Ramblin´ gamblin´ man

Vissa artister lyckas man nästan missa helt. Andra håller man lite väl kära alldeles för länge. Efter att ha hört Mongrel i butiken blev jag nyfiken på Bob Seger. Hans senare platinasäljande skivor är kanske lite väl bredbent arenarock för mina öron men hans tidiga verkade intressanta. Som så många gånger förr har jag lyckats förköpa mig på en och samma artist och till sist knappt ens lyssnat på plattorna. Bowie är ett exempel. Häromdagen spelade jag Diamond dogs för första gången på säkert femton år och som han knockade mig redan på titelspåret. Hur som helst fick jag hem en trave skivor med Bob Seger alldeles nyligen och fick samma oroväckande känsla när jag slet av plasten. Det märkliga var bara att jag kände precis tvärtom nu. Jag skulle kunna beställa obskyra sjuor på eBay bara för att höra mer av honom! The Bob Seger System släppte Ramblin´ gamblin´ man 1968. Och jag som i min enfald trodde att han var en produkt från mitten av sjuttiotalet ämnad för FM radio. Bara omslaget gör att man blir nyfiken. Det står på skivan att arbetsnamnet var Tales of Lucy Blue fram till någon dag innan den var färdig och hon står ju där så from och änglalik bortsett från händernas placering, barfota på ett isflak och pockar på ens uppmärksamhet. Efter första genomlyssningen var jag helt såld och betade av skivorna i kronologisk ordning. Visst finns det låtar som inte håller samma höga kvalitet men så behövs det ju även lite dalar för att topparna ska bli desto högre. De börjar med att riva av titelspåret där orgeln tillsammans med trummorna utgör en solid grund som gjord för att inte sitta still. Lika mycket soul som rock och en gospelrefräng insprängd däri. Lite som The Animals när de var som allra vassast. ”Tales of Lucy Blue” är en smått suggestiv garagelåt. Mot slutet sjunger han farligt likt Roky Erickson. Nästa låt, ”Ivory” låter som Butterfield Blues Band runt East-West, kryddad med aningen mer psykedeliska ingredienser. Ett högst personligt gitarrsolo gör att den känns typiskt -68. Enda låten på skivan som inte har Bob som upphovsman är ”Gone”. Basisten Dan Honaker drar ner takten och de låter som en reflekterande hippieensemble på väg ner från Owsleys special brew. Akustisk, sparsmakad och väldigt enkel att ta till sig. Annat är det med ”Down home” som tar ett stadigt grepp om kulorna. Psychblues det verkligen osar testosteron om, komplett med munspel och tunga trummor. Pianostödda ”Train man” känns som en hint till hans senare sound. Ingen favorit men fylld med så mycket smådetaljer att den inte kan gå obemärkt förbi. Ett lite otippat slut höjer låten ett snäpp. På ”White wall” låter de till en början som mitt i ett rep men tar form sekunderna efter. Jag kan riktigt se halspulsådern på Bob när han tar i! Ska jag nämna någon referens får det bli Love när de struntar i det finstämda och bara kör på, murkigt och kompromisslöst. Plattans längsta spår är ”Black eyed girl”. Även de coolaste banden från Detroitscenen måste ha känt sig hotade när de vräker ur sig denna sega, fast alltjämt blytunga blues. Ett dynamiskt verk med en cymbalälskande trummis. Roky Erickson nämndes tidigare och på ”2+2=?” är de minst lika heta som 13th Floor Elevators. En helt fantastisk garageklassiker med en simpel gitarrfigur som bas. Texten är högst kritisk mot det pågående Vietnamkriget. Han förstår helt enkelt inte hur den trevlige killen han kände i high school nu kan vara täckt i lera i fiendeland. När låten börjar igen står alla hår på kroppen. ”Last song (love needs to be loved)” med sina distinkta pukslag och direkta text avslutar skivan alldeles rätt. Förmodligen tänkt som en allsångslåt på en stor scen någonstans men det stora genombrottet låg ett par år fram i tiden. Med en fot i rock´n rollen och den andra i psykedelian är denna debut ett absolut måste. Det är faktiskt bara så. Sen blir det lätt att man köper på sig skivorna fram till 1973.