Easter everywhere

13th Floor Elevators andra LP måste nog ses som Texas allra ädlaste psychjuvel. Ett år efter debuten har de spelat ihop sig till en livsfarlig enhet och trots att singelframgångarna uteblev presenterar de här ett odödligt mästerverk. Det spelades garagerock över hela den amerikanska kontinenten vid det här laget men sällan, om ens någonsin, blir resultatet så här bra. Deras kärlek till LSD är vida känd och det sägs att alla repetitioner, livespelningar och inspelningar gjordes under inverkan på denna hallucinogen. Fyra av medlemmarna åkte dessutom dit för marijuanainnehav, ett brott som i deras hemstat inte sågs med blida ögon. Efter ännu en dom 1969 påstod Roky Erickson att han var mentalt störd, efter sin försvarsadvokats inrådan och dömdes till behandling på mentalsjukhus där elchocker och tung psykofarmaka stod på menyn. Men nu är vi två år fram i tiden. 1967 stegade fem acidheads in i International Artists studio med sin tidigare anlitade producent Lelan Rogers, bror till Kenny, som även varit involverad med Texasgrupperna Lost & Found, The Red Krayola och Children. Nio egna kompositioner och en Dylancover blev resultatet. Åtta minuter långa inledande ”Slip inside this house”, komplett med Tommy Halls elektrifierade lerkruka med dess bubblande ljud, är som en vansinnesfärd i baksätet på en psykedeliskt målad Buick. Roky låter lika desperat som mässande. Melodin är enkel och drivet i kompet så fulländat det bara är möjligt. Man kan omöjligt värja sig. ”Slide machine” som följer därpå är en lugn låt med ett gitarrljud som känns så otroligt varmt och tryggt. ”She lives (in a time of her own)” låter lite som om Arthur Lee spelat med Golden Dawn. En spännande konstellation minsann! En upptempolåt med plockande elgitarr, försiktig körsång och även en delikat boogiekänsla här och var. På Stacy Sutherlands ”Nobody to love” följer elgitarren hans röst och i rytmsektionen uppstår en viss latinkänsla. Först tyckte jag detta var den svagaste låten men har nu, tio år senare, konstaterat att en sådan inte existerar.
Bob Dylans ”Baby blue” är en fantastisk tolkning där Rokys gitarrspel är riktigt delikat och dränkt i eko. Trummisen Danny Thomas visar att han inte bara kan ånga på i garagerocktempo utan smeker fram takten som en oerhört lyhörd musiker. Coola ”Earthquake” har väl allt som en domedagsprofetia bör innehålla. Intensivt tempo, i princip oavbruten sång och ylande gitarrbreak. Balladen ”Dust” med akustisk gitarr och Rokys gråtfärdiga röst lämnar ingen med ett hjärta oberörd. Tvära kast, för sen kommer en riktig rökare i form av ”I´ve got levitation”. Här visar de att de trots allt är ett rockband med en intensitet i framförandet som slår de flesta på fingrarna. Tommys fru Clementine hjälper till med sången på vackra ”I had to tell you” som är en mer folkaktig ballad med det ensammaste munspelet i hela vilda västern. Vackert i all sin enkelhet. Avslutande sexminuterslåten ”Postures (leave your body behind)” lunkar fram som ett godståg i sakta mak. Gitarrfigurerna är precisa och kompet så där lagom hackigt. Under resans gång ändras det hela tiden utan att förlora form. Ännu en gång är körsången placerad långt bak i ljudbilden och de hjälper låten bit för bit att ta sig i mål. Det är sparsmakat i all sin förträfflighet. Easter everywhere är som ni förstår ett måste i skivhyllan om man har en förkärlek till psykedelisk rock. Debuten, The psychedelic sounds of 13th Floor Elevators likaså. Har man fattat tycke skaffar man även Bull of the woods trots det oförtjänt dåliga ryktet.

Kebnekaise II

Bloggens första gästskrivare heter Jimmy Davidsson och är en produktiv multiinstrumentalist med många strängar på sin lyra.
Under "Lokala band vi gillar" har han fyra MySpacesidor! Senaste My Visible Ghost finns i butiken för den nyfikne. A Trace of Spells likaså.

När jag blev tillfrågad av Tobias och Johan att skriva om en skiva kom jag genast att tänka på en, för mig, mycket speciell sådan. Nämligen Kebnekajses andra platta. Med den mycket fantasifulla titeln, två. För att det var just denna skiva som väckte mitt intresse för vinylskivor.
Det var strax innan tonåren om jag inte minns fel, som jag upptäckte denna musikaliska ädelsten i resterna av farsans en gång gedigna LP-samling.
Det första som fångade mitt intresse var det fantastiska omslaget som än idag kan fånga min uppmärksamhet för en stund. I bilden finns nästan en sorts Tolkienkänsla, fast samtidigt något väldigt svenskt. Det var just detta som väckte min nyfikenhet första gången jag såg omslaget. Jag visste att skivan skulle innehålla något, för mig, alldeles nytt. Det tog inte lång tid innan jag lagt skivan på plats på farsans gamla Marantz och vilken musik som flödade ur högtalarna. Folkmusik med elgitarrer! Och ett sväng som är svårt att inte dras med i.
Kebnekajses andra skiva var min första kontakt med svensk folkmusik. Det var första gången jag hörde Horgalåten, Barkbrödlåten etc. Sedan dess har jag kommit i kontakt med dessa klassiker i andra sammanhang, men det var genom Kebnekajse som jag upptäckte rikedomen i det svenska folkmusikarvet. Men Kebnekajse spelar det med sådan glöd och passion att musiken får ett liv jag sällan funnit i andra inspelningar av dessa klassiker.
Trummorna är fantastiska på hela skivan. Det svänger i varenda krök och det är svårt att sitta still när groovet är igång. Lyssna bara på trumspelet på Barkbrödlåten. Här måste ges en eloge även till Hassan Bah, vars hantering av rytminstrumenten verkligen förgyller musiken.
Sedan har vi skivans huvudperson, Kenny Håkansson, vars gitarrljud kort och gott är, magiskt bra! Och vilket gitarrlir. Det är så mycket känsla och intensitet i gitarrspelet och tillsammans med den otroliga rytmsektionen är det inte svårt att förstå varför denna skiva är något alldeles speciellt. Detta leder oss fram till skivans, enligt min mening, absoluta höjdpunkt. Den egenkomponerade Comanche Spring. 16 minuter av sväng, groove, jam och massor av spelglädje. Det är här som Kebnekajse verkligen kommer till sin rätt och ger musik till skivans omslag. Precis som omslaget består av bergstoppar och djupa dalar består denna låten av dynamiska toppar och dalar. Låten smyger igång med lite gitarr för att sedan växa till en fullständig grooveattack!! Sedan tas det ner igen för att återigen byggas upp. Och jag kan ärligt säga att 16 minuter sällan flyger iväg så snabbt som när man lyssnar på Comanche Spring.
Så sätt nu på Kebnekajse 2, sätt er ner i favoritfåtöljen och låt den svenska naturen flöda ur högtalarna!!!

Tanz der lemminge

Amon Düül II´s tredje fullängdare är en skiva i samlingen som aldrig slutar fascinera. Dess låtar med alla betitlade partier tar en till musikaliska platser inte många vågar beträda. Den är något mer akustisk än föregångaren Yeti och kanske lite snällare. Däremot är den komplex och oerhört dynamisk. Kommer man på kant med den är Tanz der lemminge ett monster att ta sig igenom men har man tiden att verkligen sätta sig ner och lyssna hör den till det bästa man kan uppleva. Renate Knaup är inte lika framträdande med sin teatraliska röst och en och annan medlem har kommit och gått sedan Yeti spelades in. Första spåret, ”In the glassgarden” låter som ett intro Pink Floyd kunnat spela in om inte bara Syd Barrett varit den som tog LSD. En och en halv minut senare börjar ”Pull down your mask” som är lika spretig som logisk. En kort instrumental låt med två akustiska gitarrer och högenergiska slagverk leder till ”Telephonecomplex”. Här slåss musikaliska teman om uppmärksamheten i cirka två minuter innan sångversen tar över. Lothar Meids bas låter som när Phil Lesh får feeling. Man går runt med basslingan i huvudet resten av kvällen. De låter som Jefferson Airplane runt Volunteers förstärkt med en barpianist från helvetet. Låten slutar i ett stilla kaos. Första sidan är avklarad. Sviten på b-sidan döptes till ”Restless skylight-Transistor child och inleds med två korta låtar. ”A short stop at the transylvanian brain surgery” därefter är komplett med sitar och en släpande melodi. Basisten tar över mikrofonen, synthmattor dränker sista halvan av låten. Precis som en tysk raga anno 1971 måste låta! Gitarren på ”Little tornadoes” måste upplevas. Har man inga problem med sångrösten och tyskengelskan utan ser till närvaro och känsla är detta ett fantastiskt tillfälle att njuta till fullo. ”Overheated tiara” som följer har en liknande gitarrslinga men den psykedeliska fiolen och det repetativa pianot vilseleder. Heavy metalriffet i ”The flyweighted five” går inte av för hackor och bandet svänger i all sin enkelhet. Avslutas med ett ensamt piano. ”Riding on a cloud” är aningen anonym och avslutas även den med ett ensamt piano. ”Paralyzed paradise” låter som holländska Group 1850 med talsång och ett grumligt bakgrundsoväsen som helt genialiskt flyter in i ”H.G Well´s take off”. Även här är ljudbilden skitig och gitarren brutal. Låtarnas korta speltid får mig att utnämna detta stycke till krautrockens Abbey roadmedley. Absolut inte lika sockersött men ack så briljant. Skiva nummer två börjar med ett arton minuter långt improviserat jam. Liknelser dras återigen till Pink Floyd innan de blev ett världsnamn. Spacerock när den är som allra bäst helt enkelt. D-sidan med sina frenetiska gitarrer, friformsjazziga utspel, blytunga riff och samspelet mellan bas och trummor är bland det mest kompletta jag förmodligen kommer att få höra. Vilken avslutning!

Octopus

Första gången jag hörde ”The advent of Panurge” visste jag inte att den hette så men Lindström sa åt mig att lyssna. Detta var arton år sen och i det rummet kom den och sju låtar till och jag satt där med den röda bläckfisken i händerna och blev serverad fantastisk engelsk progg från tidigt sjuttiotal, Gentle Giant. Musiken går från medeltida till rocksväng i vida jeans. Under resans gång bjuds dämpade orglar, trumpetstötar och de sötaste violiner. Även om jag blev imponerad då är det ingenting av det jag blivit sedan dess med mitt ex av plattan. Nu senast jag spelade den hittade jag ännu en liten lurighet här och var. ”Knots” är fortfarande en motsträvig liten jävel, den är tvärtemot från första stund. Körsången är magnifik. Den predikande gitarren delikat. De tar kommandot direkt. Jag kommer ihåg att jag skrattade till någon gång precis i början av xylofonsolot och det var inte långt ifrån idag heller. Sen skrattar de och snurrar ett mynt, ”The boys in the band” är i full gång. Det låter som om Frank Zappa kom från Luton och bjudit hem Samla Mammas Manna för en kopp te och jammande i studion. Det är albumets enda instrumentala låt. ”Dog´s life” låter som en gycklargrupp på 1600-talet. Engelskt pretentiöst och mycket mycket bra. Den pianostödda balladen ”Think of me with kindness” är otroligt öppenhjärtig och intim med en sångare som når ända in i bröstet. Avslutande ”River” med sina maskulina fioler låter som om Hawkwind spelat på 20-talet. En sångslinga som kan reta gallfeber på de flesta en dålig dag drar igång och ändrar låtkaraktären i en udda takt. Efter att ett trumsolo nästan brutit ut bränner gitarristen av ett bluessolo som knockar mig varje gång. Ett par stöttande pianoackord en bit in ger ytterligare kraft och sedan fortsätter det med att de lägger till ännu en gitarr. Det är i samma klass som Free i deras bästa stunder. Fiolerna och sången tar över igen. Skivan är slut. Jag skrev Gentle Giant - Octopus på min måste-ha-lista där i lägenheten och han berättade om när han såg dem i Lund -76. Där skulle man ha varit.

Think pink

Twink, född John Alder, var under sent 60-tal och tidigt 70-tal kanske inte en nyckelfigur men en trummis som såg till att hålla sig nära de spännande brittiska rockgrupperna och medverka på en platta eller två. Tomorrow, med en ung Steve Howe på gitarr, spelade ofta på John Hopkins och Joe Boyds undergroundklubb UFO nere på Tottenham Court Road i the Swinging London. Deras självbetitlade LP släpptes inte förrän 1968 när the summer of love för länge sedan var ett minne blott och gruppen självdog i princip. Twink sörjde inte allt för länge utan tog plats bakom trumsetet inför The Pretty Things mästerverk SF Sorrow. All råbarkad R’n B är som bortblåst och istället hörs fantastisk konceptpsykedelia där man får följa SF Sorrow från födsel till död. En skiva att äga rätt och slätt. Efter albumsläppet spelades soloskivan Think pink in med folk från The Pretty Things, The Deviants och Steve Peregrin Took från Tyrannosaurus Rex. Musiken känns lite murken och total anarki råder i vissa låtar. Det är suggestivt och ödesmättat likt omslagsfotot. Ett Hipgnosisjobb för övrigt. Redan i inledande ”The coming of the other one” bjuds det på mässande till tonerna av instrument i moll och dissonanta små ljud. Folks högljudda skrik på hjälp förstärker känslan av oro inför framtiden. ”Ten thousand words in a cardboard box” dämpar ångesten något men är långt ifrån en låt man väljer på första dejten. Instrumentala ”Dawn of magic” låter lite som en drone medan ”Tiptoe on the highest hill” är klassisk engelsk psych. Tooks gitarrsolo mitt i låten eskalerar och Twink slår runt på pukorna likt en berusad bröllopsbatterist som bara måste göra sig hörd. Två instrumentala låtar i rad följer sedan. ”Fluid” med sitt repetativa piano och en ojande kvinna är bra mycket mer spännande än det låter på pappret. ”Mexican grass war” låter lite som Pärson Sound med sina marschtrummor, sporadiska körsånger och gnisslande gitarrer ”Rock and roll the joint” med - Ah, nice! som enda text är egentligen rätt lam med tanke på hur mycket bättre minst tvåhundra andra band skulle kunna framföra något liknande. Men har man kommit så här långt in på plattan tar man den till sig och gungar med i det amatörmässiga groovet. Den tidstypiska ”Suicide” med akustisk gitarr och drivande trummor samt den Pink Floydianska refrängen är flum på mycket hög nivå.
”Three little piggies” var säkerligen hur kul som helst i studion men så här en fyrtio år senare framstår den mest som ett skämt. Avslutar gör ”The sparrow is a sign” och jag kan nästan se Twink i sångbåset med ådror i panna och hals när han sjunger det gällaste han kan. En för mig helt obegriplig text. Halvvägs in tar den ordentlig fart och de låter som Hawkwind i cirka en minut. Detta är en platta som efter ett par genomlyssningar visade sig ha de ingredienser jag verkligen behövde. Kort därefter bildades The Pink Fairies och Never never land låg på skivdiskarna -71. Det är också en sån man bör ha om man gillar lite skitigare psykedelia.

So far

Få grupper är väl så kompromisslösa som Faust. Gruppen som med en enda låt namngav en hel genre: ”Krautrock” från Faust IV som släpptes 1973. Men det började två år tidigare när de byggde om en gammal skola till studio och spelade in den numera legendariska debuten. Den med en knuten näve sett genom röntgen. Uppföljaren som jag tänkte rosa släpptes året därpå och döptes till So far. Likt föregångaren följer man en avantgardisk röd tråd plattan igenom. Smått fantastiskt döpta inledningslåten ”It´s a rainy day, sunshine girl” har samma monotona trummande som för tankarna till Maureen Tucker i Velvet Underground. Finessen med denna repetativa låt som pågår i dryga sju minuter är att man under resans gång får ta del av små, små förändringar och man tar tacksamt emot munspelet och den underbara saxofonen som avslutar. ”On the way to Abamäe” därefter passar inte alls in med sin klassiska akustiska stil men malplaceringen gör den älskvärd. Den tio minuter långa ”No harm” är bland det mest schizofrena jag någonsin hört och min favorit på skivan. Det börjar pampigt med blås och bestämda anslag på pukorna men avbryts abrupt av fiskmåsskri som övergår i tjutande sirener. Temat fortskrider fast med en delikat plockande gitarr ovanpå. Sen bryter fuzzhelvetet lös! Det är funkigt och punkigt och de spelar som om det gällde livet. Textraden -Daddy, take a banana. Tomorrow is Sunday upprepas om och om igen. Ohämningslöst är ett mycket bra ord för att beskriva hur det låter. Med minuten kvar lugnar de sig och en överstyrd bas lägger en vilande slinga men ett sista -YEEEEEAAAAAAHHHHHH!!!!! klämmer de in. Titelspåret börjar med gitarrer som låter som en surrande bisvärm. Sen toksvänger det i stil med ett jammande Can på funkhumör. Ingen sång behövs. ”Mamie is blue” är egentligen en rätt enkel låt men de vrider på rattar och trycker på knappar så slutresultatet blir aningen dissonant och faktiskt ganska fientligt. Gitarrsolot skulle kunna vara spelat av en förbannad Jorma Kaukonen!
”I´ve got my car and my TV # 1 & 2” tar bort alla orosmoln som tornat sig förut. De är barnsligt positiva och i del två bjuds man på ett saxofonsolo som tar andan ur en. Halvminuten långa ”Picknick on a frozen river” saknar melodi. ”Me lack space” är lika kort och faktiskt ännu jobbigare. Avslutande ”...In the spirit” är som en trevlig kabaré och precis så oväntad man kan tänka sig. Lite som ”Goodnight ladies” på Lou Reeds Transformer. I och med detta skivsläpp blev de signade av Virgin Records och året därpå sålde de 50000 ex av Faust tapes. Där snackar vi svårsmält musik.