Det här med psykedelia är inte alltid så lätt att definiera. Fifty Foot Hose bör nog ändå höra till de mest utflippade banden. Trots att det finns låtar med vers-refräng instoppade här och var. Nancy Blossoms röst är högst älskvärd för sin egensinnighet och totalt orädda framförande. Med tanke på att kvinnliga sångerskor var så pass få i genren tar hon för sig minst lika mycket som exempelvis Grace Slick. I grund och botten lirar bandet blues och jazz men med hjälp av synthar känns det som lyssnare att man är ute i den outforskade rymden i en behagligt tempererad rymdfarkost. Cauldron släpptes redan 1968 då synthen knappt ens var påtänkt. Första låten är faktiskt helt onödig; ett ljud som stegras i två minuter och tio sekunder kan man både ha och mista. ”If not this time” däremot, är helt oantastlig. Den är psykedelian personifierad med en touch av österländska toner och bakgrundsljud som kan försätta vem som helst på en syratripp dit de helst inte vill.
Efter en helt okej sunshine-pop-låt och en halv minut med ännu fler ljudcollage bär det av till psychhimlen återigen med ”Red the sign post”. Den är intensiv på gränsen till direkt hälsovådlig. En nedstämd fuzzgitarr tar över helt och hållet och resten av bandet är inte sena att haka på. Den hör till bland det bästa min skivspelare får uppleva. Trettio sekunders mellanspel och sen kommer ”Rose”, en staccatoblues där Nancy är helt otrolig låten igenom. Stegringen är makalös. 10-minuterslåten ”Fantasy” inleder b-sidan med en basgång som för tankarna till C A Quintet. Oroskänslan infinner sig med det samma... Det bjuds på klassisk psychgitarr och ett lugnare parti som fastnar i samma ödesdigra basgång där ljudeffekterna är långt ifrån angenäma. Till sist tar låten en helt ny skepnad och slutar abrupt. ”God bless the child” bör kategoriseras som psychlounge. Titelspåret däremot är ultrapsych. Dubbla sångpålägg och baklängesloopar i ett mystiskt ljudlandskap med spoken word som främsta ledord. San Fransisco har aldrig känts så kallt och samtidigt spännande.
