We´re only in it for the money

Jag har aldrig liksom fastnat i Zappafacket och tagit till mig hans mer svårtillgängliga plattor utan fastnat för en liten del av produktionen som är erkänt ”viktiga”. Apostrophé, Overnite sensation och några till. Den som står sig bäst, anser jag, är We´re only in it for the money med sitt Sgt Pepperparodiska omslag och hejdlösa humor. Att skriva satiriska texter om alla Haight-Asburyvallfärdande blomsterbarn och ändå bli hyllad av just dessa är en stor bedrift! Hippiedrömmens utopi var en outtömlig källa. Att spela utflippad psykedelia och inte ta så mycket som ett munbloss på en konformad cigarett ger även det stilpoäng. 1968 var the summer of love ännu i färskt minne och San Fransisco fortfarande centret för den nya musiken. Frank satt hemma i L.A och såg med nyktra ögon på situationen. Utifrån det skapades musikhistoria. Nitton låtar varav nio inte kommer upp i två minuters speltid. Jag har säkert hört skivan hundra gånger och ju fler musikbiografier jag läser om alla dessa fantastiska grupper från den amerikanska västkusten faller bitarna på plats i textmaterialet. Polisbrutaliteten, ungdomsrevolten, den sexuella frigörelsen, de psykedeliska drogerna mm.
Många har säkert svårt för de nasala, barnsliga rösterna som dyker upp här och där men inte jag. Skivan kom kanske in i min samling när jag ännu inte var tvungen att ha något ”moget” som låg och snurrade på skivtallriken. Musiken är oerhört komplex och ingen låt är den andra lik. Alla små ljudfragment insprängda i mixen ger skivan en större dimension än om sättningen enbart bestått av gitarr, bas, trummor. Och dessa missljud är det gott om! Avslutande ”The chrome plated megaphone of destiny” är frisinnigheten personifierad. ”Flower punks” STP-rus likaså. I ”Nasal retentive calliope music” dyker en hawaiigitarr upp till ett fantastiskt surfbeat efter ett krångligt parti och just som det verkar hetta till låter det som en tolv år gammal pick-up dras över vinylen och en ny låt startar. Mycket finurligt. Och finurligt är nog det ord som sammanfattar skivan bäst.

Live Cream

En av världens första riktiga supergrupper bodde i England och hette Cream. De spelade in tre studioalbum mellan 1966 och 1968 som står sig väl än idag. Som tonåring hörde jag Disraeli gears och Wheels of fire och även om jag inte var alldeles redo för deras musik fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Ett år senare fick jag höra Live Cream och alla frågetecken försvann. Detta var ju ultratungt på sitt sätt. Och levande i allra högsta grad. Skivan släpptes två år efter deras uppbrott och förutom sista låten är materialet hämtat från debuten. Egentligen har jag svårt för musiker som ska showa och visa upp sig men i fallet Cream ser jag detta endast som en positiv sak. Tre personer som vill låta så mycket som möjligt och ta så stor plats det bara är möjligt och ändå inte ge upp melodin är stort. Det börjar redan i ”N.S.U.” som i studioversion är 2.47 minuter lång. Här är den drygt tio minuter. Respekt! -Driving in my car, smoking my cigar, the only time I´m happy´s when I play my guitar. Varenda gång jag hör textraden mår jag bra. Jag blir femton år igen. Hör jag liveversionen blir jag inte bara yngre utan även jävligt full i fan som den trettiofyraåring jag är. ”Sleepy time time” därefter är ju något lugnare i tempot men lika intensiv ändå. Det är nästan så att Clapton och Bruce verkar bråka om vem som ska ta i mest i sångversen. Återigen är det ett improvisationsstycke mitt i låten. Något mer utarbetat än öppningsspåret men ändå så väldigt i nuet. På B-sidan ligger ”Sweet wine” i en skön 15-minutersversion som slår de flesta på fingrarna. Är jag riktigt på humör kan jag komma på mig själv att inte andas i de mest kritiska lägena. Vem ska ta över rodret på detta stormiga hav, hinner jag tänka. Så fort de kommit på fötter igen plockar någon i bandet ner låten till minsta beståndsdel och äventyret får fortsätta i ny riktning. Spännande men ack så farligt om samspelet inte varit 100%. Detta är en riktig livefavorit! Muddy Waters ”Rollin´ and tumblin´” känns lika självklar som bräcklig i sitt upptempo. Inte lätt att hinna med munspelaren här inte! Ginger Baker är punkigt krautig bakom trumsetet. För att fylla ut med material valde Polydor att släppa en tidigare outgiven studioprodukt. ”Lawdy mama” låter väldigt lik ”Strange brew”. Samma puls och spelglädje, lite annorlunda ackord och text. Så här långt in i skivan undrar man ju hur denna låtit live. Förmodligen jättejättejättebra!

Felt

Alabama 1971. Felt spelade där och då in sitt självbetitlade album. Hur märkligt det än kan låta kom aldrig en uppföljare. Sångaren släppte dock två soloskivor som jag inte hört. Omslaget är inte psykedeliskt utan bara märkligt. Varför sitter en gammal kvinna insmord i rosa lera och varför puttar någon på en rostig bil på baksidan? Att inte fler har hört skivan visar hur orättvis världen kan te sig ibland. Detta är nämligen i det närmaste en helgjuten platta. Från beatlesk poprock till hårdrockstendenser och lite annat kul däremellan. Öppningsspåret ”Look at the sun” låter som en outtake från Abbey Road. Den pianostödda balladen trevar igång försiktigt, nästan som en kärlekshymn. Rösten spricker i de höga tonerna och trummisen håller varsamt takten. Halvvägs in har de vuxit in i låten och börjar ta för sig. Med knappa minuten kvar bränner gitarristen av ett fantastiskt solo som ändrar karaktären. Såna genidrag hör man inte allt för ofta. ”Now she´s gone” börjar i stil med något på Jojje Wadenius Goda´ goda´. Sångaren låter förvillande lik Country Joe McDonald. Musiken låter nog till och med som Country Joe & the Fish. Det höga tempot drar de ner på efter ett tag och ännu lite till efter det. Den sorgsna texten återspeglas perfekt i takt med musiken. Plötsligt återtar låten samma form som i inledningen och vid tredje -You might be the next one tar han i från knäna. ”Weepin´ mama blues” låter precis som titeln skvallrar om. Det är långsamt och blytungt. Hammondorgeln har ett otroligt varmt ljud, sången har pondus och texten är hjärteskärande. Vietnamkriget berörs bland annat. Låten har ett av de bästa gitarrsolona inom genren utan att ta för stor plats. Den effektiva orgeln äger från början till slut. Sista låten på A-sidan har både lite Santana i sig och samtida engelsk rock. Tänk er ett Fleetwood Mac med Peter Green i spetsen som gör allt för att övertyga publiken att just de är hetast på jorden. Så bra är det. ”World” är en dynamisk sensation i mina öron. Först ut på andra sidan har vi tiominuterslåten ”The change” som i början låter som en egen version av The Beatles ”I want you (she´s so heavy)”. Sämre referenser finns! Vilken rock ´n rollröst Myke Jackson besitter. Tre minuter in tar låten en helt ny riktning, lika plötsligt som naturligt. I detta något mera upptempoparti pressar Stan Lee ner wah-wahpedalen och lyckan blir total. Intensiteten ökar med tiden och Myke levererar återigen bakom mikrofonen som en sann rockikon. Sist ut har de lagt ”Destination” vars bossanovatakter lekfullt tar en till rockigare domäner när det vankas refräng. Ett fantastiskt jazzsolo börjar försiktigt men ju längre det fortgår ökar kraften i musiken. Vid sångversen är tempot återigen bossanovalugnt. Man kan inte annat än bli imponerad av uppfinningsrikedomen i deras sätt att skapa. Det är inte ofta det händer att jag vänder vinylen ett tredje varv men med Felt känns det närapå naturligt. Kan det verkligen vara så bra tänker jag och borstar bort dammet än en gång.

Lite Simon & Garfunkel

King of dance

http://www.tv4play.se/noje_och_humor/dansfeber?videoId=1.1788371

From the inside

En platta som blev hur bra som helst mot alla odds är Alice Coopers skivsläpp från 1978.
From the inside är som titeln skvallrar, en skildring från insidan av det mentalsjukhus där Alice befann sig efter ett par års alltför häftigt festande. Varje låt handlar om en eller ett par mer eller mindre sjuka människor. Till sin hjälp med textskrivandet har han på något sätt knutit an Bernie Taupin, Elton Johns högra hand. Medverkar gör dessutom Totos gitarrvirtuos Steve Lukather. Hur han i all denna misär lyckats fånga upp dessa två är lika kul som förbryllande. Dick Wagner är fortfarande med i bilden. Ljudbilden sneglar redan här i en 80-talsanda men det gör faktiskt inget! Första spåret heter som skivan och det är inget mindre än en rockdiscolåt. Han hymlar inte med något utan förklarar att han festat på tok för länge och på tok för hårt. Att sedan gå cold turkey på en anstalt har sina baksidor det med. Det är en pampig produktion på gränsen till vad jag tåler men i och med att det är Alice Cooper köper man hela paketet. ”Wish I were born in Beverly Hills” handlar om en bortskämd flicka från soliga Kalifornien som varit på kröken än jävligare än Alice själv. Textraden -I swear I couldn´t drink half as much as she spills säger en del. Det är klassisk rock ´n roll och ett riktigt gott tempo låten igenom. Tvillinggitarrer och skön körsång. Hon togs in under tvång bör väl tilläggas. Första balladen på skivan har även den en självgranskande text. Inga trevliga minnen när han tänker tillbaka på sin tid i isoleringscellen. Den är vacker och pompös men texten är allt annat än vacker. ”The quiet room” är närapå för ärlig. ”Nurse Rozetta” är en sköterska som triggar igång orena tankar. Musiken är både funkig och lite AOR. Syntheffekterna är väl lite sådär i mina öron men när han mitt i låten plockar ner instrumenteringen och sjunger viskande förs man tillbaka till när Alice Cooper som grupp var ute på småpsykedeliska eskapader. Skivans vackraste ballad är en duett med en sångerska vid namn Marcy Levy. Detta är utan tvekan den mest morbida låten. För till de vackra stråkarrangemangen hör vi hur Millie och Billie planerar och utför ett makabert mord på hennes make Donald. Väl inslagen i små påsar konstaterar de att -Love makes you do funny things. Det är så att man ryser. Stråkarna som avslutar kunde ha varit hämtad från en skräckfilm. Mycket, mycket bra. ”Serious” därefter låter precis som en Cooperlåt ska göra. Det är tufft utan att vara för tufft och med en massa små roligheter instoppade. Doakören är hysteriskt rolig. I texten förklarar han hur han drack och rökte och svimmade om och om igen. Jag har spelat ”How you gonna see me now” för en massa kompisar och bett dem säga vem artisten är. Ingen har haft rätt. För Alice Cooper är han som sjöng ”Poison” och ”Bed of nails” och att han skulle vara kapabel till en så här vacker pianoballad är stört omöjligt. Efter en behandling väntar det vardagliga livet och han har tänkt mycket på detta. I nästa låt vädjar en patient till personalen att han måste därifrån för hans hund lätt blir hispig om han inte kommer och släpper ut henne. ”For Veronica´s sake” är en bra upptempolåt med sköna gitarrer och ett allsångsparti. ”Jackknife Johnny” ägs helt och hållet av en fantastisk orgel och ett solo från Lukather som inte är särskilt långt. Körtjejen för tankarna till Roger Waters solo-LP The pros and cons of hitch-hiking. I refrängen kommer hans skräckrockröst fram men det skämmer inte alls. Hade det stått att avslutande ”Inmates (we´re all crazy)” varit producerad av Bob Ezrin hade jag gått på det. Det känns som en miniopera med toppar och dalar i ljudbilden och en massa teman som bryter in. Oskyldiga flickröster sticker in med texten -Lizzy Borden took an axe and gave her mother forty whacks. Woooh...En mäktig avslutning där en hel kör sjunger -We´re all crazy och man tvivlar inte på dem för ett ögonblick. Spöklika fioler bygger upp stämningen. Jag har säkerligen haft skivan i mina ägor i över tjugo år och ännu inte tröttnat på den så även om den inte är en Killer eller Love it to death så har den fastnat rejält.

Sundance

En skiva man både kan ha och vara förutan är definitivt Mountain Bus Sundance. Men charmen vinner i längden och att den ska stå i samlingen ter sig som en självklarhet efter ett par genomlyssningar. Tänk dig Grateful Dead runt 1970 om de uteslutande spelat på barer i förorterna i sin icke-psykedeliska period så har du en hum om hur Mountain Bus låter. Det är jammigt och samspelt såsom ett barband från tidigt sjuttiotal ska låta. Spelglädjen visar sig i varje låt.
I ”Sing a new song” låter de som en skön variant av the Deads ”Truckin´”. Bara det faktum att de använder sig av två trummisar förstärker känslan av nyss nämnda grupp. Det är en mid-tempolåt där gitarristerna får utrymme att sola på så länge det känns rätt. Det är en klämkäck låt som fastnar. ”Rosalie” är baserad på en rätt lös grund som sakta men säkert tar form. Det är en låt på dryga sex minuter som verkligen ger utrymme för små snygga smådueller mellan gitarristerna. Det märks att de spelat live många gånger innan de äntrade studion. Ren och skär country bjuds i ”I don´t worry about tomorrow” och det är inte den där man sitter och gråter i sitt ölglas. Bra tempo men alldeles för happy-go-lucky för min smak. Titelspåret har en vacker ledsam melodi som bara blir bättre med tiden. Trummisarnas hi-hatföring håller tempot uppe och mitt i låten jammar de som om de vore från amerikanska västkusten. Det är dynamiskt och spännande och mot slutet dyker en akustisk gitarr upp och slår an en ton som inte funnits där tidigare. Med knappa minuten kvar tar sången vid igen och avslutar. 10-minutersversionen av ”I know you rider” är bra. Låt mig förklara. De distinkta cymbalslagen för tankarna till en toppad Charlie Watts. Liksom, den här gången ska jag banne mig träffa den här tunna runda metallbiten framför mig! Man vaggas in i ett gott tempo som verkar samla sin kraft ju mindre de spelar. Tre minuter in tar gitarren över med ett ljud som fräser fram varma toner. Versen fortsätter och styrkan ökar något. Solo nummer två börjar försiktigt men tar sig an en mer självsäker roll ju längre det fortskrider. Rytmsektionen lär ha stått i ett glädjerus. Versen tar åter sin plats och leker med dynamiken och så är det dags för det tredje solot som börjar hårt och avslutas försiktigt och den sista minuten är det som om Grateful Dead stått och jammat sig fram till nästa låt på en scen någonstans. ”Apache canyon” börjar lika mystiskt som förra låten slutade med alla sköna ljud som ligger och spökar låten igenom. Akustiska gitarrer tar varsamt hand om dig i denna folkpsykedeliska mysstund. Så var det dags för skivans sista spår, ”Hexahedron”. Det är mystiskt, vackert, trollbindande och det är en fantastisk avslutning som visar ett band med tilltro till musiken de så varsamt spelar upp. Det tar fyra minuter innan de känner sig redo att höja graderna ett par snäpp. Det brakar inte loss men man är redo för vad som helst och de tar en dit man vill. Stegringen är en genial skapelse och när de sedan drar ner tempot igen kan man inte annat än älska gruppen. Den enda frågan man ställer sig när skivan tagit slut är varför de inte slog igenom.

Kristyl

Satt och läste i Acid Archives förra våren och kom till den kristna rockensemblen Kristyl som 1975 släppte sitt enda album. Av texten att döma fastnade jag så pass att jag vid nästa beställningstillfälle såg till att införskaffa deras enda släpp. Den sommaren körde jag ner till Höör där jag byggde en stenmur så jag hade två timmar i bilen varje dag till att lyssna på skivor. I Kristyls fall tog det tre genomlyssningar innan det gick upp för mig vilken underbar platta jag köpt. Låtarna stack liksom inte ut till en början utan låg där i det melodiösa facket lite anonymt. Sångaren hade en lite mesig röst och lät sådär frikyrklig på nåt vis. När jag ändå lät skivan sitta i spelaren, nyfiken som man är, började bitarna falla på plats och jag insåg till min glädje hur bra det faktiskt var. Det melodiösa var kvar och den snälla känslan de förmedlade och sångaren var inte mesig utan mer ärlig i sitt framförande. Vissa höga stämmor har jag fortfarande lite svårt för men det är som en god väns dåliga sidor; man har en högre tolerans helt enkelt. De sände ut positiv energi och det var bara att suga åt sig. Redan i första spåret är det pur kärlek som ledord. ”Together” är en låt man vill spela för bråkmakare så de ska börja förstå hur viktigt det är att vara en del av en positiv enhet. Gitarristen vräker ur sig västkustrocknoter som gör det omöjligt att tänka en enda ond tanke.”Deceptions of the mind” är textmässigt lite mer åt det självgranskande hållet. Förvänta dig inte en förändring om du inte är redo att ändra dig själv. Solot i slutet gör att du tror på en förändring, vad den än må vara. ”Like a bird so free” fortsätter i samma anda. På skivans höjdpunkt ”The valley of life” skulle det lika gärna kunnat vara en ren Joe Walsh på gitarr för mer västkust kan det omöjligt bli. Att bandet kom från Kentucky gör det hela ännu mer spännande. Jag blir lika glad varenda gång jag hör den. Skivans tuffaste spår är en bluesboogie vid namn ”Woman”. Den känns som en ”Not now John” på Pink Floyds The final cut. Kristna killar kan vara lika balla som de som hänger utanför köpcentret. Skönt slidegitarrsolo och en avspänd attityd men ändå är det något som fattas. Förmodligen är det deras korgosseröster som sopar undan tuffheten. Den murkna gitarren på ”Blue bird blu´s” gör hela låten. Trummisen ligger på riden i princip hela tiden och den delikat plockande rytmgitarren är precis. Solopartiet i slutet höjer låten tre snäpp. Skivans längsta låt, ”Morning glory”, börjar försiktigt men trummisen lägger ett marschkomp och ändrar riktning. Efter det låter det som the Cures ”Boys don´t cry” i en snällare tappning. Bandet får till ett groove utan dess like och solona är höjdpunkten.
Är man sugen på positiv rock är Kristyl ett bra alternativ. Det är snällt utan att bli mesigt och melodiöst utan att vara AOR.

Anthem of the sun

Grateful Dead är förmodligen den grupp jag lyssnar mest på och då helst i livesammanhang. De blev tråkigare med åren på sina studioskivor men inför publik var de en solid samling musiker. Köpte Dick´s picks vol 21 för ett tag sen som är en konsertupptagning från 1985 och trots att man hör att det liksom går lite mer på rutin visar sig spelglädjen och experimentlustan.
Tjugo år tidigare bildades The Warlocks och de blev husbandet när Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte kors och tvärs över USA och delade ut LSD till nyfikna hippies. Hans bok Gökboet hade blivit en bästsäljare så det var ordentligt med klirr i kassan. När Neal Cassidy, känd som Dean Moriarty i Jack Kerouacs beatklassiker På drift, drog i handbromsen på den målade skolbussen var det dags för ett nytt acid test. Doserna delades ut, färgerna sprutade och upp på scen gick så The Warlocks och spelade kvällens soundtrack.
Det visade sig att det fanns ett annat band med samma namn. Någon läste om det gamla Egypten. När faraon dog skulle givetvis hans tjänare följa med honom i himlen. De dödades rituellt och detta kallades ”En tacksam död”. Med nytt bandnamn flyttade de till Haight/Ashbury och the summer of love var inte långt borta. Deras debut är absolut bra men den har inte alla ingredienser som krävs. Inspelningen tog tre dagar. Den bör ändå stå i skivsamlingen. Året därpå är det dags för uppföljaren och bandet är förstärkt med ännu en trummis och en experimentell keyboardist. Deras skivbolag, Warner Bros, ger dem i princip fria händer men när Phil Lesh vill ha ljudet av LA-luft på ena sidan och luft från Nevadaöken på andra ser de rött. Just det projektet lades ner för övrigt! Innovativt fogar de samman studioinspelningar med liveupptagningar och resultatet blir enastående. ”That´s it for the other one” är en splittrad låt där de går från en elektrifierad folkformel via ett röstmodifierat parti till ett trumbreak och fantastisk acidgitarr. Ron ”Pigpen” McKernans tjutande orgel skjutsar musiken vidare till det mer energiska sångpartiet. Vid det här laget är de båda trummisarna så pådrivande det bara är möjligt. Mitt i låten blir det samma tema som i inledningen men det dröjer inte länge innan man är inne i ett virrvarr av frenetiska livegrejor och ett ljudcollage som efter en minut eller så avslutar. Mer komplext än så här behöver det inte bli. ”New potato caboose” börjar som en Paul Kantnerskapelse. Försiktig inledning och stämsång till ett sparsmakat komp. Halvvägs in börjar Garcia på ett gitarrsolo som med tiden blir alltmer intensifierat. I slutet stöttas han av orgellicks och en mer framträdande basist. Man hittar hela tiden nåt nytt i andra hälften. Skivans kortaste spår, ”Born cross-eyed”, är enkel i sin uppbyggnad på pappret men alla små finesser gör den till en delikat skapelse. Den mexikanska trumpeten går inte av för hackor. Elva minuter långa ”Alligator” med världens mest avväpnande instrument, kazoo, inleder sida två. En lagom tajt melodi inleder. Live kan vad som helst hända. Abrupt ändrar låten karaktär med slagverk och Bob Weir vädjar att man ska upp och dansa. Efter ett tag med djungeltrummor sjunger en märkbart stenad Jerry Garcia från ett bandat gig och gitarren i hans händer glöder av spelglädje. Pigpen lägger sig i och pumpar ut sina orgeltoner och solot eskalerar. Mickey Hart och Bill Kreutzmann bevisar att två trummisar är minst dubbelt så bra. Låten slutar drömlikt och nästa börjar likadant. Pigpen håller i sångmicken och verkar improvisera som en sann deltabluesman. Ingen vet hur det ska sluta utan de trevar sig försiktigt fram. Sakta men säkert antar låten en säkrare form. Återigen är det Garcia som visar vägen med sin delikata gitarr. Ett friformsparti där allt verkar vara möjligt komplett med undersköna rundgångar rundar av ”Caution (do not stop on tracks)”. Det är sannerligen en djärv avslutning som kräver en hel del av lyssnaren. Anthem of the sun är Grateful Deads mest vågade platta där upptäckarglädjen och melodisnickrandet går hand i hand. Gränserna för vad som är rätt och fel i musiksammanhang har aldrig raderats så effektivt som här. Det tog sex månader att spela in och klippa ihop och det var mödan värt.

Easter everywhere

13th Floor Elevators andra LP måste nog ses som Texas allra ädlaste psychjuvel. Ett år efter debuten har de spelat ihop sig till en livsfarlig enhet och trots att singelframgångarna uteblev presenterar de här ett odödligt mästerverk. Det spelades garagerock över hela den amerikanska kontinenten vid det här laget men sällan, om ens någonsin, blir resultatet så här bra. Deras kärlek till LSD är vida känd och det sägs att alla repetitioner, livespelningar och inspelningar gjordes under inverkan på denna hallucinogen. Fyra av medlemmarna åkte dessutom dit för marijuanainnehav, ett brott som i deras hemstat inte sågs med blida ögon. Efter ännu en dom 1969 påstod Roky Erickson att han var mentalt störd, efter sin försvarsadvokats inrådan och dömdes till behandling på mentalsjukhus där elchocker och tung psykofarmaka stod på menyn. Men nu är vi två år fram i tiden. 1967 stegade fem acidheads in i International Artists studio med sin tidigare anlitade producent Lelan Rogers, bror till Kenny, som även varit involverad med Texasgrupperna Lost & Found, The Red Krayola och Children. Nio egna kompositioner och en Dylancover blev resultatet. Åtta minuter långa inledande ”Slip inside this house”, komplett med Tommy Halls elektrifierade lerkruka med dess bubblande ljud, är som en vansinnesfärd i baksätet på en psykedeliskt målad Buick. Roky låter lika desperat som mässande. Melodin är enkel och drivet i kompet så fulländat det bara är möjligt. Man kan omöjligt värja sig. ”Slide machine” som följer därpå är en lugn låt med ett gitarrljud som känns så otroligt varmt och tryggt. ”She lives (in a time of her own)” låter lite som om Arthur Lee spelat med Golden Dawn. En spännande konstellation minsann! En upptempolåt med plockande elgitarr, försiktig körsång och även en delikat boogiekänsla här och var. På Stacy Sutherlands ”Nobody to love” följer elgitarren hans röst och i rytmsektionen uppstår en viss latinkänsla. Först tyckte jag detta var den svagaste låten men har nu, tio år senare, konstaterat att en sådan inte existerar.
Bob Dylans ”Baby blue” är en fantastisk tolkning där Rokys gitarrspel är riktigt delikat och dränkt i eko. Trummisen Danny Thomas visar att han inte bara kan ånga på i garagerocktempo utan smeker fram takten som en oerhört lyhörd musiker. Coola ”Earthquake” har väl allt som en domedagsprofetia bör innehålla. Intensivt tempo, i princip oavbruten sång och ylande gitarrbreak. Balladen ”Dust” med akustisk gitarr och Rokys gråtfärdiga röst lämnar ingen med ett hjärta oberörd. Tvära kast, för sen kommer en riktig rökare i form av ”I´ve got levitation”. Här visar de att de trots allt är ett rockband med en intensitet i framförandet som slår de flesta på fingrarna. Tommys fru Clementine hjälper till med sången på vackra ”I had to tell you” som är en mer folkaktig ballad med det ensammaste munspelet i hela vilda västern. Vackert i all sin enkelhet. Avslutande sexminuterslåten ”Postures (leave your body behind)” lunkar fram som ett godståg i sakta mak. Gitarrfigurerna är precisa och kompet så där lagom hackigt. Under resans gång ändras det hela tiden utan att förlora form. Ännu en gång är körsången placerad långt bak i ljudbilden och de hjälper låten bit för bit att ta sig i mål. Det är sparsmakat i all sin förträfflighet. Easter everywhere är som ni förstår ett måste i skivhyllan om man har en förkärlek till psykedelisk rock. Debuten, The psychedelic sounds of 13th Floor Elevators likaså. Har man fattat tycke skaffar man även Bull of the woods trots det oförtjänt dåliga ryktet.

Kebnekaise II

Bloggens första gästskrivare heter Jimmy Davidsson och är en produktiv multiinstrumentalist med många strängar på sin lyra.
Under "Lokala band vi gillar" har han fyra MySpacesidor! Senaste My Visible Ghost finns i butiken för den nyfikne. A Trace of Spells likaså.

När jag blev tillfrågad av Tobias och Johan att skriva om en skiva kom jag genast att tänka på en, för mig, mycket speciell sådan. Nämligen Kebnekajses andra platta. Med den mycket fantasifulla titeln, två. För att det var just denna skiva som väckte mitt intresse för vinylskivor.
Det var strax innan tonåren om jag inte minns fel, som jag upptäckte denna musikaliska ädelsten i resterna av farsans en gång gedigna LP-samling.
Det första som fångade mitt intresse var det fantastiska omslaget som än idag kan fånga min uppmärksamhet för en stund. I bilden finns nästan en sorts Tolkienkänsla, fast samtidigt något väldigt svenskt. Det var just detta som väckte min nyfikenhet första gången jag såg omslaget. Jag visste att skivan skulle innehålla något, för mig, alldeles nytt. Det tog inte lång tid innan jag lagt skivan på plats på farsans gamla Marantz och vilken musik som flödade ur högtalarna. Folkmusik med elgitarrer! Och ett sväng som är svårt att inte dras med i.
Kebnekajses andra skiva var min första kontakt med svensk folkmusik. Det var första gången jag hörde Horgalåten, Barkbrödlåten etc. Sedan dess har jag kommit i kontakt med dessa klassiker i andra sammanhang, men det var genom Kebnekajse som jag upptäckte rikedomen i det svenska folkmusikarvet. Men Kebnekajse spelar det med sådan glöd och passion att musiken får ett liv jag sällan funnit i andra inspelningar av dessa klassiker.
Trummorna är fantastiska på hela skivan. Det svänger i varenda krök och det är svårt att sitta still när groovet är igång. Lyssna bara på trumspelet på Barkbrödlåten. Här måste ges en eloge även till Hassan Bah, vars hantering av rytminstrumenten verkligen förgyller musiken.
Sedan har vi skivans huvudperson, Kenny Håkansson, vars gitarrljud kort och gott är, magiskt bra! Och vilket gitarrlir. Det är så mycket känsla och intensitet i gitarrspelet och tillsammans med den otroliga rytmsektionen är det inte svårt att förstå varför denna skiva är något alldeles speciellt. Detta leder oss fram till skivans, enligt min mening, absoluta höjdpunkt. Den egenkomponerade Comanche Spring. 16 minuter av sväng, groove, jam och massor av spelglädje. Det är här som Kebnekajse verkligen kommer till sin rätt och ger musik till skivans omslag. Precis som omslaget består av bergstoppar och djupa dalar består denna låten av dynamiska toppar och dalar. Låten smyger igång med lite gitarr för att sedan växa till en fullständig grooveattack!! Sedan tas det ner igen för att återigen byggas upp. Och jag kan ärligt säga att 16 minuter sällan flyger iväg så snabbt som när man lyssnar på Comanche Spring.
Så sätt nu på Kebnekajse 2, sätt er ner i favoritfåtöljen och låt den svenska naturen flöda ur högtalarna!!!

Tanz der lemminge

Amon Düül II´s tredje fullängdare är en skiva i samlingen som aldrig slutar fascinera. Dess låtar med alla betitlade partier tar en till musikaliska platser inte många vågar beträda. Den är något mer akustisk än föregångaren Yeti och kanske lite snällare. Däremot är den komplex och oerhört dynamisk. Kommer man på kant med den är Tanz der lemminge ett monster att ta sig igenom men har man tiden att verkligen sätta sig ner och lyssna hör den till det bästa man kan uppleva. Renate Knaup är inte lika framträdande med sin teatraliska röst och en och annan medlem har kommit och gått sedan Yeti spelades in. Första spåret, ”In the glassgarden” låter som ett intro Pink Floyd kunnat spela in om inte bara Syd Barrett varit den som tog LSD. En och en halv minut senare börjar ”Pull down your mask” som är lika spretig som logisk. En kort instrumental låt med två akustiska gitarrer och högenergiska slagverk leder till ”Telephonecomplex”. Här slåss musikaliska teman om uppmärksamheten i cirka två minuter innan sångversen tar över. Lothar Meids bas låter som när Phil Lesh får feeling. Man går runt med basslingan i huvudet resten av kvällen. De låter som Jefferson Airplane runt Volunteers förstärkt med en barpianist från helvetet. Låten slutar i ett stilla kaos. Första sidan är avklarad. Sviten på b-sidan döptes till ”Restless skylight-Transistor child och inleds med två korta låtar. ”A short stop at the transylvanian brain surgery” därefter är komplett med sitar och en släpande melodi. Basisten tar över mikrofonen, synthmattor dränker sista halvan av låten. Precis som en tysk raga anno 1971 måste låta! Gitarren på ”Little tornadoes” måste upplevas. Har man inga problem med sångrösten och tyskengelskan utan ser till närvaro och känsla är detta ett fantastiskt tillfälle att njuta till fullo. ”Overheated tiara” som följer har en liknande gitarrslinga men den psykedeliska fiolen och det repetativa pianot vilseleder. Heavy metalriffet i ”The flyweighted five” går inte av för hackor och bandet svänger i all sin enkelhet. Avslutas med ett ensamt piano. ”Riding on a cloud” är aningen anonym och avslutas även den med ett ensamt piano. ”Paralyzed paradise” låter som holländska Group 1850 med talsång och ett grumligt bakgrundsoväsen som helt genialiskt flyter in i ”H.G Well´s take off”. Även här är ljudbilden skitig och gitarren brutal. Låtarnas korta speltid får mig att utnämna detta stycke till krautrockens Abbey roadmedley. Absolut inte lika sockersött men ack så briljant. Skiva nummer två börjar med ett arton minuter långt improviserat jam. Liknelser dras återigen till Pink Floyd innan de blev ett världsnamn. Spacerock när den är som allra bäst helt enkelt. D-sidan med sina frenetiska gitarrer, friformsjazziga utspel, blytunga riff och samspelet mellan bas och trummor är bland det mest kompletta jag förmodligen kommer att få höra. Vilken avslutning!

Octopus

Första gången jag hörde ”The advent of Panurge” visste jag inte att den hette så men Lindström sa åt mig att lyssna. Detta var arton år sen och i det rummet kom den och sju låtar till och jag satt där med den röda bläckfisken i händerna och blev serverad fantastisk engelsk progg från tidigt sjuttiotal, Gentle Giant. Musiken går från medeltida till rocksväng i vida jeans. Under resans gång bjuds dämpade orglar, trumpetstötar och de sötaste violiner. Även om jag blev imponerad då är det ingenting av det jag blivit sedan dess med mitt ex av plattan. Nu senast jag spelade den hittade jag ännu en liten lurighet här och var. ”Knots” är fortfarande en motsträvig liten jävel, den är tvärtemot från första stund. Körsången är magnifik. Den predikande gitarren delikat. De tar kommandot direkt. Jag kommer ihåg att jag skrattade till någon gång precis i början av xylofonsolot och det var inte långt ifrån idag heller. Sen skrattar de och snurrar ett mynt, ”The boys in the band” är i full gång. Det låter som om Frank Zappa kom från Luton och bjudit hem Samla Mammas Manna för en kopp te och jammande i studion. Det är albumets enda instrumentala låt. ”Dog´s life” låter som en gycklargrupp på 1600-talet. Engelskt pretentiöst och mycket mycket bra. Den pianostödda balladen ”Think of me with kindness” är otroligt öppenhjärtig och intim med en sångare som når ända in i bröstet. Avslutande ”River” med sina maskulina fioler låter som om Hawkwind spelat på 20-talet. En sångslinga som kan reta gallfeber på de flesta en dålig dag drar igång och ändrar låtkaraktären i en udda takt. Efter att ett trumsolo nästan brutit ut bränner gitarristen av ett bluessolo som knockar mig varje gång. Ett par stöttande pianoackord en bit in ger ytterligare kraft och sedan fortsätter det med att de lägger till ännu en gitarr. Det är i samma klass som Free i deras bästa stunder. Fiolerna och sången tar över igen. Skivan är slut. Jag skrev Gentle Giant - Octopus på min måste-ha-lista där i lägenheten och han berättade om när han såg dem i Lund -76. Där skulle man ha varit.

Think pink

Twink, född John Alder, var under sent 60-tal och tidigt 70-tal kanske inte en nyckelfigur men en trummis som såg till att hålla sig nära de spännande brittiska rockgrupperna och medverka på en platta eller två. Tomorrow, med en ung Steve Howe på gitarr, spelade ofta på John Hopkins och Joe Boyds undergroundklubb UFO nere på Tottenham Court Road i the Swinging London. Deras självbetitlade LP släpptes inte förrän 1968 när the summer of love för länge sedan var ett minne blott och gruppen självdog i princip. Twink sörjde inte allt för länge utan tog plats bakom trumsetet inför The Pretty Things mästerverk SF Sorrow. All råbarkad R’n B är som bortblåst och istället hörs fantastisk konceptpsykedelia där man får följa SF Sorrow från födsel till död. En skiva att äga rätt och slätt. Efter albumsläppet spelades soloskivan Think pink in med folk från The Pretty Things, The Deviants och Steve Peregrin Took från Tyrannosaurus Rex. Musiken känns lite murken och total anarki råder i vissa låtar. Det är suggestivt och ödesmättat likt omslagsfotot. Ett Hipgnosisjobb för övrigt. Redan i inledande ”The coming of the other one” bjuds det på mässande till tonerna av instrument i moll och dissonanta små ljud. Folks högljudda skrik på hjälp förstärker känslan av oro inför framtiden. ”Ten thousand words in a cardboard box” dämpar ångesten något men är långt ifrån en låt man väljer på första dejten. Instrumentala ”Dawn of magic” låter lite som en drone medan ”Tiptoe on the highest hill” är klassisk engelsk psych. Tooks gitarrsolo mitt i låten eskalerar och Twink slår runt på pukorna likt en berusad bröllopsbatterist som bara måste göra sig hörd. Två instrumentala låtar i rad följer sedan. ”Fluid” med sitt repetativa piano och en ojande kvinna är bra mycket mer spännande än det låter på pappret. ”Mexican grass war” låter lite som Pärson Sound med sina marschtrummor, sporadiska körsånger och gnisslande gitarrer ”Rock and roll the joint” med - Ah, nice! som enda text är egentligen rätt lam med tanke på hur mycket bättre minst tvåhundra andra band skulle kunna framföra något liknande. Men har man kommit så här långt in på plattan tar man den till sig och gungar med i det amatörmässiga groovet. Den tidstypiska ”Suicide” med akustisk gitarr och drivande trummor samt den Pink Floydianska refrängen är flum på mycket hög nivå.
”Three little piggies” var säkerligen hur kul som helst i studion men så här en fyrtio år senare framstår den mest som ett skämt. Avslutar gör ”The sparrow is a sign” och jag kan nästan se Twink i sångbåset med ådror i panna och hals när han sjunger det gällaste han kan. En för mig helt obegriplig text. Halvvägs in tar den ordentlig fart och de låter som Hawkwind i cirka en minut. Detta är en platta som efter ett par genomlyssningar visade sig ha de ingredienser jag verkligen behövde. Kort därefter bildades The Pink Fairies och Never never land låg på skivdiskarna -71. Det är också en sån man bör ha om man gillar lite skitigare psykedelia.

So far

Få grupper är väl så kompromisslösa som Faust. Gruppen som med en enda låt namngav en hel genre: ”Krautrock” från Faust IV som släpptes 1973. Men det började två år tidigare när de byggde om en gammal skola till studio och spelade in den numera legendariska debuten. Den med en knuten näve sett genom röntgen. Uppföljaren som jag tänkte rosa släpptes året därpå och döptes till So far. Likt föregångaren följer man en avantgardisk röd tråd plattan igenom. Smått fantastiskt döpta inledningslåten ”It´s a rainy day, sunshine girl” har samma monotona trummande som för tankarna till Maureen Tucker i Velvet Underground. Finessen med denna repetativa låt som pågår i dryga sju minuter är att man under resans gång får ta del av små, små förändringar och man tar tacksamt emot munspelet och den underbara saxofonen som avslutar. ”On the way to Abamäe” därefter passar inte alls in med sin klassiska akustiska stil men malplaceringen gör den älskvärd. Den tio minuter långa ”No harm” är bland det mest schizofrena jag någonsin hört och min favorit på skivan. Det börjar pampigt med blås och bestämda anslag på pukorna men avbryts abrupt av fiskmåsskri som övergår i tjutande sirener. Temat fortskrider fast med en delikat plockande gitarr ovanpå. Sen bryter fuzzhelvetet lös! Det är funkigt och punkigt och de spelar som om det gällde livet. Textraden -Daddy, take a banana. Tomorrow is Sunday upprepas om och om igen. Ohämningslöst är ett mycket bra ord för att beskriva hur det låter. Med minuten kvar lugnar de sig och en överstyrd bas lägger en vilande slinga men ett sista -YEEEEEAAAAAAHHHHHH!!!!! klämmer de in. Titelspåret börjar med gitarrer som låter som en surrande bisvärm. Sen toksvänger det i stil med ett jammande Can på funkhumör. Ingen sång behövs. ”Mamie is blue” är egentligen en rätt enkel låt men de vrider på rattar och trycker på knappar så slutresultatet blir aningen dissonant och faktiskt ganska fientligt. Gitarrsolot skulle kunna vara spelat av en förbannad Jorma Kaukonen!
”I´ve got my car and my TV # 1 & 2” tar bort alla orosmoln som tornat sig förut. De är barnsligt positiva och i del två bjuds man på ett saxofonsolo som tar andan ur en. Halvminuten långa ”Picknick on a frozen river” saknar melodi. ”Me lack space” är lika kort och faktiskt ännu jobbigare. Avslutande ”...In the spirit” är som en trevlig kabaré och precis så oväntad man kan tänka sig. Lite som ”Goodnight ladies” på Lou Reeds Transformer. I och med detta skivsläpp blev de signade av Virgin Records och året därpå sålde de 50000 ex av Faust tapes. Där snackar vi svårsmält musik.

Grails

Efter att ha sålt fem-sex exemplar av Burning off impurities med den amerikanska instrumentalgruppen Grails tog jag mig i kragen och beställde till mig själv.
Det tog inte lång tid innan jag var invaggad i atmosfären och det slog mig att ljudbilden känns varm. Även om det finns vissa tendenser till postrock är det psychedelian som är övervägande. Tempot är lågt och de österländska toner som dyker upp här och var försätter lyssnaren i ett meditativt tillstånd. Låtarna går inte efter en mall eller formel utan de känns helt enkelt som de gör för att slutresultatet var tvunget att bli sådant. Inledningslåten ”Soft temple” har en fast grund som de bygger på och runt med en detaljrikedom som inte skådas alltför ofta. Det byggs upp och rivs ner och ett instrument tar över ett annat som det mest naturliga i världen. Trummorna på ”More extinction” är fantastiska och ödesmättade där de ligger ovanpå en enkel klaviaturslinga och pigga stränginstrument. ”Silk rd” med sina stadiga åtta minuter går från en stillsam inledning till ett frenetiskt tempo men däremellan har de plockat ner den i molekyler och satt ihop den igen. Basisten är i sitt esse i de lite ruffigare partierna. Låtarna som följer är lika snillrika.
Burning off impurities är ett fantastiskt hantverk som lär tilltala dig som gillar den svävande krauten och samtidigt vill ha lite tyngd bakom.

Fifty Foot Hose

Det här med psykedelia är inte alltid så lätt att definiera. Fifty Foot Hose bör nog ändå höra till de mest utflippade banden. Trots att det finns låtar med vers-refräng instoppade här och var. Nancy Blossoms röst är högst älskvärd för sin egensinnighet och totalt orädda framförande. Med tanke på att kvinnliga sångerskor var så pass få i genren tar hon för sig minst lika mycket som exempelvis Grace Slick. I grund och botten lirar bandet blues och jazz men med hjälp av synthar känns det som lyssnare att man är ute i den outforskade rymden i en behagligt tempererad rymdfarkost. Cauldron släpptes redan 1968 då synthen knappt ens var påtänkt. Första låten är faktiskt helt onödig; ett ljud som stegras i två minuter och tio sekunder kan man både ha och mista. ”If not this time” däremot, är helt oantastlig. Den är psykedelian personifierad med en touch av österländska toner och bakgrundsljud som kan försätta vem som helst på en syratripp dit de helst inte vill.
Efter en helt okej sunshine-pop-låt och en halv minut med ännu fler ljudcollage bär det av till psychhimlen återigen med ”Red the sign post”. Den är intensiv på gränsen till direkt hälsovådlig. En nedstämd fuzzgitarr tar över helt och hållet och resten av bandet är inte sena att haka på. Den hör till bland det bästa min skivspelare får uppleva. Trettio sekunders mellanspel och sen kommer ”Rose”, en staccatoblues där Nancy är helt otrolig låten igenom. Stegringen är makalös. 10-minuterslåten ”Fantasy” inleder b-sidan med en basgång som för tankarna till C A Quintet. Oroskänslan infinner sig med det samma... Det bjuds på klassisk psychgitarr och ett lugnare parti som fastnar i samma ödesdigra basgång där ljudeffekterna är långt ifrån angenäma. Till sist tar låten en helt ny skepnad och slutar abrupt. ”God bless the child” bör kategoriseras som psychlounge. Titelspåret däremot är ultrapsych. Dubbla sångpålägg och baklängesloopar i ett mystiskt ljudlandskap med spoken word som främsta ledord. San Fransisco har aldrig känts så kallt och samtidigt spännande.

Här har vi en skiva som hade allt. Utom hitpotential, visade det sig.
1971 släpptes Hampton Grease Bands Music to eat och blev Columbias näst sämst säljande album. Endast slagen av en yogaplatta! Är den så dålig då? Svaret är enkelt. Nej!
Är den svårsmält då? Oh ja! Bruce Hamptons röst är originell minst sagt. Vildsint och humoristisk på samma gång. Jämförbar med David Thomas från Pere Ubu. Texterna handlar egentligen inte om någonting. Exempelvis är texten till ”Halifax” tagen direkt från en turistbroschyr och i ”Hendon” läser han vad som står på en sprayflaska. Gitarristerna Harold Kelling och Glenn Phillips är otroligt skickliga och behärskar allt från rock ´n roll till sfärisk jazz. De spelar i figurer man inte trodde var möjliga. Trummisen, Jerry Fields, har ingen lätt uppgift med alla taktbyten. Låtarna är långa. Producenten byttes ut när skivbolagshöjdarna fick höra inspelningarna och in kom en ny, som var ett fan. Hans uppgift att göra de mer radiovänliga gick därmed om intet. Han fick sparken kort därpå. Det blev dock en dubbel-LP. Men hur låter då skivan? I mina öron är den en mix av tidiga Frank Zappa, ett jammande Grateful Dead, en taggad Jimi Hendrix och Miles Davis när han är som mest förbannad. Minus trumpeten.

Trout Mask Replica

En skiva i samlingen som verkligen sticker ut är Captain Beefheart & His Magic Bands Trout mask replica. Av årets trehundrasextiofem dagar är det på sin höjd tre av dem som lämpar sig för en koncentrerad lyssning. Idag var en sådan dag detta dubbelalbum inte kändes migränframkallande eller direkt frånstötande. Den hårfina gränsen mellan det galna och det geniala har aldrig tidigare varit mer provocerande tunn. Detta, jag väljer ordet mästerverk, kräver hela ens uppmärksamhet i närmare åttio minuter för att inte avfärdas som totalt oljud. Visst låter det ibland som en astmaattack i saxofonen men det är helt berättigat när trummisen ändå löper amok i takter inte ens Moondog hade rett ut. Don van Vliets omisskännliga röst spelar en avgörande roll i slutresultatet. Hör desperationen i ”Moonlight on Vermont” eller den nasala a capellan ”The dust blows forward ´n the dust blows back”. Materialet tog cirka ett år att skriva och öva in och förmodligen ville Don att sången skulle leva sitt eget liv då han steg in i sångbåset utan hörlurar och helt förlitade sig på de ljud medlemmarna i bandet skapade precis utanför. Frank Zappa förärades en producentroll och lär ha fått fria händer. Detta är en djärv platta och otroligt berikande de tre dagar på året man har ork att ge sig hän. Avantgarde betyder inte skit på franska som John Lennon en gång sa om det ter sig så här.

Nypremiären avklarad!

Då var det full fart på Pågarna igen, förra lördagen såg ett rejält uppbåd av vinylsugna kunder. Nu på lördag fortsätter vi i decimerad styrka då Tobias passar barn. Hoppas ni klarar er med Sivan och mig. Nypressatbackarna bågnar efter vårt senaste inköp, kom in och njut av allt från kraut till jazz.

Skånska Mord i HBG

I fredags var det så äntligen dags för releasefest. Skånska Mords The Last Supper har blivit tokhyllad i pressen världen över.
Dörrarna på the Tivoli i Helsingborg slogs upp klockan åtta och en och en halv timme senare stod så bandet på scen.
Öppningslåten "Things are quiet out there" måste ha fått ölförsäljningen i baren att upphöra, det märktes att de var hetare än någonsin.
Patrik Berglins gitarrsolo i "Two in the mourning" var så magnifikt att jag fick gåshud i ansiktet. Thomas Jönssons resoluta bankande på trumskinnen drev hela tiden gruppen mot nya stordåd och vår favoritbasist, Patric Carlsson, såg ut att ha en fantastisk kväll. Inte så konstigt kanske med ett dussin skrikande tonårstjejer framför sig. Och så äntligen. Janne Bengtsson plockade fram gitarren i mäktiga avslutningen på titelspåret och såg så där rock´n rollcool ut som bara han kan. Skånska Mord var en sextett med Martin Ekelund på keyboard som stod i ljuset av en otroligt mäktig oljeprojektor och fyllde ut ljudbilden.
Två covers avslutade konserten. De tolkade Free och Jethro Tull. Not your average bar band...
På bara fyra konserter har de blivit ett otroligt samspelt gäng och alla som var där längtar nog redan efter nästa skivsläpp.

Fem riktigt bra nyinförskaffade skivor

Vinter och kallt brukar innebära en massa mer tid till att beta av sina nyinköpta plattor.
Så även i år.
Jag har faktiskt ett rejält i-landsproblem med för många ospelade i skivbackarna.
Jag vill även passa på att ge ett varningens finger till dig som går och trånar efter ex-Alice Coopergitarristen Michael Bruces solosläpp. Det var en så tråkig upplevelse att behöva lyssna igenom hela plattan i jakt på en enda höjdpunkt, en höjdpunkt som aldrig kom.
Nu tänkte jag lägga fokus på fem riktigt bra plattor.

Mono-Gone (Min skepsis mot singelsläpp och diverse projekt som inte är ämnade för LP-format slogs helt i spillror redan i första spåret. Mono är ett gäng japaner som spelar stillsamt hypnotiserande musik för att någon gång brisera och dränka oss i tunga gitarrmattor. Det är monotont och låtarna är i regel långa. I like! Vad som skiljer Gone från deras övriga repertoar vill jag ha osagt eftersom alla skivor de släppt är uppbyggda på liknande sätt. Kanske är det för att min oro angående materialets härkomst var helt obefogad.

Fruupp-Future legends (En gång i tiden stod Fruupps första i vårt CD-ställ och förblev osåld. Det tackar jag för! Dessa nordirländare skapar här en folkproggig liten pärla i stil med tidiga Genesis, Gentle Giant och Fairport Convention kryddad med en vass elgitarr här och var. Inledande låten är en klassiskt upplagd låt med en mängd stråkar. De åtta spår som följer har alla de element som gör en proggplatta komplett. Beställde deras tre efterföljande skivor per automatik.

The Feelies-Crazy rhythms (Av någon märklig anledning har jag köpt på mig The Feelies tre album i bakvänd ordning. The good life är mycket bra, The good Earth strået vassare men Crazy rhythms är så mycket mer. Nördrock när den är som allra bäst. Tänk dig REM i tätt samarbete med Talking Heads och du är på god väg att förstå hur det låter. Deras version av The Beatles ”Everybody´s got something to hide except me and my monkey” är något förenklad men fullmatad med spelglädje. Omslaget ser ut som en Weezerplatta.

Ibliss-Supernova (Kraftwerks egna lilla embryo är en grupp med mycket percussion i ljudbilden och med låtar som sakta ändrar form och fullkomligt knockade mig redan på första lyssningen. Fyra låtar som gör det omöjligt att fokusera på något annat. Hade jag varit en örn så hade Ibliss varit vinden under vingarna.

Iron & Wine-The creek drank the cradle (Lågmält så det förslår och precis så gripande att man knappt vågar andas. Samuel Beam lyckas med små medel förmedla en känsla av både hopp och förtvivlan. Yin och yang... När det blir tvåstämmigt ryser jag av välbehag och hoppas att skivan aldrig ska ta slut. ”Upward over the mountain” är faktiskt en perfekt akustisk skapelse. Gitarrkompet är här så enkelt att det blir svårt att förklara storheten i det.