i Vinylpågarna låg så Kari-Ann Möller och såg förförisk ut och jag valde att ta hem plattan för hemmabruk. Antingen är jag lite trög eller bara allmänt svårstartad för det lossnade inte förrän nu. Roxy Musics debut är säregen, djärv och precis så galen att det krävs mer av lyssnaren än jag någonsin trodde var nödvändigt. För ett debutalbum är det i en högre division helt enkelt. Bryan Ferry står för alla kompositioner. När jag väl förstått storheten med For your pleasure köpte jag biografin Re-make/re-model. Den enda bok jag valt att avsluta innan den var slut. Det jag hann lära mig var vilken sorts litteratur Ferrys lärare på konsthögskolan läste -47 och vilken typ av skjortkrage som gällde i slutet på 60-talet. Boooring! Stereon fick bli min lärare. ”Bogus man” var och är en favorit och deras uppföljare fick räcka tyckte jag. Men skam den som ger sig. En kväll häromveckan spelade jag spratt med mig själv och fann mig själv i ett konfunderat glädjerus som fortsatt till detta nu. Nio spår som fortfarande förbryllar och ger mersmak. ”Re-make/re-model” brakar loss efter en ljudupptagning från ett mingelparty i en tvåtakt där alla medlemmar slåss om uppmärksamheten. Andrew Mackay och hans saxofon vinner förmodligen den ronden. 3.20 börjar avrundningen där den ena medlemmen tar över efter den andre med ett stick eller två. 5.14 är allt över. ”Ladytron” börjar försiktigt med Mackay på oboe och Enos synth. Bryan Ferry låter, förlåt om jag säger det, aningen efterbliven med sitt patenterade vibrato. Trumkompet och Phil Manzaneras energiska gitarr tar låten i en helt annan riktning tills Eno dämpar med klaviaturen. Snart är tempot uppe i 190 igen. Redan här börjar man ana att skivan platsar i schizofacket! ”If there is something” har blivit en favorit för sin originalitet. Det som börjar lite klämkäckt byggs upp till en desperat situation. Texten handlar, om jag satt mig in den ordentligt, om förlorad kärlek. Innan själva utbrottet hörs trummor, ensliga och ivrigt väntande. Saxofonen ljuder som en vacker klagosång. Just som man lika gärna kan tro det handlar om ett långt outro bryter Bryan Ferry in med sin röst som spricker gång på gång. Efter en orkestral avslutning har de övertygat mig tillräckligt. A-sidans sista spår heter ”2HB” och har progressivt lekfulla trummor och en orgel med inbyggd mysfaktor. Ett perfekt avslut där inget sticker ut. På andra sidan vinylen börjar ett nytt äventyr och först ut ligger ”The Bob (medley)”. Den kopplar en halvnelson direkt med sin intensitet, både med sin sång och instrumenthanteringen. Helt oväntat hörs sedan oboen i ett gycklartema. Den tas över av en sorgsen fiol och ljudet av kanoner och bombflygplan. Som om man inte blivit nog överraskad bryter ensemblen ut i en boogie utan minsta likhet med Status Quo. Tillbaks till samma tema som i inledningen och snart börjar ”Chance meeting”. En pianostödd melodi som övergår i Phil Manzaneras oroväckande toner. All feedback ger en känsla av att fienden ligger på nära håll. Som en skänk från ovan tar så ”Would you believe?” över. En vacker ballad lite i samma anda som Bryan Ferrys soloskivor. Men icke att det får vara så länge. Snart skruvas tempot upp rejält och man vill inget hellre än dansa. Med minuten kvar drar de i nödbromsen. Sju minuter långa ”Sea breezes” tar vid och efter lite vågskvalp smyger en sorgsen melodi fram. Halvvägs in startar ett trumkomp som effektivt bereder väg för Manzaneras avantgardiska gitarr. När låten sen börjar på ny kula tycker jag mig höra små ekon av ”For your pleasure”.
Sist på skivan ligger ”Bitters end” som inte tilltalar mig det minsta. En smått överklassig ton i 20-talsanda. Plommonstop, silverklädd käpp, lillfingret rakt ut, en hord adelsmän och deras älskarinnor. Kanske hade jag uppskattat den om jag nått slutet i biografin men vad gör en liten plump i det stora hela?

Alrune rod

Psykedelisk progressiv dansk rock. Inte genren med flest träffar i min samling precis. Däremot var jag nällad i flera år att lägga vantarna på Alrune Rods debut från -69 efter en skönmålning från min äldste vän. Väl på plats i Köpenhamn, nere i källaren på Accord, slog hjärtat ett par dubbelslag när den så stod där med aningen ringwear efter alla år. Sen bankade det lite hårdare i bröstkorgen när prislappen i högra hörnet var mer än det dubbla än mitt barnbidrag. Ja, det här utspelade sig för länge sen! Köpte två senare skivor med Caravan istället som jag inte ägnat mycket tid åt. I samma stad, kanske tio år senare, hittade jag istället dubbel-CDn Sonet årene 1969-72. Deras tre första skivor i samma förpackning. Risken med att köpa en skiva med högt uppskruvade förväntningar är att det inte alls låter lika bra som man hoppas. Men inte ens sången på danska drog ner betyget. Alrune Rod lät nästan som jag fantiserat genom åren. Där Blue Cheer döpte sig efter den starkaste syran på marknaden tog de namnet efter häxkonstens kanske allra mest mytomspunna ört. Man ges en fingervisning vad som händer vid inmundigandet av alrunans rot redan i första spåret. Ingen partydrog här inte. ”Alrune rod” är en dynamisk låt på tio minuter med mäktig orgel och elektrisk och akustisk gitarr omvartannat. Händelseförloppet i ruset återspeglas nästan likt en teaterpjäs. När sångaren får lust att gå lös med sin finska dolk sitter man som förstenad i soffan. I slutet svamlar han oavbrutet om att den måste älska honom och gitarristen vräker ur sig ett aggressivt psychsolo som slutar med en kyrkorgel. Ödesmättat är en underdrift. På ”Natskyggevej” vaggas man in i en falsk trygghet. Basgången får mig att tänka på Fläsket Brinner i högform, kvällen till ära med Bo Hansson vid orgeln. Försiktigt plockande gitarrer. Det briserar i sann Vanilla Fudgeanda för att sedan åter bli kavlugnt. Svagt/starkt med kirurgisk precision. -Vi flyver over Natskyggevej, sen ett härligt psykedeliskt gitarrsolo. ”Hvor skal jeg se solen stå op” låter som Träd Gräs & Stenar med sina tablas och lägereldsgitarr. Rätt blek jämfört med tidigare låtars mått. Inget ont om TGS. ”Bjergsangen” är uppdelad i tre faser. Orgeln ligger tät som en skogsdimma och snart är de framme vid ledmotivet i låten. Som Edvard Grieg i kosmos! Sångaren tar i så blodkärlen spricker och det kan nog få många att lyfta på ögonbrynen. I fas två plockas tablasen fram igen och fåglarna sjunger som på beställning. Sista fasen är i princip ett enda långt gitarrsolo och en återigen övertaggad sångare. ”Rejsen hjem” är skivans längsta spår med sina tretton minuter. De två första bjuder på en tempohöjning för att sedan stå på ruta ett igen. Som taget från Bo Hanssons Sagan om ringen fortskrider musiken i en alltmer pompös skapelse där grunden hålls uppe av ett välbalanserat piano. Danskt flum följer och teman dyker upp och försvinner som det mest naturliga här på jorden. Vid tiominuterslinjen är det psykedeliskt som Pink Floyd vid A saucerful of secrets. En sista urladdning och sedan hade man ändå inte klarat mer. Här fortsätter min skiva men då är det från Hej du året efter.

Bare trees

Fleetwood Mac hör väl hemma bland de brittiska öarnas storheter och ändå har jag fram till nu lyckats missa denna pärla från 1972. I kölvattnet efter Peter Greens avhopp och fem år innan dundersuccén Rumours skedde en förvandling olik de flesta gruppers. Från att ha spelat blues på svettiga klubbar gick de mot radiopop och de stora arenorna. Fast -72 var de mitt i en prövotid inte helt olik den Pink Floyd kände av efter Syd Barretts mentala förfall fram till The dark side of the moon. Jeremy Spencer hade redan på förra plattan, Future games, blivit ersatt av Bob Welch som fick ta över när han försvann till den kristna sekten Children of God. Christine McVie var vid det här laget fullvärdig medlem i bandet och skrev, liksom Welch, två låtar som hamnade på skivan. Danny Kirwans insats på Bare trees kan inte nog understrykas med sina fem kompositioner. Däremot visade det sig på den efterföljande turnén att hans alkoholkonsumtion och lynniga temperament inte föll i god jord hos de övriga medlemmarna. Efter att ha slagit sönder sin gitarr före en konsert och sedan vägrat gå upp på scen fick han kicken. Skivan börjar med hans ”Child of mine”, en upptempolåt med en refräng som inte riktigt passar in mellan verserna. Det tog ett par genomlyssningar innan jag ändå till slut, nästan motvilligt, tyckte om den. Mick Fleetwoods idoga trumspel driver på och den förnämliga orgeln som ligger och puttrar i bakgrunden är faktiskt smått fantastisk. Den lätt psykedeliska ”The ghost”, komplett med flöjt och en gudabenådad refräng kryper sakta men säkert in under skinnet. John McVies spelglädje smittar lätt av sig. En av få låtar som inte mår dåligt av ett tonat slut. I ”Homeward bound” längtar Christine efter ett normalt liv långt bort från anonyma hotellrum. Det gick väl lite si och så med det... Hennes orgelsolo är långt ifrån tamt. Instrumentala ”Sunny side of heaven” låter precis som titeln antyder. Som en poppigare version av ”Albatross” i mina öron med mer toppar och dalar. Skivans absoluta höjdpunkt har en så medryckande gitarr att det är omöjligt att inte må bra av den. Hade ”Bare trees” varit gruppens första singel hade de för evigt blivit förknippade med den. Basgången som kryper fram i slutet på inledningen höjer temperaturen ännu lite till. Lite som i inledande ”Child of mine” verkar låten vara ett hopkok av idéer som nötts in till perfektion i replokalen med spelglädjen intakt. Nästa låt är en myspysballad med en trestegsraket inbakad i refrängen. ”Sentimental lady” med sin enkla akustiska utformning borde ha blivit en hit och blev det också men då på Welchs soloplatta. Jag kan riktigt känna den glädje Kirwan måste ha upplevt när han fått fram ljudet i gitarren som inleder ”Danny´s chant”. Det är rått och fuzzigt och slår de tuffaste garagerockbanden på fingrarna. Rytmsektionen därefter tar över och det låter som The West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of incense” utan att för den sakens skull kan räknas som låtstöld. Denna ordlösa men än dock sjungna låt växer hela tiden. ”Spare me a little of your love” har det karaktäristiska Fleetwood Mac-soundet man är van vid att höra. Christine McVies kärleksförklaring till livet självt passar som handen i handsken till melodin. Den härliga gospelkänslan förstärks ytterligare av tvåtakten mot slutet. ”Dust” skulle kunna vara ett samarbete mellan Cat Stevens och Peter, Paul & Mary och försvinner obemärkt förbi. ”Thoughts on a grey day” är en historia som läses av mrs Scarrot, en gammal tant. Vad är vitsen med det, hinner jag tänka. Nåväl, trots de två sista spåren är Bare trees en underhållande platta som lär gå fortsatt varm på stereon i höst.

Master sleeps

Göteborgsbaserade Hills debut från 2010 var en rejäl överraskning för oss psykedeliafans. Säreget och udda och det enbart i goda ordalag. Så när gruppen blivit med uppföljare var där inget att tveka om. Den skulle man ju ha helt enkelt. Första veckan låg den bara på bordet i väntan på rätt tillfälle. Till sist kom så högtidsstunden och skivan stoppades in. Dunkel belysning och tyst från övriga familjemedlemmar. Då är soffan min borg! Drygt 36 minuter senare satt jag där och kände mig tom och lite smått irriterad på den svåra andra plattan som det ju heter. Vad var nu detta? Inget släktskap med debuten alls och var fanns magin som så skoningslöst lindat mig kring sitt finger senast? Jag stoppade in den i hyllan och ville inte ens kännas vid CD-ryggen när jag letade annan musik i veckor framöver. Så en morgon gjorde jag som jag brukar när jag väljer bilmusik. Blundar och tar. Master sleeps... Tack så hemskt mycket slumpen! Det är något visst med att erkänna sina misstag och här kommer min biktbekännelse. Halvvägs in i ”Rise again” var jag uppe i över de 110 km/h som är rekommenderat och plågade ratten i takt till de riktigt krautiga trummorna. De låter som ett skoningslöst Hawkwind på en scen inför en skara vettskrämda konsertbesökare. På instrumentala ”Bring me sand” fortsätter de tunga puktrummorna. Gitarristen sneglar åt Indien och fyller ljudbilden med österländska toner som intensifieras allteftersom. Lite som ett Quicksilver Messenger Service på ragahumör. ”Claras vaggvisa” därefter känns lite som en mellanlåt med sin försiktiga orgel och dämpade trummor. ”The vessel” däremot dundrar på som ett ånglok med en komplett galen koleldare i arbetslaget. Än en gång tycker jag mig höra Hawkwind fast nu i en utökad version med Kenny Håkansson som bandledare. Titelspåret är nio minuter magi och inget annat. Det är kraut i allra finaste skrud. Sångaren låter som en sån kväll då Damo Suzuki knappt ens hittade fram till mikrofonen. Orgeln med sitt enda ackord försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Man sitter liksom som en nylobotomerad patient och bara vaggar av och an fast istället för dregel syns ett snett leende. Gitarrsoundet är otroligt varmt och behagligt och det spelas sparsmakat och precis så lite som låten kräver. Lite percussioninstrument dyker också upp och faller bort under resans gång. Avslutande ”Death shall come” har tre låtar i sig enligt mig. Det mässande och doomiga i Stooges ”We will fall”, gitarrfigurerna från The Doors ”The end”, och jamkänslan i Pink Floyds ”Careful with that axe, Eugene”. Ändå känns det eget och det är det som känns så stort. Så, nu lämnar jag biktbåset med rent samvete och känner mig mogen för en tredje platta.

Sagan om den lilla dinosauren av Jimmy Davidsson

Det var en gång en pojke, vars största intresse i mitten av 90-talet, var att bläddra i en viss postorderkatalog och beställa cd-skivor från ett visst postorderföretag, vars namn jag nog inte behöver nämna för alla er som är födda närmare 70-talet än 90-talet. Vi brukade samlas hemma hos en kompis och göra beställningar tillsammans. När sedan det där stora magiska paketet kom och alla hade slitit åt sig sina skivor brukade vi lyssna igenom våra införskaffade skatter tillsammans. Denna kompis storebror hade på denna tid en skivsamling som för oss lite yngre, var ungefär lika stor som universum. D.v.s. oändlig!
Vid ett av dessa skivbeställningstillfällen kom samme storebror ut ur sitt rum med en speciell skiva. Han kallade den; ’det skränigaste han hört’ och satte igång första låten. Jag minns min reaktion än idag. Det var bland det bästa jag någonsin hört. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag hörde men jag älskade det från första stund. Skivan jag talar om är ’Green mind’ med Dinosaur jr. ’Green mind’ är övergångsskivan mellan deras mer hårda och råa sound som de hade på 80-talet och det karakteristiska Dinosaur jr soundet som de hade under hela 90-talet. Det är också här som Dinosaur jr gick ifrån att vara ett band till att bli mer som J Mascis soloprojekt.
Skivan öppnar upp med ’The Wagon’ och den är lika självklar som långa köer på systembolaget dagen innan midsommar. Denna låt är den enda på skivan där J Mascis är uppbackad av ett kompband. Detta bestod av Don Fleming och Jay Spiegel från Velvet Monkeys samt Murph som även intog trumpallen på de tre föregående albumen. Utöver ’The Wagon’ spelade Murph, på denna skiva, även trummor på ’Water’ och ’Thumb’. Utöver detta är albumet ett enmansprojekt framfört enbart av J Mascis. ’The Wagon’ är i all sin enkelhet en sådan där självklar Dinosaur jr hit i stil med Freak scene, Little fury animals och Feel the pain.
Skivan fortsätter med en folk-rock dänga utan dess like betitlad ’Puke and cry’. Just folkrockkänslan som jag upplever genomgående på hela skivan är nog anledningen till att den från första sekund varit och ännu är en sådan stor influens för mig. Det är riktigt bra låtar, här förgyllda med skräniga elgitarrer och smattrande trummor, men som hade gjort sig lika bra med bara en akustisk gitarr. Vilket Mascis faktiskt bevisat med sina helakustiska konserter med material från bland annat Green mind. Redan vid ’Puke and cry’ vet man att man är på väg mot något riktigt bra. Och precis då släpper fördämningen i form av den helt otroliga’ Blowing it’. ’Blowing it’ är en sådan låt som helt enkelt inte kan beskrivas utan att göra den orättvisa. Bara lyssna så förstår du!
Slutackordet i ’Blowing it’ mynnar ut i en riktig dänga med Mascis karakteristiska gitarrsolande betitlad ’I live for that look’. En grym skrammeldänga som låter som om den kommer direkt från garaget. Lite mer i stil med deras tre första skivor.
Här efter kommer den genialiska ’Flying cloud’ som med sina svävande dubbade akustiska gitarrer, sköna falsksång och monumentala pukor, verkligen försätter en i en alldeles speciell sinnesstämning. Och lyssna noggrant på tamburinen i slutet. Mycket bättre musikalisk tajming är svårt att hitta.
Detta magiska stycke följs upp av ytterligare en riktig dänga, ’How’d you pin that one on me’ med Mascis underbara gitarrspel, ena halvan svängig kompgitarr och andra halvan solon direkt från hjärtat.
Men det är efter denna urladdning som skivans, enligt min mening, absoluta höjdpunkt kommer. Det fullkomliga mästerverket ’Water’, som ännu denna dag står som en av mina absoluta favoritlåtar. Varenda detalj i detta stycke är verkligen fulländat. Kombinationen av akustisk gitarr och elgitarr har varit en stor influens i mitt eget låtskrivande och förevigande av musik. Refrängen rinner som honung i öronen tätt följt av melodiskt gitarrspel, så underbart att det kan få en dammråtta att i ett rus av eufori, självmant börja städa.
’Muck’ är den låt som tog längst tid för mig att verkligen uppskatta. Men efter en tid växer den som en mans täcke på morgonen. Lyssna på kombinationen av vanlig sång och falsettsång på sångslingan ’hold back’ och du lär smälta.
’Thumb’ är en sådan där låt som reser armhåren och kittlar tårkanalen. Med ett av de absolut bästa gitarrsolo jag någonsin hört, så melodiskt och följsamt att till och med Hendrix troligtvis hade sneglat på Mascis med avundsjuka om han hört det! Och jag är en person som vanligtvis inte uppskattar gitarrsolo!! En låt så otroligt vacker och monumental att man knappast kan förvänta sig något mer. Men här levererar Mascis le grande finale! Titelspåret ’Green Mind’ som bara plockar upp en och sedan vägrar släppa. Refrängen är något helt fantastiskt som jag vågar påstå att många låtskrivare önskar att han eller hon skrivit. Jag gör det i alla fall!
Genast efter att pojken hört ’Green mind’ där någonstans på mitten av det avlägsna 90–talet, beställde han ett eget exemplar och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
The end.

Dick´s picks vol. 1

Det finns saker man önskar att man kunde få göra om, uppleva igen eller som i detta fallet fått uppleva överhuvudtaget. En av de sakerna hade för egen del varit att få vara en tvättäkta deadhead från 1966 och framåt. Som tur är fanns Dick Latvala i kretsen kring Grateful Dead och spelade in konserter mellan 1968 och 1991. Från dessa tusentals timmar inristade på sin rullbandspelare valdes sedermera 36 volymer ut och döptes till Dick´s picks vol. 1-36. Var och en av dessa inspelningar bjuder på kvalitativ livemusik från olika skeden i gruppens karriär. Jag, liksom Dick, har en förkärlek till the Godchaux years, då merparten av hans utvalda favoritkonserter ägde rum mellan 1971 och 1978. I bakvattnet från psykedelian och deras lyckade folk-countryskivor blev bandet mer och mer jazziga i sina eskapader på scengolven runt om i USA. Mycket tack vare Keith Godchauxs lyhördhet och förmåga att läsa av hur långt man kunde dra ut på en låt och ändå få den intressant. Det märks tydligt hur säker Jerry Garcia kände sig i hans närvaro. På Dick´s picks vol. 1 är gruppen samspelt som aldrig förr och de visar upp både en tajt och jammig sida av sig själva som bidrar till den självsäkerhet som verkligen krävs för att ro t.ex en tjugominuters version av ”Playing in the band” i hamn. Det kan låta som en floskel för den oinvigde men de känns verkligen som en enhet istället för fem musiker på en scen i Tampa, Florida, 1973. Egentligen var de sex i bandet men Donna Jean Godchaux låg med ryggmärgsbedövning och födde parets första barn. Ännu en eloge till Keith som är helt uppslukad av musiken de skapar ihop. Bandets senaste studioalbum, Wake of the flood, hade släppts ett par månader tidigare, så det är ganska logiskt att fyra av spåren är hämtade därifrån. Inledande ”Here comes sunshine” växer två tredjedelar i längd och landar som en respektabel fjortonminutersversion. De visar full tillit till varandra när de tänjer och böjer låten i sin egen jazzinriktning. Ska jag invända mot något är det stämsången som förmodligen fått CSN&Y att gå skilda vägar. Men det spelar liksom ingen roll när de levererar som de ändå gör här. Skivan är ett urval låtar från konserten den 19:e december men som nummer två ligger här Johnny Cashs ”Big river”. De låter som ett högoktanigt outlawcountryband med Bill Kreutzmans distinkta trumkomp som vägrar ge efter om så taket i lokalen skulle ge vika. Som så många gånger förr och senare är det Keith och Jerry som duellerar som om det gällde livet. ”Mississippi half-step uptown toodeloo”, från senaste skivan, kommer härnäst. Den har verkligen allt utom fiolen från studioversionen. Sexton minuter långa Bob Weir-skapelsen ”Weather report suite” har inte hunnit byta om till livekostym riktigt än. Därmed inte sagt att den inte är bra. Men låtens alla teman tillåter inte för långa utsvävningar. Noah Lewis ”Big railroad blues” får sig en rejäl genomkörare. Keith dundrar fram över pianotangenterna och resten av bandet hakar på. ”Playing in the band” på Bob Weirs soloskiva Ace är drygt fyra minuter lång. Det som händer här är att låten delas upp i tre segment. Inledning och avslutning i samma anda som originalversionen med ett improvisationsjam i mitten som pågår i drygt en kvart. Inte en sekund är bortkastad tid vill jag påstå. Jag skulle kunna orera i timtal och ändå inte få fram essensen av vad jag tycker är så fantastiskt, så jag lämnar det därhän. Försiktiga ”He´s gone” inleder disc två. Efter ett par genomlyssningar ter den sig i det närmaste meditativ. Refrängen får representera stunden av absolut klarhet om vi håller oss till ämnet meditation. Lika otippat som självklart dyker de in i livefavoriten ”Truckin´” och ruskar om alla konsertbesökare. Cirka två minuter innan låtens slut börjar de känna på nästa men är inte riktigt redo att släppa taget om det de har. Bluesklassikern ”Nobody´s fault but mine”, i original av Blind Willie Johnson låter inledningsvis som en alternativ version av ”Spoonful” i händerna på Cream. Garcias patenterade klagoröst gör låten rättvisa och efterhand tjocknar kompet till en solid skapelse som beger sig ut på okänd mark i logiskt betitlade ”Jam”. Som kompgitarrist till Jerry Garcia är det nog lätt att känna sig som lillebror i gänget men Bob Weir har sitt melodiska sinne att förlita sig på och slänger iväg den ena figuren efter den andra. Storebror känner sig trygg och svävar omkring i ett jamlandskap i åtta minuter. ”That´s it for the other one” bryter in i knappt två minuter innan de ger sig ut på nya improvisationsäventyr. ”Jam” är igång igen. Den här gången betydligt mer psykedeliskt än förut. En kakafoni av mer eller mindre otrevliga ljud övergår i ”Stella blue” som leder publiken som förut var vid helvetets portar till paradiset. Det märks tydligt hur mycket Garcia gillade den här låten. Avslutningsvis tolkar de Chuck Berrys ”Around and around” som efterhand iklär sig sin rock´n´rollmundering. Alla där lär ha stått i ett glädjerus. Ett bra förstaval Dick Latvala!

IV

Myten om strikta tyskar slås lätt omkull när man talar om Faust. 1973 var det dags för IV, deras andra Virginsläpp och här finns, förutom smått fantastiska popmelodier, den experimentlusta som blivit deras signum. Jag gillar verkligen att trummorna, i synnerhet hi-haten och cymbalerna, ligger så långt fram i ljudbilden. Inget går före rytmen och precis som med Can är det en av faktorerna till att det svänger som det gör. Blandningen med akustiska och elektriska instrument är väl avvägt och ger, enligt mig i alla fall, en fylligare ljudbild. Till skillnad från andra samtida tyska grupper såsom Harmonia, Cluster, Kraftwerk och Neu! som mer eller mindre uteslutande använde sig av de nya spännande ljuden som synthesizern kunde frambringa, valde de att smyga in fragment istället för att bli beroende av de heltäckningsmattor man kunde skapa med det nya instrumentet.
Första spåret namngav hela den tyska rockscenen. ”Krautrock” är en massiv skapelse som pågår i knappt tolv minuter. Denna instrumentala inledning där det mesta känns repetativt i grund och botten, lever, vid närmare lyssning, sitt eget liv. Ljuden kommer och försvinner oavbrutet. Basslingan som efter ett tag blir stöttepelaren är både loj och intensiv, hur nu det är möjligt. Sju minuter in höjs temperaturen ett par snäpp med trummisens hjälp. Efter ett tag är det som vanligt igen. Slår man upp dynamik på Wikipedia borde Faust stå omnämnda. Hur följer de sedan upp? Enkelt. De stoppar in ”The sad skinhead” som låt nummer två, en reggae som är så glädjespridande att man inte kan sluta le. Det är den simpla trumtakten och den naiva rösten som gör hela låten. ”Jennifer” därefter är mer proggig än föregångarna. Den bubblande basen försätter en i trans från start. Tempot är lågt och när drygt halva låten har gått får helt otippat ett Vilda Västernpiano ta över och avsluta. ”Just a second (starts like that)” är en kort instrumental psychlåt med fuzzgitarr som tar ett stadigt grepp om halsen på lyssnaren. Den övergår i ett mer avantgardiskt landskap i form av ”Picnic on a frozen river, deuieme tableux” som verkligen kan bråka med hjärnan. Det är låtar som denna som gör Faust till en institution. Jag kan inte påstå att den är bra utan mer att den helt enkelt behövs. ”Giggy smile” börjar intensivt med en smittande sångslinga. Två minuter senare drar de ner tempot något och sekunderna senare hörs ett saxofonsolo som intensifieras allteftersom, mycket tack vare en gudabenådad rytmgitarrist. Ytterligare två minuter senare tar låten en annan väg och om sångslingan var klämkäck är det inte något jämfört med detta. Det är som om synthen sjunger! Och under tiden som den sjunger händer det spännande grejer i resten av bandet. ”Laüft...Heisst das es laüft oder es kommt bald... laüft” har drag av Cans ”Dizzy dizzy” tack vare fiolen. Sången framförs på franska och det märkliga är att det känns helt naturligt. Akustisk gitarr ackompanjerar. En bit in i låten låter det som om ett helt hus fullt med äggklockor satts igång och därefter blir det lågmäld orgel som bereder väg till sista låten, ”It´s a bit of a pain”. Här låter de som en brittisk folkensemble tills ett öronbedövande elektriskt (o)ljud dyker upp och förvirrar. Från ingenstans kommer en svensk kvinna in och börjar prata behåring på den mänskliga rasen. Gitarrsolot som följer låter som inget annat solo jag någonsin hört och här tar skivan slut.

For girls who grow plump in the night

Canterburyscenen var en alldeles speciell plats i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. I begynnelsen fanns ett band vid namn the Wilde Flowers som efter splittringen sedermera delade sig i två läger. Det ena blev the Soft Machine och Caravan såg även dagens ljus. 1968 släpps deras debut och de visar upp ett brett musikaliskt brätte med en fot kvar i psykedelian och den andra i den relativt nyutforskade progressiva genren. Tiden går och skivorna If I could do it all over again I´d do it all over you, In the land of grey and pink och Waterloo Lily har nått skivdiskarna. 1973 äntrar de studion återigen med starkt material och resultatet blir For girls who grow plump in the night. Balansakten mellan det nästintill för proffsiga och det lekfulla spelar spratt med en ibland. Nio minuter långa inledningslåten "Memory Lain, Hugh/Headloss" börjar med en pigg och varm gitarrslinga. Flöjtpartiet avlöper i ett fiolparti som sedan slås undan helt av en hungrig organist. Kompet stegras allteftersom och slutligen tar flöjten över igen i en öm ton. Halvvägs in börjar del två, även här med en pigg gitarr som styr upp tempot. Trummisen bränner på vad han kan och det duelleras mellan gitarr och fiol. i "Hoedown" låter det som om Quicksilver Messenger Service varit uppväxta på en hed någonstans i södra England. Varenda gång jag hör fiolsolot undrar jag hur han lyckas få det så rivigt. Nästa låt är "Surprise, surprise" som inledningsvis är en ganska tam skapelse. Givetvis händer det grejer och snart är det finesser i varenda hörn. Pampig körsång, blås och ett fiolsolo som här är lika mycket jazz som det är folk. "C'thlu thlu" börjar så spöklikt att man tror att låftamannen ligger på vinden och tittar ner genom en spricka. Refrängen lättar upp stämningen när de slänger in ett funkigt groove men återtar snart samma form som i inledningen. Efter andra refrängen blir det brittiskt tunggung med blytunga gitarrer och mystisk orgel som har visst släktskap med the Soft Machine. Snuskigheter bjuds det på i "The dog, the dog, he´s at it again" som med sin sockersöta melodi lurade mig de första genomlyssningarna. Pye Hastings röst låter som en riktig gentlemans. Brittisk humor! "Be alright/Chance of a lifetime" väver samman idéer som om Gentle Giant och Camel bott i kollektiv och lyckats få med alla ingredienser i lagom dos. Handtrummor i den andra lugnare delen. Tio minuter långa avslutningslåten är uppdelad i fem akter och det går från franskt vemod till en åskknall vidare till rockigare domäner idogt uppvaktat av en fenomenal fiolspelare. I detta proggepos med sin militära taktprecision stegras spänningen obarmhärtigt. Därefter blir det symfoniskt så det förslår och hur avslutar man bäst om inte med kraftigt blås och en sista åsknall. En lysande skiva i samlingen.