Jag (Tobias) känner att jag måste ta mitt ansvar i ämnet musikkunskap och på bästa sätt lägga fram min kärlek för Loves Forever changes.
Los Angeles 1968. Gruppens namn i det närmaste en ironi. Medlemmarna försvinner mer och mer in i sina heroindimmor men Arthur Lee har bestämt sig för att spela in världens bästa platta innan han dör. För detta krävs dugliga musikanter och han ser ingen annan utväg än att hyra in studiomusiker. När nyheten når resten av bandet tar de sig så pass i kragen att de spelar för allt de är värda. Och det märks att de har kniven på strupen. Det är så vackert och precist att man vid rätt lyssningstillfälle inte kan värja sig. Den sparsamma produktionen gör att man lätt kan tappa tråden vid minsta distraktion. Vanligtvis är det ett dåligt omen men här handlar det om orkestrala finesser och blåsarrangemang som är putsade till perfektion. Det tog mig fem genomlyssningar innan det gick upp för mig vilken skatt jag satt på. Den gången satt jag med hörlurar med perfekt lagom volym och när skivan tagit slut var jag alldeles matt och efter ett tag blev jag smått besviken på mig själv eftersom jag inte hört storheten innan. Numera ligger den på min topp 5-lista. Orubbligt.
