IV

Myten om strikta tyskar slås lätt omkull när man talar om Faust. 1973 var det dags för IV, deras andra Virginsläpp och här finns, förutom smått fantastiska popmelodier, den experimentlusta som blivit deras signum. Jag gillar verkligen att trummorna, i synnerhet hi-haten och cymbalerna, ligger så långt fram i ljudbilden. Inget går före rytmen och precis som med Can är det en av faktorerna till att det svänger som det gör. Blandningen med akustiska och elektriska instrument är väl avvägt och ger, enligt mig i alla fall, en fylligare ljudbild. Till skillnad från andra samtida tyska grupper såsom Harmonia, Cluster, Kraftwerk och Neu! som mer eller mindre uteslutande använde sig av de nya spännande ljuden som synthesizern kunde frambringa, valde de att smyga in fragment istället för att bli beroende av de heltäckningsmattor man kunde skapa med det nya instrumentet.
Första spåret namngav hela den tyska rockscenen. ”Krautrock” är en massiv skapelse som pågår i knappt tolv minuter. Denna instrumentala inledning där det mesta känns repetativt i grund och botten, lever, vid närmare lyssning, sitt eget liv. Ljuden kommer och försvinner oavbrutet. Basslingan som efter ett tag blir stöttepelaren är både loj och intensiv, hur nu det är möjligt. Sju minuter in höjs temperaturen ett par snäpp med trummisens hjälp. Efter ett tag är det som vanligt igen. Slår man upp dynamik på Wikipedia borde Faust stå omnämnda. Hur följer de sedan upp? Enkelt. De stoppar in ”The sad skinhead” som låt nummer två, en reggae som är så glädjespridande att man inte kan sluta le. Det är den simpla trumtakten och den naiva rösten som gör hela låten. ”Jennifer” därefter är mer proggig än föregångarna. Den bubblande basen försätter en i trans från start. Tempot är lågt och när drygt halva låten har gått får helt otippat ett Vilda Västernpiano ta över och avsluta. ”Just a second (starts like that)” är en kort instrumental psychlåt med fuzzgitarr som tar ett stadigt grepp om halsen på lyssnaren. Den övergår i ett mer avantgardiskt landskap i form av ”Picnic on a frozen river, deuieme tableux” som verkligen kan bråka med hjärnan. Det är låtar som denna som gör Faust till en institution. Jag kan inte påstå att den är bra utan mer att den helt enkelt behövs. ”Giggy smile” börjar intensivt med en smittande sångslinga. Två minuter senare drar de ner tempot något och sekunderna senare hörs ett saxofonsolo som intensifieras allteftersom, mycket tack vare en gudabenådad rytmgitarrist. Ytterligare två minuter senare tar låten en annan väg och om sångslingan var klämkäck är det inte något jämfört med detta. Det är som om synthen sjunger! Och under tiden som den sjunger händer det spännande grejer i resten av bandet. ”Laüft...Heisst das es laüft oder es kommt bald... laüft” har drag av Cans ”Dizzy dizzy” tack vare fiolen. Sången framförs på franska och det märkliga är att det känns helt naturligt. Akustisk gitarr ackompanjerar. En bit in i låten låter det som om ett helt hus fullt med äggklockor satts igång och därefter blir det lågmäld orgel som bereder väg till sista låten, ”It´s a bit of a pain”. Här låter de som en brittisk folkensemble tills ett öronbedövande elektriskt (o)ljud dyker upp och förvirrar. Från ingenstans kommer en svensk kvinna in och börjar prata behåring på den mänskliga rasen. Gitarrsolot som följer låter som inget annat solo jag någonsin hört och här tar skivan slut.