Här har vi en skiva som hade allt. Utom hitpotential, visade det sig.
1971 släpptes Hampton Grease Bands Music to eat och blev Columbias näst sämst säljande album. Endast slagen av en yogaplatta! Är den så dålig då? Svaret är enkelt. Nej!
Är den svårsmält då? Oh ja! Bruce Hamptons röst är originell minst sagt. Vildsint och humoristisk på samma gång. Jämförbar med David Thomas från Pere Ubu. Texterna handlar egentligen inte om någonting. Exempelvis är texten till ”Halifax” tagen direkt från en turistbroschyr och i ”Hendon” läser han vad som står på en sprayflaska. Gitarristerna Harold Kelling och Glenn Phillips är otroligt skickliga och behärskar allt från rock ´n roll till sfärisk jazz. De spelar i figurer man inte trodde var möjliga. Trummisen, Jerry Fields, har ingen lätt uppgift med alla taktbyten. Låtarna är långa. Producenten byttes ut när skivbolagshöjdarna fick höra inspelningarna och in kom en ny, som var ett fan. Hans uppgift att göra de mer radiovänliga gick därmed om intet. Han fick sparken kort därpå. Det blev dock en dubbel-LP. Men hur låter då skivan? I mina öron är den en mix av tidiga Frank Zappa, ett jammande Grateful Dead, en taggad Jimi Hendrix och Miles Davis när han är som mest förbannad. Minus trumpeten.